Fru talman! Det här avsnittet blir lite grann av
hembygdsmotionernas avvisande. Men det är ofrån-
komligt att vi som riksdagsledamöter också ibland
måste uppmärksamma kammaren på förhållandena på
hemmaplan, även om vi vet att det sällan eller aldrig
blir direkta positiva beslut.
Det som är viktigt och glädjande är att se vilken
utomordentlig mängd goda insatser som görs regio-
nalt, lokalt och ända upp till de många nationella
institutionerna. Det är också spännande att komma ut
och få ta del av de samlingar och de kunskaper som
finns runtom i landet.
Jag är engagerad i en offentlig utredning om vär-
dig vård vid livets slut. Efter ett delbetänkande har vi
haft sju regionala konferenser där vi har mött vård-
personal och andra människor som medverkar i vår-
den vid livets slut och även mött allmänheten och fått
in deras synpunkter. Alla de här konferenserna har
skett i samarbete med museerna på orten där vi har
varit. Vi har också vid alla tillfällen utom ett lokalise-
rat konferensen till museerna.
Det har varit utmärkt, för museerna är en mer
neutral plan och har på något sätt ett tillåtande klimat
för ibland svåra diskussioner. Tyvärr har inte tiden
medgett några närmare studier av innehållet i muse-
erna, men jag har tidigare erfarenheter av givande
besök.
Annars blev vårvintern mer spännande på musei-
sidan än man kunde ana, då det avslöjades att man
använt minst sagt okonventionella sätt för att få nya
föremål till några museer. Ett uttalande är rent fan-
tastiskt. Det är en museitjänsteman som säger till
tidningen: "Vi får bortse från moraliska skrupler om
vi ska kunna berika samlingen enligt regeringens
direktiv."
Det här fick väl inte bara mig att gå i taket. Jag
ställde ett par frågor till kulturministern och fick
svaret: "Även om det förmodligen rör sig om ett
begränsat antal föremål, bl.a. med tanke på det låga
antalet totalt av förvärv till statliga museer, är det
ändå viktigt med en djupare granskning av detta om-
råde. Regeringen avser därför att inom kort ge ett
särskilt uppdrag till samtliga centrala museer att bl.a.
redovisa vilka etiska riktlinjer man tillämpar i sam-
band med förvärv av föremål till samlingarna."
Det var ju alldeles utmärkt att få det svaret. Så
långt jag är underrättad har också uppdraget skickats
ut. Det är bara att hoppas att moralen hos alla museer
i Sverige lever upp till de etiska riktlinjer som kom-
mer att finnas.
Jag går nu över till mer konkreta frågor. Design
och konsthantverk är områden som är framgångsrika i
Sverige, och det är angeläget med ett bra stöd för en
fortsatt god utveckling. Även om det är viktigt med
idéer och framåtseende behövs också historiska per-
spektiv och att det finns en god dokumentation och
tillgänglighet.
Röhsska museet i Göteborg, som vi har hört om
redan tidigare här i dag, har ett nätverksansvar för
frågorna, och det ansvaret bör fördjupas så att
Röhsska blir ett ansvarsmuseum, ett centralt museum
för formgivning och konsthantverk.
Utskottet konstaterar att det är svårt att klara ut
skillnaderna mellan det nätverksansvar som Röhsska
har i dag och vad man vill ha i framtiden för museer
som har uppdrag att vara ansvarsmuseer. Med vår
reservation vill vi klarlägga hur vi ser på situationen
och se till att vi snart nog får fram ett samlat ansvar
för denna viktiga konstform.
Diskussionen kring Museum Anna Nordlander in-
nehåller en principiellt viktig del: På vilken nivå och
med vilka intressenter ska ett museum kunna utveck-
las? Utskottet säger i klartext att ansvaret för utveck-
lingen ligger lokalt och regionalt, medan vi som re-
serverar oss anser att här finns en utveckling som har
blivit nationell, även med internationella kontakter
och kanske även ett internationellt ansvar. Det är
alltså ett museum som växer med det lokala och regi-
onala engagemanget som bas. Vid en viss nivå bör
det kunna få ett nationellt riktat anslag, åtminstone så
länge vi har det detaljerade bidragssystem som vi har
i dag.
Här finns onekligen utrymme för en rolldiskus-
sion. Den hade vi delvis i dag på förmiddagen i ut-
skottet med generaldirektören för Statens kulturråd.
En inte alltför kvalificerad gissning är att den diskus-
sionen återkommer.
I övrigt när det gäller Museum Anna Nordlander
hänvisar jag till både Charlotta Bjälkebrings och
Birgitta Selléns inlägg.
Om jag jämför med det forsknings- och utställ-
ningscentrum som jag skriver om i ett särskilt yttran-
de, finns det tydliga skillnader i förhållande till reso-
nemanget om Museum Anna Nordlander. I Göteborg
finns goda förutsättningar, med dels anknytning till
historien när det gäller immigration och emigration,
dels lokalisering. Men där finns ännu inte den totala
uppställningen, varken från kommunen eller från
regionen. Det är mot den bakgrunden som jag inte har
lagt någon reservation.
Avslutningsvis, fru talman, yrkar jag bifall till re-
servation 4 om ett museum för design och konsthant-
verk, och jag står givetvis bakom den andra reserva-
tionen som vi har.