Fru talman! Jag får tacka arbetsmarknadsministern
för svaret på interpellationen, även om jag tycker att
det var ett riktigt dåligt försvar för en sjuk sak.
Vad som verkligen hänt i den fråga som jag frågat
arbetsmarknadsministern om vet varenda arbetslös
och varenda arbetsförmedlare. Önskan om att uppfyl-
la det socialdemokratiska vallöftet om att halvera den
öppna arbetslösheten, nota bene inte den totala, har
lett till alltmer konstiga och alltmer meningslösa åt-
gärder. Volym har uttryckligen angivits som det som
Arbetsmarknadsstyrelsen har att rätta sig efter. Volym
har fått gå före kvalitet. Inget hugskott har varit för
litet eller för kortsiktigt för att kunna prövas i arbets-
marknadsministerns åtgärdskatalog.
Det är detta som har lett till att t.o.m. arbetsmark-
nadsministerns egna arbetsförmedlare nu tycker att
måttet är rågat. Jag har tidigare i denna kammare
citerat vad man har sagt från Mora. Vi känner en
åtgärdströtthet, säger man. Vi får beröm om vi uppfyl-
ler kvoten, men det är som om man glömt bort att
meningen är att skaffa riktiga jobb.
Så där låter det. Och så låter det från lojala tjäns-
temän som säkerligen är väl så engagerade som någon
annan i att försöka ordna arbete för människor som i
dag inte får utlopp för sin arbetsvilja.
Nu säger LO samma sak, Aftonbladet säger sam-
ma sak, praktiskt taget alla säger nu samma sak. Men
arbetsmarknadsministern vidhåller: Allt är som det
skall. Nu lägger vi visserligen om politiken när kon-
junkturen har vänt, men fram till i dag har allting varit
förträffligt.
Till detta, fru talman, kan man lägga ett par kom-
mentarer.
Den första kommentaren är att trots att arbets-
marknadsministern hävdar att allt är frid och fröjd och
politiken nu är omlagd, så är ju volymkravet kvar.
Visserligen är det sänkt en bit, men fortfarande är det
volym som skall styra det som Arbetsmarknadsstyrel-
sen har att göra. Det innebär att volymen alltjämt
kommer att vara det som till slut kommer att tvinga
fram åtgärder som uppfyller volymmålet men som
inte nödvändigtvis uppfyller kvalitetsmålet.
Den andra kommentaren är att allt inte alls är så
välplanerat som arbetsmarknadsministern låter göra
gällande. Jag har här Arbetsmarknadsstyrelsens rikt-
linjer för 1995-1996, som alltså snart är tre år gamla.
Där säger man: Nu är uppgången ett faktum efter flera
års djupgående lågkonjunktur. Då är vår viktigaste
uppgift att snabbt ta till vara varje ledigt arbete på den
reguljära arbetsmarknaden, även de tillfälliga jobben.
Arbetskraftsbrist får inte hindra företagens expansion.
För tre år sedan sade alltså Arbetsmarknadsstyrel-
sen det som arbetsmarknadsministern i dag tar till
intäkt för att politiken nu skall läggas om. Efter det att
AMS bad om att få göra något annat än det som de
fick order om att göra har AMU-utbildningen gått ned
medan de billiga och mindre meningsfulla åtgärderna
har gått upp. 1995 var 54 000 i utbildning, mot
56 000 i ALU och API. Ett år sedan var det 45 000
mot 83 000, och ytterligare ett år senare var 37 000 i
utbildning mot 86 000 i de enkla åtgärderna. Så kan
det helt enkelt inte skötas.
Regeringen blåste i fel pipa och lyckades därmed
åstadkomma det som alla företag i dag klagar över,
nämligen just den brist på arbetskraft som AMS redan
för tre år sedan varnade för att den nuvarande politi-
ken skulle leda till.
Fru talman! Det finns bara en enda sak att göra.
Sluta jaga statistiken! Överge målet om den öppna
arbetslöshetens halvering och sätt i stället målet för
regeringens politik och för Arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet till: mesta möjliga människor i bästa möj-
liga arbeten!