Herr talman! Jag begärde ordet närmast med
anledning av Sonia Karlssons inlägg om behovet av
utvärderingar. Jag delar i princip hennes
uppfattning.
Det har ju över huvud taget var ett försummat
område på alla nivåer i vårt samhälle. Vi genomför
reformer, sedan tror vi att allt är bra. Det tar sedan
en förfärlig massa år innan vi tar itu med de brister
som uppenbaras.
Men frågan kvarstår om hur lång tid man skall låta
förflyta från det att man har genomfört en reform
till dess att man kan anse sig ha ett tillräckligt
underlag för att göra en meningsfull utvärdering.
En del av det som Sonia Karlsson påtalade är
ganska nyligen genomfört. Det är då tveksamt om
det finns ett underlag för att nu omedelbart ta itu
med en utvärdering. Men att sådana
fortsättningsvis skall komma till stånd tycker jag är
helt självklart.
Jag vill också erinra om att Riksdagsutredningen
har behandlat dessa frågor, sett från riksdagens
synpunkt. Ett förslag i Riksdagsutredningens
betänkande är att riksdagens utskott i större
utsträckning och mer systematiskt än hittills skall
ägna sig åt utvärdering av de beslut som ligger inom
respektive utskotts beredningsområde. Jag kan se
framför mig att detta så småningom, när
arbetsformerna har satt sig, kommer att bli en
betydelsefull uppgift för riksdagens utskott.
Sedan kan jag inte underlåta att säga något om den
fråga som har hettat till litet grand, nämligen frågan
om den kommunala kompetensen vad gäller
vårdnadsbidrag.
Ylva Annerstedt läste helt korrekt innehållet i
utskottets betänkande. Man kan naturligtvis lägga
betoningen litet olika. Konstitutionsutskottet har ju
inte med sin skrivning för eviga tider avfärdat
denna fråga från riksdagens bord eller från den
allmänna debatten. Det står uttryckligen att denna
fråga bör anstå. Den svävar alltså fortfarande över
oss, och den kan naturligtvis komma att
aktualiseras igen.
Personligen har jag tyckt att frågan om
vårdnadsersättning har varit väl så angelägen som
andra frågor, därför att det är på det kommunala
planet man kan se de gigantiska orättvisor som
finns på det här området, dvs. att den ena familjen
har sina barn i barnomsorgen, åtnjuter
subventionerad barnomsorg och därmed kan
jobba, slita och tjäna pengar. En annan familj med
samma antal barn får inte plats för sina barn på
barnstuga och får då bekymmer med att skaffa
barnpassning etc. med minskade inkomster som
följd. De åtnjuter inte den subventionerade
barnomsorgen men får via skattsedeln betala
omsorgen för de andras barn.
Hur man från olika hålla kan se det här som ett
rättvist eller önskvärt system har jag med stigande
oro, när jag har lyssnat på debatten här i
kammaren, försökt att förstå. Jag måste erkänna
att jag inte har lyckats.