Fru talman! Miljö- och jordbruksutskottet behandlar nu ett utskottsbetänkande gällande diverse klimatfrågor väckta under den allmänna motionstiden.
När man i dag talar om klimatpolitiken är det lätt att få medhåll. Alla tycker att det är en viktig fråga. Samtliga partier i riksdagen uttrycker på olika sätt att de bryr sig om klimatet och är oroade över den framtida utvecklingen där vi ser att klimatförändringar kan få stor betydelse. Det gäller vårt eget land, men framför allt globalt är det en fråga av yttersta vikt. Alla bryr sig alltså om klimatet.
Frågan i dag är om regeringen vet hur man bedriver en framåtsyftande och robust klimatpolitik. Man kan ifrågasätta det efter att bland annat ha läst Riksrevisionens rapporter. Jag menar, fru talman, att klimatfrågan inte bara ska bestå av prat utan också innebära en seriös politik. Regeringen har i dag svårt att uppvisa en sådan helhetssyn.
Riksrevisionen har gjort flera granskningar där de funnit en dålig styrning. Den dåliga styrningen beror bland annat på att regeringen inte satt upp tydliga mål för klimaträkenskaperna. Jag skulle i debatten vilja komma med ett inspel om att vi i Sverige kanske borde titta lite grann på Storbritanniens klimatlagstiftning. Där regleras tydligt på vilket sätt dessa räkenskaper ska föras. Det är en sådan bokföring vi egentligen behöver, en sådan klimatbudget, och kanske behöver vi till och med en klimatbudgetlag för hur parlamentet och Sverige som land ska redovisa sina utsläppsminskningar, alltså vårt bidrag till att den globala klimatfrågan kan lösas.
Den brittiska lagstiftningen innehåller flera viktiga punkter som vi i Sverige saknar. Man specificerar tydligt budgetperioder på fem år, och inte minst har man en självständig myndighet som följer utvecklingen i omvärlden och kontrollerar regeringens resultat samt rekommenderar åtgärder. Man kan tro att Riksrevisionen arbetar så, men jag anser, fru talman, att vi skulle behöva en särskild myndighet, för Riksrevisionen har en begränsad syn vad gäller dessa frågor. Om vi hade en klimatbudgetlag i Sverige skulle vi dessutom få transparens i hur detta är tänkt att bokföras.
Den viktigaste anledningen till de oklara reglerna i Sverige är den borgerliga regeringens ändring av den svenska hållningen. När man stöder och finansierar projekt utomlands ska man kunna räkna av det från de svenska insatserna. Vi i Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tycker att det är en orimlig hållning. Det innebär att man får en politik där saker vägs mot varandra. Vi ska antingen satsa på projekt utomlands som hjälper fattiga människor att hitta en teknik som kan överbrygga, göra det tekniksprång som är nödvändigt för att hitta en fossilfri lösning på deras energiproblem, eller också ska vi vidta viktiga energieffektiviseringsåtgärder, stödåtgärder, för att svenska företag och människor enklare ska kunna bidra till klimatutsläpp.
Vi i Miljöpartiet vill inte ställa dessa saker mot varandra. Vi tycker att det är orimligt, och faktiskt ganska oseriöst, att räkna av sådana projektinsatser som man till exempel gör i CDM mot de svenska klimatmålen. Det skulle vara mycket tydligare om vi hade ett system där de svenska utsläppen redovisades för sig och de svenska klimatmålen gällde de utsläpp vi har i Sverige.
Det innebär inte, fru talman, att man inte kan göra stora insatser utomlands. Snarare vidgar det perspektivet. Insatserna för klimatreduktion utomlands skulle kunna vara mycket större och mycket mer inriktade på sådant som verkligen behövde göras - genom Anpassningsfonden, genom Internationella klimatpanelens försorg och genom den gröna fond som man nu bygger upp.
De insatserna, och de budgetmedel som behövs där, ska man sätta in och bidra med på ett mycket tuffare sätt än Sverige gör i dag.
Jag yrkar med detta bifall till reservation 2, och även om Socialdemokraterna inte gjorde det yrkar jag också bifall till reservation 1.
I betänkandet hanteras också en annan viktig fråga, nämligen hur Sverige ställer sig till EU:s klimatmål. Regeringen säger att man vill att EU:s mål ska vara 30 procent, men man vill inte besluta om det. När man diskuterar i EU tycker den svenska regeringen att det är 20 procent som gäller. Jag tycker att detta är märkligt. Miljöpartiet har kritiserat det många gånger. Det är för lågt, och det är för dåligt att den handlande sektorn, som det som EU beslutar om slår ut över, skulle ligga på 20 procent. Sverige säger sig ha en ambitiös miljöpolitik. Vi får faktiskt problem om den handlande sektorn, som styrs via EU-beslut, bara skulle ha den låga ambitionen att minska utsläppen med 20 procent. Vi skulle behöva betydligt mer utsläppsreduktioner där.
Med den svenska hållningen ser man bara på det internationella spelet. Man säger: Om inte någon annan släpper till - Japan, utvecklingsländerna, Kina och USA - ska inte heller vi sätta något högre klimatmål. Egentligen skjuter man sig själv i svansen, för vi behöver dessa ambitiösa klimatmål också i den handlande sektorn, den sektor som EU-institutionerna styr över.
Det är en fullständigt felaktig politik. Det är också helt orimligt lågt med ett internationellt mål på 20 procent om man ser på vad forskarnas rekommendationer är i dag.
Med detta yrkar jag alltså bifall till reservation 1.
I det betänkande vi behandlar finns också en fråga om gränsvärden för luftburna partiklar. Jag skulle vilja uppehålla mig lite vid det. Vi som kommer från storstadsområden är medvetna om vilka enorma folkhälsoproblem som luftföroreningarna innebär, inte minst för att de lokalt producerade trafikströmmarna alstrar dessa partikelströmmar. Det handlar om både fina och finfina partiklar, PM10 och PM2,5.
Sverige bör driva skärpta nivåer för båda dessa partikelslag. Forskning vid folkhälsoenheterna i Stockholm och Umeå - egen forskning vi har här i Sverige - stöder den synen, liksom Världshälsoorganisationen. I praktiken är arbetet i Sverige ganska svagt, skulle jag vilja säga. Lokalt är flera av de partier som är representerade här i riksdagen faktiskt mot striktare regler, och man har i kommunernas samverkansorganisation agerat för att vi inte ska ha så strikta regler, för man känner att man inte kan vidta de åtgärder som krävs.
Riksdagen har ett ansvar att säkerställa att man kan följa striktare regler på det här området, och då måste man ha ett bättre samarbete med kommunerna. Det saknas i dag. Där sviker vi medborgarna i flera stora städer i Sverige.
Slutligen, fru talman, vill jag för egen del uttrycka stöd för de frågor som problematiserar livsmedelskonsumtionens klimatpåverkan. Jag tycker att vi ägnar för lite tankekraft och möda åt att minska klimat- och miljöbelastningen av livsmedelskonsumtionen.
Det är en känslig sektor, för vi behöver alla äta. Att sluta konsumera livsmedel är knappast någon lösning. Däremot är det uppenbart att vi kan göra mycket för att minska klimat- och miljöbelastningen från det vi äter, till exempel genom bättre och godare vegetarisk mat i skolor och på restauranger. Jag menar att det är ett hål i det nuvarande miljömålssystemet att åtgärder på det här området inte belyses bättre.
I detta anförande instämde Jan Lindholm (MP).