Fru talman! Jag vill fråga Maud Björnemalm om
detta med verkställighetshinder. Under sommaren har
det uppmärksammats i medierna att det är väldigt
många som har väntat upp till åtta nio år. De har inte
kunnat skickas tillbaka till sina hemländer. Sverige
känner till problemet, men man har inte gjort något åt
det. Tänker Maud Björnemalm verka för att man ska
kunna begränsa den här tiden, åtminstone efter det
sista beslutet, avvisningsbeslutet, som man får? Från
sex månader och upp till ett år kan kanske vara en
rimlig tid.
En annan fråga som jag tänkte ställa gäller de
långa handläggningstiderna. Det är ett stort bekym-
mer. Det har nästan alla partier konstaterat i debatten
här. Jag läste om en familj häromdagen. Det tog tre
år, och barnet i hemlandet som skulle förenas med sin
mamma har blivit 18 år. På grund av att han har hun-
nit bli 18 år under den långa väntetiden kan man inte
ta emot honom. Det finns två barn här i Sverige, men
det tredje barnet har hunnit bli vuxen under tiden.
Kan den långa handläggningstiden vara ett hinder
när det gäller anknytningsfallen?
En annan fråga som har varit väldigt bekymmer-
sam för min del och som jag har haft många samtal
om gäller de anknytningsfall som kommer lite på
sidan om. Det är otroligt att man får vänta på sin fru
eller man.
Att man inte kan söka härifrån, förstår jag. Men
det finns uppenbarligen brister också när det gäller att
tolka lagen.
Ett praktfall gäller en gravid kvinna.