Fru talman! Jag skall inte ställa några frågor och
försöka att undvika att provocera fram några repliker.
Ämnet har berörts lite grann.
Goda kommunikationer är en viktig förutsättning
för att en region skall leva. En bortglömd sådan regi-
on är det svenska inlandet. Faktum är att inlands-
kommunerna, från Vänern upp till nordligaste Lapp-
land, befinner sig i ett mycket allvarligt läge när det
gäller både befolkningsutveckling och sysselsättning.
Under senare år har takten accelererat. Vissa mindre
kommuner i det inre av inlandet är mycket hårt drab-
bade.
Ta Malung i Västerdalarna som exempel! Orten
har drabbats av den ena företagsnedläggningen efter
den andra. Proportionellt sett, om man tittar på invå-
narantal, är Malung minst lika hårt drabbat som de
orter som med ett ramaskri drabbas av Erikssons
uppsägningar.
Var finns näringsministerns löften gentemot
Malung och inlandet, liknande det vi har hört i dag
när det gäller människor som friställs i de större stä-
derna?
Med det vill jag mena: Nu är dags för Västerda-
larna och Västerdalsbanan. Den behöver elektrifieras.
Vi behöver en förlängning fram till Sälen; Nordens
största vintersportområde med 60 000 turistbäddar.
Turismen är, tillsammans med skogs- och sågverk-
sindustrin, en viktig framtidsnäring i hela det svenska
inlandet.
Visst är jag medveten om att Västerdalsba-
nan/Sälenbanan inte direkt behandlas i dagens betän-
kande. Jag har visserligen undrat varför, men jag
hoppas att ärendet i stället ligger på regeringens bord
som ett sysselsättnings- och miljöprojekt för särskild
behandling och extra stöd till detta utsatta område.
Skall nu hela Sverige leva måste också inlandets
pulsåder Inlandsbanan fortsättningsvis få en tydligare
positiv behandling. Utskottet uttrycker en del vackra
ord i betänkandet, men det är i stort sett allt. Inlands-
banan ligger ju där på plats rakt igenom det svenska
inlandet, 130 mil lång. Varför kan vi inte äntligen
säga att denna resurs fullt ut skall användas som en
transportlänk? Och då tänker jag naturligtvis först och
främst på det tyngre godset som huvudsakligen skall
söder ut och ofta ut på exportmarknaden.
Vi vet ju att banan passerar genom landets största
naturresursområde, naturresurser bestående av tim-
mer, skogsprodukter, sten, grusmaterial och minera-
ler. Vi har dessutom tidigare hört av Johnny Gylling
hur Inlandsbanan under det snökaos som rådde för en
vecka sedan kunde nyttjas som alternativ väg, vilket
betydligt lindrade problemen. Jag har själv sett tågtra-
fikledningens tack till IBAB, Inlandsbanan AB, för
möjligheten att använda banan som en alternativ väg
via Dalabanan och Mora.
Trafikledningen uttrycker i detta tack sin för-
hoppning att våra styrande snart får klart för sig hur
betydelsefull Inlandsbanan är och vilken enastående
alternativväg den utgör, inte bara i ett katastrofläge
utan även vid kapacitetsbrist på stomnätet.
Det går inte att undvika frågeställningen hur man
kan satsa 8-9 miljarder kronor på Bottniabanan och
inte ens lösa de kvarvarande flaskhalsarna på In-
landsbanan mellan Arvidsjaur och Jokkmokk samt
mellan Sveg och Brunflo. Det handlar kanske om 500
miljoner kronor, som för övrigt kan kompletteras med
EU-medel.
Detta skulle möjliggöra för NSB, de norska stats-
banorna, att transportera genomgående godstrafik på
banan från Narvik i Nordnorge via Östersund till
Trondheimsområdet eller via Bergslagsbanan till
Sydnorge. Vi vet att det finns sådana önskemål. I
stället är inlandets vägar, inte minst riksväg 45, hårt
och tungt belastad av en ökande norsk inlandstrafik
med hård miljöbelastning. Nu är det dags att öppna
ögonen på allvar. Det finns människor som är bered-
da att ta risker och satsa tid och kraft i inlandet.
Inlandet måste utvecklas när det gäller näringsliv
och sysselsättning. Då krävs goda kommunikationer
och naturligtvis också banunderhållsmedel för att
klara den ökande godsmängden på utökade sträckor.
Därför behövs de ytterligare 9 miljoner kronorna
som kristdemokraterna vill anvisa. Detta tycks bara
kristdemokraterna och möjligen Folkpartiet förstå.
Jag noterade att svar från Vänsterpartiet och Mil-
jöpartiet visar på en positiv inställning, och jag gläds
åt att det inför vårbudgeten i april möjligen kan tyda
på några gemensamma initiativ när det gäller In-
landsbanan.
Till sist vill jag säga att t.o.m. Banverket har
medgivit att ytterligare banunderhållsmedel krävs för
att IBAB på ett fullgott sätt skall klara sitt ökande
engagemang i inlandet. Jag vill påminna om att det
inte handlar om några nya pengar. Pengarna, drygt 6
miljarder kronor för banunderhållsmedel, finns redan
anvisade. Av dessa behövs alltså ytterligare 9 miljo-
ner till Inlandsbanan.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 7
som redan är tillstyrkt.