Fru talman! Arbetsmarknadspolitiken har kommit
i vanrykte. Den diskuteras häftigt, och många riktar
kritik mot den. Vi har försvarat idén om en arbets-
marknadspolitik - att inte lämna de arbetslösa i stick-
et. Men jag tror att vi hårdast i denna kammare under
en följd av år har kritiserat rådande arbetsmarknads-
politik. Arbetsmarknadspolitiken har blivit överlastad.
Sysselsättningsproblemet och massarbetslöshetens
problem löser man inte med arbetsmarknadspolitik.
Det handlar om att få en sysselsättningstillväxt, och
det handlar om att ha en sysselsättningspolitik. Därför
är det grundbulten i Vänsterpartiets hela ekonomiska
politik. Vi har ett stort ekonomiskt paket, som innebär
25 miljarder utöver regeringens förslag, för att gagna
och skapa ny sysselsättning. Vi har en serie förslag
som ändrar strukturförhållandena på arbetsmarknaden
- maktfrågor, arbetstidsfrågor och mycket annat. Vi
har även en serie förslag som ökar demokratin och
tryggheten för människor som skall arbeta. Allt detta
syftar till att skapa mer sysselsättning och större möj-
ligheter för människor att försörja sig.
I åtta punkter skall jag kortfattat säga något om
vårt paket.
Den första punkten handlar om en förnyelse av
näringslivet. Den bygger på miljöomställning, kompe-
tenslyft och modernisering av vår branschstruktur och
skall ta oss ur strupgreppet av att vara beroende av
stora företag och gamla råvarumarknader. Den inne-
bär att vi skall ha en tillväxtpolitik som också bygger
på att vi skall ta hand om innovationer och nyföreta-
gande och stödja småföretag. Jag är mycket förvånad
över att Moderaterna och Folkpartiet har så litet att
komma med när det gäller branschförnyelse, förnyel-
sepolitik i näringslivet, utan mer talar om makroeko-
nomi - att man skall släppa marknaden fri, att man
skall låta företagen göra vad de vill och att man skall
se till att löntagarna inte har så många rättigheter så
får man se vad som händer.
Den andra punkten handlar om regional utveck-
lingskraft. Skogslänen och glesbygden förlorar folk
och har högre arbetslöshet. Om man läser SCB:s
befolkningssiffror, AMS prognoser för 1998 och
NUTEK:s genomgångar av vilka resurser som finns
att mobilisera finner man att vi har ett jätteproblem i
Sverige, nämligen de regionala obalanserna. I detta
sammanhang behövs mycket statlig politik. Man be-
höver mobilisera mycket lokal kraft från människor
som faktiskt finns där och som ofta drabbas av arbets-
löshet. Det behövs också en förnyad näringspolitik.
Delar av dagens arbetsmarknadspolitik borde överfö-
ras till lokal utvecklingspolitik, ett slags regional
näringspolitik.
Den tredje punkten handlar om skatter. Vi kräver
en röd skatteväxling. Vi får därmed en starkare efter-
frågan, och efterfrågan genererar jobb. Då har företa-
gen några att sälja till. En röd skatteväxling innebär
att man skall beskatta folk som har mycket pengar och
stora företag som gör stora vinster och försöka kanali-
sera över pengar till dem som saknar resurser, både
människor och företag. Det är också en del i den
rättvisepolitik som vi tror är produktiv.
Vi vill också ha en grön skatteväxling. Vi vill
gynna jobbskapande, och vi vill missgynna ett alltför
stort utnyttjande av våra naturresurser och en alltför
stor belastning av vår miljö. Vi vill ha hela serien av
politiska styrmedel, inklusive skattemedlet. Jag anser
alltså att man i vissa sammanhang skall kunna sänka
skatten för vissa branscher inom t.ex. tjänstesektorn
för att man skall gynna en sektor som kan ha svårare
att utnyttja produktivitetsvinster. Det innebär alltså att
politiska och ekonomiska verktyg som styrmedel
också är ett sätt att göra riksdagen och regeringen, det
politiska systemet, något mer potent.
Den fjärde punkten handlar om makt och ansvar.
Är det rimligt att ägandet är koncentrerat som det är i
dag? Är det rimligt att inflytandet i börsbolagens
styrelser ser ut som det gör i dag? Är det rimligt, Carl
B Hamilton, att könsfördelningen ser ut som den gör i
börsbolagens styrelser? Är det rimligt att inflytande
med hjälp av tricksandet med A- och B-aktier ser ut
som det gör i våra största företag? Är det rimligt att
man spelar med regioners sysselsättning och utveck-
ling på en global marknad enkom för att maximera
vinsten i sin egen koncern? Vi vill ha en demokrati-
sering. Vi vill också ha en demokratisering genom en
utbyggnad av arbetsrätten, och vi vill också, som jag
tidigare sade i ett replikskifte, att näringslivet tar ett
ökat finansiellt ansvar och inte lastar över alla kostna-
der på samhället och försäkringssystemen.
Den femte punkten handlar om välfärdstillväxt. Vi
vill inte se liggsåren uppkomma på vårdhemmen för
våra äldre därför att det inte finns tillräckligt med
personal. Vi tycker att det är ett systemfel när männi-
skor går passivt på a-kassa efter att ha blivit sparkade
från kommunernas vårdhem och skolor och inte kan
göra nytta där de verkligen behövs. Vi tycker att det
är lika egendomligt och har yrkat avslag på förslag
om OTA, 55-plus, resursarbeten och missbruk av
ALU-platser, som ofta inte alls är fråga om någon
praktik utan faktiskt en undanträngning av riktiga
välfärdsjobb. Detta har ingen samhällsekonomisk
mening. Det innebär inte att man spar, utan det inne-
bär att man är dum och att man står för ett systemfel.
För att travestera Carl Bildts stora talekonst: Det är
fel, fel, fel.
Den sjätte punkten handlar om att man skall om-
fördela arbetstid och inte bara ekonomin. Det är
orimligt att vi maximerar övertidsuttaget samtidigt
som vi maximerar mängden av människor som står
utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Vi anser att
man skall inleda en planerad arbetstidsförkortning och
att man skall göra det genom en kombination av lag-
stiftning och avtal. Det är inte heller någon finess att
ha minimerad frånvaro, vare sig det är på sjuksidan
eller i fråga om utbildning, för att i stället ha männi-
skor i passivitet som inte har meningsfull frånvaro
från arbetet.
Den sjunde punkten handlar om att vi anser att
man i stället för EMU:s tvångströja som i konver-
genskraven gör att mycket av sysselsättningen i Euro-
pa har kollapsat skall använda den gemensamma
möjligheten mellan Europas stater till ett finanspoli-
tiskt samarbete som skapar bra många fler jobb.
Den åttonde punkten slutligen handlar om att man
måste ha en arbetsmarknadspolitik som är tillväxtori-
enterad och som inte förfaller i en socialpolitik. Det
har vi andra instrument för.