Fru talman! Låt mig börja med att säga någonting
om framtiden så som den spås av dem som har detta
till uppgift. Konjunkturinstitutet och de stora banker-
na som har prognosavdelningar säger om de närmaste
två tre åren att tillväxten i Sverige i år blir låt oss säga
2½ % och nästa år i bästa fall 3 %. År 2000 säger
några optimister att den kanske blir 3 % och andra
1½ %. Konjunkturnedgången kommer någon gång
1999 eller år 2000. Ovanpå detta kan det bli sämre
genom Asienkrisen.
Gemensamt för dessa bedömare är dock att trots
att vi har en jämförelsevis god tillväxt, särskilt utan
Asienkrisen, kommer den totala arbetslösheten, sum-
man av dem som är öppet arbetslösa och dem som är i
åtgärd, att gå ned från i dag 12, 13 % till kanske 10 %
i de optimistiska prognoserna och till 11 % i de flesta
prognoser, dvs. en nedgång med 1-1½, max 2 %. Det
är denna situation vi har att ta ställning till.
Då måste jag säga att jag blir litet bekymrad över
den traditionalism och ortodoxi som härskar dels i
denna kammare, dels i den arbetsmarknadspolitiska
diskussionen i allmänhet. Arbetslösheten riskerar
alltså att bli hängande kvar på en mycket hög nivå
även vid en mycket positiv utveckling i ekonomin.
Det här visar enligt min mening att det inte räcker
med att säga att vi måste få upp tillväxten, att få upp
BNP-tillväxten. Det räcker inte. Tillväxten blir dess-
utom sannolikt ganska måttlig. Man måste göra nå-
gonting annat, man måste ta risken politiskt att göra
saker och ting som är ovanliga i Sverige. Det innebär
kanske att man bryter ut och kommer bort från vo-
lymmålen - det är en del av detta - men också från
den traditionella arbetsmarknadspolitiken. Det inne-
bär kanske också att man gör en del av de saker som
man har testat i andra länder där alla inte kan förutsät-
tas vara idioter. I dessa länder har man kommit ned
till en arbetslöshet som ligger väsentligt under den
svenska. Det kan ju faktiskt finnas något att lära från
utlandet. Det gäller särskilt som regeringen, tillsam-
mans med Centerpartiet, har misslyckats så grundligt i
frågan om sysselsättningen. Man lovade i 1994 års
valrörelse att arbetslösheten om ett år skulle vara nere
i 5 %. Det blev över 7 %. Man skulle skapa 90 000
nya jobb i ett första skede. Det misslyckades man
med. Sedan bytte man mål för politiken, eftersom
målet fungerade som ett bete i det socialdemokratiska
röstfisket; när det inte var användbart längre bytte
man till ett nytt.
Hur har det gått sedan dess? Jo, vi har i dag
28 000 färre sysselsatta i vanliga, reguljära jobb än då
näringsministern och hans regering tillträdde i oktober
1994. Inte ens under varvs- och stålkrisen i slutet på
70-talet var sysselsättningen så låg som den är i dag.
Sysselsättningen har inte heller under något borgerligt
regeringsår varit så låg som den är i dag. Sysselsätt-
ningsökningen på hösten 1994 var betydligt starkare
än vad den är i dag. Det går uppåt i dag, men trenden
är oerhört mycket svagare. Sysselsättningen var i
november förra året lägre än i september förra året.
Andra halvåret 1997 var sysselsättningen lägre än
andra halvåret 1996. Det går inte bättre för syssel-
sättningen i Sverige. Man kan klamra sig fast vid en
decembersiffra från förra året och peka på att syssel-
sättningen hade ökat med 7 000 reguljära jobb mellan
november och december på en arbetsmarknad där det
finns 3,9 miljoner personer, men detta ligger väl inom
den statistiska felmarginalen.
Den totala arbetslösheten, summan av dem som är
i åtgärder och dem som är öppet arbetslösa, ligger
alltså fortfarande, efter det att kunskapslyftet har
introducerats, någonstans mellan 12 och 13 %. Det
har gått bra med kunskapslyftet, men det är inte lös-
ningen på det här problemet inom överskådlig tid.
Detsamma gäller kompetensutvecklingen. Detta är
något väldigt viktigt, men om tio år kommer fortfa-
rande 80 % av dem som i dag befinner sig på den
svenska arbetsmarknaden att vara kvar där. Man kan
inte lösa det här problemet med hjälp av kompe-
tensutveckling inom en mandatperiod. Den typen av
tidshorisont måste vi också ha.
Arbetsmarknaden fungerar också sämre än tidiga-
re. Antalet icke tillsatta jobb har ökat. Statsministern
har i en TV-intervju sagt att detta är en mycket med-
veten politik, något som jag menar är både cyniskt
och felaktigt. Det är naturligtvis en ren efterhands-
konstruktion att man skulle släppa upp arbetslösheten
därför att man har en hel del andra problem att lösa
under tiden och att man sedan skulle ta ned den. Det
är fel, det är en efterhandskonstruktion. Det stämmer
nämligen inte när man jämför finansplaner och Statis-
tiska centralbyråns utfallsstatistik. Det är också väl-
digt egendomligt att statsministern hävdar denna
ståndpunkt, eftersom det var den som Reagan, That-
cher och andra drev under 1980-talet. De tänkte då att
arbetslösheten kunde få stiga, och sedan skulle man ta
ned den, men det visade sig då i Västeuropa att detta
var en omöjlig framgångsväg. Att statsministern då
sade att detta var något som han valde är mycket
egendomligt och är väl egentligen ett utslag av okun-
nighet.
Fru talman! Min taletid är ute. Jag skall gärna i
senare inlägg återkomma till Folkpartiets lösningar på
dessa problem. Låt mig snabbt till näringsministern få
ställa tre frågor: Är fortfarande arbetslösheten det
överordnade målet? Vilken definition av arbetslöshet
anser näringsministern i så fall vara den mest relevan-
ta och meningsfulla? Anser näringsministern att korta-
re arbetstid är ett sätt att öka antalet jobb?