Herr talman! En såningsman gick ut för att så. Somt
föll vid vägbanan och fåglarna kom och åt upp det.
Varför nu denna bibliska berättelse i den här
flygdebatten? Jag kom att tänka på den när jag läste
trafikutskottets betänkande, mot bakgrund av att
trafikutskottet för två veckor sedan besökte
Västerbotten. Där såddes, som jag trodde,
fruktbärande frön, av bl.a. förra ledamoten i
trafikutskottet Görel Bohlin.
Man beskrev mycket ingående konsekvenserna av
att staten inte vidtar en samlad upphandling av
Norrlandsflyget. Avregleringen har medfört stora
problem vad gäller den olönsamma trafiken och de
flyglinjer som har få trafikanter. Det är långa
avstånd, och man är beroende av flyget, men det är
inte kommersiellt intressant.
Då har man konstaterat att om staten ville göra en
samlad upphandling så finns förutsättningarna, tror
man på goda grunder, att det skulle gå att lösa
problemen utan större kostnader än i dag, när
staten upphandlar bara en linje. En samlad
upphandling skulle vara till båtnad för
människorna i de här trakterna, som skulle få en
mera uthållig flygtrafik, en flygtrafik med
samordning av biljettpriserna och tidtabellerna, så
att man kunde flyga från Vilhelmina till Kiruna till
rimliga kostnader och inte som nu till kostnader
som motsvarar en flygresa till New York.
Det är ju detta det handlar om, och det har vi vid
upprepade tillfällen försökt förklara i
trafikutskottet, men majoriteten har styrt det hela
ifrån sig.
Jag upplevde att det fanns stor förståelse när
flygföreträdare och regionföreträdare förklarade
det här uppe i Västerbotten. Utskottet åkte tillbaka
till Stockholm, och till min besvikelse säger
majoriteten att den inte är beredd att nu göra
någonting. Det är desto mera överraskande,
eftersom man i debatten i höstas erinrade om att
regeringen har för avsikt att i kommande
budgetproposition redovisa sitt ställningstagande i
de här frågorna och att det ställningstagandet bör
avvaktas.
Nu har utskottsmajoriteten kraftfullt avvaktat och
konstaterat att regeringen gjorde ingenting åt det
här. Då svarar utskottsmajoriteten bara att
utskottet inte är berett att föreslå riksdagen att nu
göra ett mer långtgående uttalande om statens
ansvar. När skall detta uttalande komma?
Regeringen sade faktiskt den 2 december 1993 att
samhället har ett särskilt ansvar för att flygtrafiken
kan bedrivas i Norrlands inland till orter som i
många fall saknar tillfredsställande
transportalternativ. Men det stannade vid ett
uttalande. Det blev inga konkreta gärningar av det,
och det är det som nu brådskar att få till stånd.
Jag skulle vilja vädja till alla ledamöter som för sina
hembygder är beroende av att staten gör insatser.
Det handlar nu inte om att begära en massa pengar
från staten, utan det handlar om en metod för att
klara ett problem, och det borde man kunna
komma överens om i den här kammaren. Det finns
faktiskt möjlighet att rösta för reservation 1, som
jag yrkar bifall till.
Låt mig, herr talman, också säga ett par ord om
Bromma, eftersom jag har ett visst förflutet i
frågan. Den socialdemokratiska regeringen
utarbetade en paketlösning som vi presenterade
1991. Det ingick tre komponenter i den: byggande
av en tredje rullbana på Arlanda, utbyggnad av
järnvägen till Arlanda och nedläggning av
Bromma. Det fanns en tanke, en systematik i det
här.
Men sedan fick vi ett regimskifte, och då började
regeringen med att riva sönder paketet, först
genom att öppna Bromma för flygtrafik och minska
underlaget på Arlanda. Och så fann man anledning
att skjuta byggandet av tredje rullbanan framåt i
tiden. Därmed minskade också intresset från dem
som är berörda att bygga järnvägen till Arlanda.
Man riskerar på det här sättet att slita sönder alla
delarna i paketet, som var till gagn för en
samordnad trafiklösning i Stockholmsregionen och
framför allt kanske till gagn för miljön i området.
Jag beklagar detta.