Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag instämmer i det Roger Tiefensee sade, att det är nog mer som förenar än som skiljer när det gäller synen på hur viktigt det är att jobba med klimatfrågorna.
Men sedan tycker jag att han smiter ifrån. Han pratar om betande djur i ekhagar. Då har man inte förstått att det kött som finns på marknaden faktiskt är en industriprodukt. Det är nog inte så dumt att ingenjörer tittar på det.
Att påstå att en kilometerskatt skulle vara korkad politik visar också att man inte har särskilt mycket kunskap, så det kanske behövs lite mer ingenjörskonst där. Slitaget från en enda långtradare som kör förbi på vägen motsvarar 70 000 personbilar. Om man nu menar allvar med, som alliansföreträdarna här har sagt, att det är de som skapar kostnaderna som ska betala, så har man väldigt långt kvar. Då är det korkat att säga nej till kilometerskatt.
Vi har hört företrädare för regeringspartierna stå här och slå sig för bröstet och säga att vi har världens mest ambitiösa klimatpolitik. Det tror ni, och det finns några ministrar på andra sidan vattnet som också tror det, men det finns ju inga andra som anser det. Alla oberoende, självständiga, fristående bedömare delar inte den uppfattningen, utan där konstaterar man att Sverige sedan den här regeringen tog över har rasat från en tätposition till en ganska medioker position långt ned bland västvärldens industriländer. Det är sorgligt med den utvecklingen. Men det var inte det här, fru talman, som jag skulle prata om, utan någonting helt annat.
Fru talman! Det talas väldigt mycket i dag, här i kammaren också, om klimatet. Då kan man undra vad det är. Tyvärr pågår det en systematisk desinformation som är riktad till våra medborgare där man bland annat blandar ihop klimat och väder, som redan har nämnts här.
I går till exempel spreds väldigt brett i medierna ett budskap om att den här vintern har varit rekordkall. Då passade man på att påpeka att även de två senaste vintrarna har varit rekordkalla. Sådan information kan faktiskt få en del människor att tro att global warming är en bluff. Det finns ju krafter som försöker driva tesen att det inte pågår någon klimatförändring eller uppvärmning. Därför tycker jag att det nästan är lite oansvarigt att medierna inte samtidigt påpekar att den genomsnittliga globala temperaturen, om man tittar på hela jordens världshav och atmosfär, faktiskt slog rekord 2010.
När man pratar om klimat måste man faktiskt förstå att det handlar om långsamma förlopp i förhållande till vår mänskliga tideräkning. I förhållande till den genomsnittliga temperaturen under hela vårt förra århundrade, hela 1900-talet - om man mäter just den samlade atmosfären och havens massa - har alltså 2010 legat drygt en halv grad högre än snittet för förra århundradet.
Det är klart att det är variationer mellan årstiderna, även om de är små. Det finns enstaka år och det finns enstaka månader som sticker ut, men det är väldigt tydligt, vår planet håller sakta på att bli varmare. Ingen borde faktiskt längre förneka detta.
Att värma ett helt jordklot kräver självfallet enorma mängder energi. Det tar naturligtvis väldigt lång tid. Det vet var och en som kokar i en stor kastrull jämfört med i en liten. Ju större volym, desto längre tid tar det om man har samma spis. Den kokare som vi talar om i det här sammanhanget är ju solen som bestrålar vår jord med mer än tio tusen gånger mer energi per dygn än det som hela mänskligheten omsätter. Det handlar om stora mängder.
Eftersom vår planet har förändrat sina egenskaper över hela sin livslängd när det gäller det kemiska energiflödet mellan jorden och omvärlden har naturligtvis förhållandena för vad som absorberas och reflekteras varierat över tid. Det har aldrig rått någon sorts konstant tillstånd utan det har alltid varit små variationer av olika slag.
Enligt de mest tillförlitliga mätningar som vi har från National Oceanic and Atmospheric Administration har halten av klimatgaserna ökat i vår atmosfär i mer än hundra år. Ökningstakten ligger under de senaste åren på lite drygt 2 ppm per år.
Vi har nu alltså passerat 291,19 ppm, vilket är mer än 100 ppm för mycket egentligen. Med den ökningstakten kommer vi vid nästa val, 2014, förmodligen att ha passerat 400 ppm. Säkert är det många av er som har hört talas om 350-målet, men det handlar egentligen bara om att undvika en sorts katastrofsituation. Det handlar inte om att försöka bevara vår planet eller vår verklighet på ett sådant sätt att den fungerar för det vi är anpassade till. Då borde målet åtminstone ligga under 300.
De flesta verkar inte heller förstå att temperaturförändringarna går väldigt mycket långsammare än förändringarna i atmosfären. Ett slående exempel på sådana kunskapsluckor kunde man höra i dag på morgonen på nyheterna då en journalist förklarade att koldioxidhalten ökar på grund av den globala uppvärmningen. Har ni hört något så tokigt? Hur ska vanliga människor kunna förstå hur klimatsystemet fungerar när medierna sprider sådan okunskap. Det är precis tvärtom. Det är klimatgaserna som orsakar de nya villkoren och därigenom också en förändrad temperatur. Det är så att säga inte uppvärmningen som är hotet utan det är atmosfärförändringen som är problemet.
De flesta vet förmodligen inte att om vi kunde frysa nivån av klimatgaser i atmosfären på dagens nivå skulle jordens temperatur, när temperaturändringen har planat ut på den temperaturnivå som motsvarar de egenskaper som den atmosfär har som vi redan har skapat, förmodligen hamna på en temperaturhöjning på något mer än 2 grader i förhållande till den förindustriella tiden, som vi brukar utgå från. Då kanske vi på ett hår när skulle kunna klara oss från en total systemförändring av den globala vädermekanismen.
Nu är det så att forskarna blir mer och mer osäkra på om de globala hydrologiska, ekologiska och biologiska systemen verkligen klarar höjningen på 2 grader så man har börjat prata om 1,7 grader.
Hur ska vi då bära oss åt för att ökningen av klimatgaserna i atmosfären inte ska fortsätta? Det finns ju inte någon spak någonstans som man kan dra i för att stoppa de här utsläppen. Så är det ju inte.
Det är mot den här bakgrunden som mina förslag i motionerna 218 och 269 ska läsas. Det är den verkligheten som gäller. Det finns väldigt mycket okunskap. Personer resonerar på det märkliga sättet att nu har mänskligheten förbrukat ungefär hälften av de fossila lagren och släppt ut dem i form av koldioxid i atmosfären, när vi har förbränt dem och använt dem, och det har resulterat i en temperaturökning på ungefär 0,7 grader. Då kanske det inte är så farligt att ta resten. Det skulle väl ge 1 ½ grad eller något sådant. Det betyder bara att man inte har förstått hur klimatet och energiströmmarna mellan jorden och världsrymden fungerar.
Det handlar ju om system som ska nå en fysisk jämvikt genom att temperaturstegringen så småningom planar ut på en nivå som beror på de villkor som den här atmosfären, jordens yta så att säga mot världsrymden, ställer. Det där tar kanske hundra år.
Då kan man fråga: Har vi rätt, bara för att vi kanske hinner dö innan det här händer, att fortsätta fylla på atmosfären så att energiutbytet med världsrymden blir snett fördelat mellan in- och utstrålning, mellan absorption och reflexion, så att hela klimatsystemet löper amok. Har vi rätt att göra det?
Jag tycker att den som har barnbarn borde tänka om. Det är ingen rolig värld som vi lämnar över om vi fortsätter att fylla atmosfären med klimatgaser. Under den miljon år ungefär som vi kan blicka bakåt i tiden med ganska stor vetenskaplig säkerhet och fastställa hur atmosfärens sammansättning har sett ut vet vi att den aldrig har varit ens i närheten av den sammansättning den har i dag. Det är också därför som forskarna har så oerhört svårt att bedöma hur förändringarna för livet på vår jord skulle kunna riskera att bli med den förändring av atmosfären som vi redan har på lång sikt.
Nu går det att tvätta atmosfären. Det är det mina motioner handlar om. Det går att tvätta den på klimatgaser utan att använda en massa osäker, komplicerad och riskabel högteknologi. Metoden heter biokol. Man kan också, som det står i betänkandet, läsa om det på till exempel Uppsala universitets hemsida. Där bedriver man en del forskning på det här området.
Jag ska inte trötta ut er med själva tekniken. Det är en väldigt enkel teknik egentligen. Man tar restprodukten och arbetar in den i marken. Resultatet är att man plockar koldioxid ur atmosfären, man stoppar ned kol i marken och får alltså en jordbruksmark som är mer produktiv och som dessutom är mindre känslig för de extrema väderleksförändringar som vi kan räkna med, speciellt torka blir betydligt mindre problematisk.
Till skillnad från koldioxidlagring i djuphålor vet man ganska väl vad biokolmetoden innebär när det gäller lagringstider. Den skapar en sorts tusenårscykel. Det är också en finurlig sak, för det är ett biologiskt och ganska trögt system man skaffar då. Det menar jag är väldigt bra för oss människor, vi som är så pass inkapabla att ta beslut. Vi är beslutsinkapabla människor har jag skrivit i mitt manus. Vi reagerar ju först när krisen redan är här i stället för att reagera på den kunskap som vi faktiskt har haft väldigt länge. Det är märkligt att vi inte bryr oss om vad vi faktiskt vet.
Med de här koldioxidlagren i djupförvar kan det faktiskt vara så, det vet vi inte, att de helt plötsligt kan börja läcka så att de på några år släpper ut årtiondens deponier. Hur ska vi hantera det? Den typen av teknik passar inte oss människor, lika lite som kärnkraften, för vi har varken beslutsförmågan eller handlingskraften att faktiskt klara sådana förändringar. Det är mycket enklare att ha naturen med sig än att ha den mot sig.
Biokolmetoden är faktiskt det enda ekonomiskt försvarbara sätt som vi känner till i dag för att möta den klimatförändring som vi redan ser och som sakta ökar.
Jag menar att människan är förblindad av oljans maskiner och snabba pengar. Det är lättköpt lyx, men ack så kortvarig. Några få generationers misstag kanske gör framtiden outhärdlig för kommande generationer. Vi har ont om tid och måste börja nu.
Utskottet avstyrker förslagen med motiveringen att forskning pågår. Jag tycker inte att det räcker. Politiken kan inte gömma sig bakom den typen av floskler. Vi står inför viktiga vägval. Som ett rikt och väldigt lyckligt lottat land med en liten befolkning på en stor yta och goda förutsättningar på många andra sätt måste vi ta vårt ansvar och gå före, som många har sagt här. Men då ska man också vilja göra det. Det borde vara vi och inga andra som visar vilka lösningar som är möjliga.
Våra universitet och forskningsråd sitter på ungefär 12 miljarder i outnyttjade forskningsmedel - det hörde vi för några veckor sedan - och behoven är samtidigt oändliga. Jag tycker att det är politikens ansvar att nu peka med hela handen och bygga pilotanläggningar för biokol och köra dem i kanske tio år och sedan utvärdera dem. Det kan definitivt inte bli sämre än att sitta på sin bak och hoppas på några mirakel.
Det visar sig kanske att djupgaslagring är möjlig i viss skala, och det visar sig kanske att det går att hitta system att bemästra den osäkerhet som den tekniken bär med sig. Jag är egentligen väldigt besviken på att Sveriges riksdag inte vågar ge den enorma kompetens som vi har på det här området i Sverige tillräckligt med moraliskt och ekonomiskt stöd för att vi ska kunna få praktik av den kunskapen så fort som möjligt. Jag tror tyvärr att det är så illa att riksdagen, precis som de flesta i vårt land, ännu inte riktigt har förstått vidden av förändringen av vår atmosfär.
Jag är inte klimatforskare. Jag är inte ens meteorolog. Jag är bara en simpel ingenjör, och ändå fattar jag faktiskt att vi har skapat en atmosfär vars fysiska balanspunkt innebär en helt ny värld. Jag vill inte att mina barn ska behöva tampas med den verkligheten. Jag vill helst att de ska få bättre förutsättningar än vår generation har haft, men det kan vi ju glömma. Så kommer det inte att kunna bli, men vi kan åtminstone göra våra barnbarns framtid lite mindre problematisk med hjälp av biokolmetoden.