Fru talman! Sofia Jonsson ställde frågan om tiden
i förhållande till kunskapen. Om vi har en målstyrd
skola med tydliga kunskapsmål är det givetvis den
som ska följas. Det är därför som vi tog bort den
detaljerade timplan som hade funnits i tidigare läro-
planer och i stället ville visa på den samlade tiden
som finns till förfogande.
Med hjälp av försöksverksamheten vill vi ytterli-
gare poängtera och utveckla det som det egentligen
fattades beslut om i 1994 års läroplan, och då kom-
mer vi en bit på vägen. Vi ska ha en garanti för rät-
tigheten för eleverna att ha en, i detta fall, nioårig
grundskola. Den ser jag som oerhört viktigt.
Men i det andra perspektivet, om vi följer elevens
egen utveckling från förskolan och genom grundsko-
lan, kommer det givetvis att finnas elever som ibland
når målen tidigare än andra. Då är det återigen fråga
om helhetsbedömningen. Har man nått kunskapsmå-
len i de enskilda ämnena, har man kommit dit man
vill med sin egen utveckling som människa, alltså i
förmåga att vara tillsammans med andra - här ser jag
en stor möjlighet att utveckla den individuella studie-
planeringen - ska det gå att tidigare läsa det som
finns inom gymnasiet. Det ska vara en samverkan
mellan grundskolan och gymnasiet, likaväl som mel-
lan gymnasiet och högskolorna. Där är vi inte i dag.
Men vi måste ha den inriktningen. Det är oerhört
viktigt att betona de elever som i dag inte når de mål
som har satts upp, men samtidigt ge en möjlighet för
de elever som kanske ibland inte är så många men
som har kommit längre än andra.
En punkt som Sofia Jonsson tog upp, och som
andra har berört, är de elever som inte har nått de mål
vi har satt upp. Jag har tittat på statistiken för de ele-
ver som gick ut årskurs nio i våras. I t.ex. ämnet
svenska var det, i runda tusental, 94 000 elever som
fick ett betyg. Av de 94 000 var det 91 000 som var
godkända eller hade ett betyg som var högre än god-
känt. Det är alltså 3 000 av totalt 94 000 elever som
inte har nått godkändnivån.
I perspektivet 94 000 är det jättemånga elever.
3 000 elever är greppbart. Jag menar inte att jag är
tillfredsställd med att det finns 3 000 - förvisso inte.
Men jag menar att den uppgift vi har framför oss, dvs.
att se till att var och en av de 3 000 eleverna når de
mål vi har satt upp, är rimlig. Den ska skolan klara
av. Det rör sig inte om gigantiska tal. Det rör sig om
3 000 för många, men dock så många att vi kan klara
av det.
Jag ser satsningen på fler lärare i skolan som oer-
hört viktig i mötet. Jag ser den satsning som regering-
en gör, som Anders Sjölund efterlyste, på fler lärare
med specialkunskap i t.ex. specialpedagogik. Jag ser
en satsning på att fler lärare, även i de högre åldrarna,
har kunskap i dyslexi och kunskap i att möta elever
med invandrarbakgrund på ett bättre sätt. Nu håller vi
på med detta. Ingen hade varit gladare än jag om jag i
morgon hade kunnat säga att eleverna har nått resul-
taten. Jag kommer aldrig att gå in i den fällan - det
kan vara lätt att gå in i den. Jag vet att det för vissa
kommer att kräva lång tid. Å andra sidan har vi
mycket goda exempel på när skolan har fokuserat
arbetet, med stöd av de kommunala politikerna, och
man har häpnadsväckande fort sett till att eleverna har
nått de mål som vi har satt upp.
Det är viktigt att understryka att det inte är fråga
om några gigantiska tal. Vi kan greppa de elever som
i dag inte har nått målen.