Fru talman! Sveriges problem är inte att vi som
nation jobbar för mycket, utan vårt problem är att vi
som nation skulle behöva jobba mera.
En tidigare statsrådskollega till Margareta Win-
berg skrev för inte så länge sedan: Vi skall inte jobba
mindre. Vi skall jobba mer. Välfärden bygger på
arbete. Arbete föder arbete, medan arbetslösheten
föder arbetslöshet - detta enligt generaldirektören vid
Riksförsäkringsverket. Ändå lever vi med den dystra
paradoxen att arbetslöshet inte beror på arbetsbrist. I
stället handlar det om tre andra brister, nämligen om
bristen på lönsamhet, bristen på pengar i offentliga
kassor och bristen när det gäller vår förmåga att or-
ganisera arbetslivet. Således behövs det en rad insat-
ser. Det behövs fler jobb för att få fler skattebetalare
och färre bidragstagare. Det behövs rundare kanter i
t.ex. arbetsrätten för att möjliggöra en snabbare ex-
pansion.
Arbetsmarknadsministern hade nyss fullt upp med
deltagarna i den här interpellationsdebatten. Jag hop-
pas ändå att det går att få någon synpunkt på det som
flera här har efterlyst besked om, nämligen regering-
ens inställning till tjänstesektorns expansion i enlighet
med, låt oss säga, det önskemål som framfördes från
Stockholms stadshus häromdagen. Det skulle vara
intressant med en principdeklaration i den delen.
Jag tror att Socialdemokraterna och regeringen har
skaffat sig egna bekymmer genom den löftespolitik
som man utfärdade före valet - att arbetslösheten
drastiskt skulle gå ned, men den har hållits kvar på en
hög nivå, och att det skulle bli andra villkor t.ex. i a-
kassan. Där ställdes de fackliga organisationerna mer
eller mindre inför fullbordat faktum i och med att man
gick ännu längre än den förra regeringen i fråga om
att sänka ersättningsnivåer.
Vi behöver alltså en kraftsamling kring det som
kan ge arbete och nya jobb. Den vägen är den enda
som bär i både kort och långt perspektiv.