Fru talman! I tisdags var jag i Kiruna och hörde
Märit Puranen från Länsstyrelsen i Norrbotten hålla
ett högtidsland när Lapplands kommunalförbund
fyllde tio år. Hon erinrade om att webben inte fanns
för tio år sedan. Vi hade ingen aning att vi i år skulle
knäcka den gentetiska koden. Gorbatjov rådde fortfa-
rande över Sovjetunionen, och Vaclav Havel blev
president i Tjeckoslovakien.
Det har hänt så oerhört mycket, och det händer så
mycket snabbt. När det sker väldigt stora förändringar
blir kulturen viktigare än tidigare. Det finns flera skäl
till det. Ett är att den stimulerar kreativitet, får oss att
tänka nytt. Ett annat är att den hjälper oss att bearbeta
svåra frågor och söka svar på framtidsfrågorna. Där
tror jag att museerna spelar en väldigt viktig roll.
I de delar av landet som Bergslagen där struktur-
omvandlingen är tuffast, händer det väldigt mycket
spännande. Krisen skapar kreativitet. Vi ser hur
kommunerna tar eget ansvar för sin utveckling och att
de mycket mer än någonsin tidigare satsar på kultur.
Det här är inga rika kommuner, tvärtom. Det är dyrt
med utflyttning. Ändå måste man vara med och satsa
och skapa det nya. Man måste vara med och förändra
och bidra till att det växer upp en spännande och
kreativ verksamhet i bygderna.
Det är inte längre råvarorna som är drivkraft för
utvecklingen. Det är mänsklig kunskap och mänsklig
kraft. Det gäller att skapa miljöer i hela landet som
utvecklar och lockar. Jag tror inte att det är någon
slump att det finns många motioner om museer här i
riksdagen. Det är inte någon slump att utskottet har
känt sig föranlett att ta initiativ till en översyn av både
organisation och kostnader för museiväsendet. Det är
allvarligt att det brottas med stora kostnadsproblem.
Men det är samtidigt viktigt att man vågar ifrågasätta,
att man vågar tänka nytt. Om man tittar på utveck-
lingen av museerna både i Europa och i Sverige tror
jag att jag knappast någonsin, möjligen under hem-
bygdsrörelsens storhetstid, har hänt så mycket spän-
nande på museiområdet.
Det mesta händer inte med hjälp av de formella
kulturpolitiska anslagen utan med hjälp av pengar
från kommuner, regionalpolitiska anslag, företag och
EU. Låt mig ge några intressanta exempel.
Det första är den högre restaurangutbildningen i
Grythyttan, en del av Universitetet i Örebro. Där
finns Måltidens hus, som några galningar, som man
brukar säga, ledda av Carl Jan Granqvist från Gryt-
hyttan fick den svenska paviljongen i Sevilla att
etableras mitt ute i skogen, där det nu föds väldigt
intressanta tankar på ett måltidsmuseum, ett aktivt
museum som samspelar mellan lärande och museum.
Det är ett stort projekt, det kan bli unikt både för
Europa och för Sverige och sätta Sverige än starkare
på kartan när det gäller restaurangnäringen. Det är
viktigt att det finns med i kommande tankar att staten
vågar satsa på det nya och det annorlunda och det
som är viktigt för framtiden.
I det gamla industriområdet Bongbro, som lite
grann talar om industrialismens storhetstid, har det
väldigt länge varit mycket tomt. Nu händer det myck-
et där. Nya företag etableras. Men där är också en
utställning av modern svensk design i nyligen iord-
ningställda lokaler. Det är ett initiativ som tagits av
kommunen tillsammans med Arbetslivsinstitutet. Det
handlar om en levande utställning. Det handlar om att
kombinera utbildning och demonstrationer med ut-
ställningsverksamhet, att nå företagarna i Bergslagen,
att se vilken betydelse industridesign har både för det
goda livet, de goda produkterna, skönheten, och för
marknad, tillväxt och strukturomvandling.
Från Örebro län väckte vi under allmänna mo-
tionstiden en motion om kulturannex till de stora
kulturinstitutionerna. Idén är inte vår egen. Äras bör
de arbetslivsforskare som tittat på utvecklingen i hela
landet. De har sagt att det vore av utomordentligt stort
värde om man skulle kunna använda den kunskap och
kompetens som finns på de stora kulturinstitutionerna
för att skapa något nytt i andra delar av landet.
Karlskoga kommun har tagit tag i den idén. Där
ligger Boåsberget. Boåsberget är en 20 000 kvadrat-
meter stor anläggning, stora industrilokaler, byggda i
bergen i försvarsmaterielens Karlskoga. Den byggdes
under brinnande krig för att skapa skyddade verk-
stadslokaler. I dag står de tomma eller används som
lager, men det är oerhört spännande, väldigt vackra
tjusiga lokaler. Där väcktes idén om en annex till
Moderna museet. Där för man överläggningar med
David Elliott om att göra någonting riktigt spännande,
men det krävs pengar för det. Det ryms inte i den
ganska knappa budget som Moderna museet har i
dag. Visst vore det spännande om vi i Sverige skulle
kunna göra någonting som hade samma lyskraft som
danskarnas Louisiana, om vi i mitt i vägen mellan
Oslo och Stockholm skulle kunna skapa en mötes-
plats för svensk konst som lockade, som fick andra
grupper än de som normalt går på de moderna muse-
erna att möta den moderna svenska konsten.
Jag vet att det är en lång väg dit. Jag vet att det
finns mycket som konkurrerar. Jag vet också att
många museer är självklara i huvudstaden. Vi har haft
en lång diskussion om Nobelmuseum. Nu finns det
tankar hos Vetenskapsakademien och Nobelstiftelsen
att lägga museet till Stockholm, men finansierings-
frågorna är inte lösta. Säkert måste staten vara med i
något som kan vara en av de mest intressanta sats-
ningarna på att marknadsföra Sverige. Men det är
också viktigt att man hittar länken till Alfred Nobels
hembygd och Björkborn.
Fru talman! Jag tror att det är viktigt att om vi
menar allvar med tillväxt, utveckling, kultur och
spännande upplevelser då måste vi våga satsa på
kultursektorn. Då måste vi också våga att satsa lång-
siktigt och inte bara i projektform i hela landet. Jag
har respekt när kulturutskottet med anledning av
motionen om Riksidrottsmuseum säger att staten inte
kan ta över finansieringsansvaret för alla initiativ som
görs.
Men jag tror att det är farligt om man inte vågar
tänka nytt, inte vågar se det som händer i olika delar
av landet, som är så spännande och som skulle kunna
betyda så väldigt mycket både för kulturlivet och för
tillväxten i hela vårt land.