Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 11 och 12.
Läsförståelsen och dess betydelse för individen i dagens och morgondagens kunskapssamhälle kan knappast underskattas. Sverige har haft en lång och stolt tradition på området, men resultaten på senare år med allt sämre läsförståelse, framför allt bland barn och unga, är mycket oroande.
I Sverigedemokraternas senaste budgetmotion valde vi att satsa 5 miljoner kronor mer än regeringen på läsfrämjande insatser för barn och unga. I likhet med många andra väntar vi också spänt på förslagen från Litteraturutredningen, som ju bland annat ska behandla frågan om läsförståelse.
Om den forskningsantologi som Litteraturutredningen släppte tidigare i år är en fingervisning om i vilka banor man tänker, är jag rädd för att det finns en överhängande risk för att åtminstone mina förväntningar har varit förgäves. I de två kapitel som framför allt behandlar frågan om den försämrade läsförståelsen bland barn och unga nämns knappt de strukturella problem, kopplade till brister i skolsystemet och till invandrings- och integrationspolitiken, som jag tog upp då vi senast debatterade den här frågan i kammaren. I ett av kapitlen pekas i stället datoranvändningen ut som det stora problemet.
Jag menar att det står en gigantisk elefant i rummet när det gäller diskussionen om den försämrade läsförståelsen bland barn och unga. Det är en elefant som jag tror att de flesta egentligen ser men som få verkar vilja tala om.
Jag vill därför upprepa vad jag sade förra året: Skolverkets analyser visar att det i dag är 14 procent av de skoleleverna som är födda i Sverige av svenska föräldrar som inte når upp till en grundläggande nivå av läsförståelse. Siffran för skolelever som är födda i Sverige av utländska föräldrar är mer än dubbelt så hög, 30 procent, medan samma siffra för utlandsfödda skolelever i Sverige är hela 48 procent. Bland utlandsfödda elever som går på invandrartäta skolor ser situationen ännu värre ut.
Merparten av skillnaderna mellan eleverna med svensk respektive utländsk bakgrund kan inte förklaras i socioekonomiska termer. Enligt Skolverket kvarstår två tredjedelar av skillnaden även efter man har polerat för socioekonomiska variabler. Det borde alltså inte råda något tvivel om att en av de allra viktigaste förklaringarna till den drastiskt försämrade läsförståelsen ligger i utformningen av den svenska invandrings- och integrationspolitiken. Det är något som också Skolverket ganska tidigt slog fast i sin rapport 227 om läsförståelse.
Jag vill poängtera att anledningen till att jag tar upp detta inte är att jag på något sätt vill försöka skuldbelägga eleverna med utländsk bakgrund. Jag har full förståelse för de svårigheter som det måste innebära att komma ifrån ett många gånger bristfälligt eller till och med obefintligt skolsystem in i den svenska skolan och försöka tillägna sig kunskaper på ett främmande språk. Jag har också en enorm respekt för den halvan av de utlandsfödda eleverna som faktiskt lyckas nå upp till en grundläggande nivå av läsförståelse på svenska.
Att den uppkomna situationen inte på något sätt är de utlandsfödda elevernas fel förändrar dock inte det faktum att det är en potentiell katastrof både för eleverna och för samhället. Trots massiva insatser och resursallokeringar från både stat och kommuner i form av bland annat Storstadssatsningen, Välfärd för alla, Järvalyftet med mera, har situationen gradvis förvärrats snarare än förbättrats.
Som jag sade inledningsvis kan läsförståelsens betydelse för möjligheten att klara sig i dagens och morgondagens kunskapssamhälle knappast underskattas. Den som inte äger språket kommer sannolikt att ha ytterst begränsade möjligheter att göra karriär eller att delta i den demokratiska processen. Förespråkarna av dagen invandringspolitik och deras väljare bör alltså ha klart för sig att man sannolikt aktivt bidrar till att permanenta utanförskapet för generationer framöver.
Ett problem i sammanhanget är att regeringen har behandlat vuxenutbildningen på ett minst sagt styvmoderligt sätt. Det berövar sannolikt en hel del människor, svenskar såväl som invandrare med läs- och skrivsvårigheter, att ta igen det de har missat och få en andra chans.
Ett annat ännu större problem är fasthållandet vid den numera statsbärande mångkulturella ideologin som hela tiden förvärrar situationen genom att skapa och upprätthålla segregation och parallella samhällen där man numera i princip kan gå från vaggan till graven utan att behöva tala svenska.
Det svenska samhällets ovilja och oförmåga att fullt ut försvara och bevara det svenska språkets och kulturarvets ställning är också temat för merparten av de motioner som jag valt att bifalla under behandlingen av det här betänkandet.
Herr talman! Vi har valt att ge vårt stöd till motion 272 därför att vi tycker att det är lika principiellt fel att i dag ta bort de svenska ortsnamnen i fjällvärlden som det var att tidigare inte ha med de samiska namnen samt därför att vi har lyssnat till polis och fjällräddning i området som har vittnat om att den nya ordningen skapat förvirring och tidsförlust i samband med larm- och nödsituationer. Det är en förvirring som i en framtida extremsituation skulle kunna leda till att människoliv går förlorade.
Vi har yrkat bifall till motion 317 angående punktskriftens ställning eftersom vi anser att personer med synnedsättning ska ha samma rättigheter som personer med hörselnedsättning. Vi anser att kraven från Punktskriftsnämnden och de synskadades organisationer om att synskadade ska ha samma lagstadgade rätt till ett läs- och skriftspråk som andra svenskar är fullt rimliga och berättigade.
Motion 322 har vi bifallit därför att vi anser det vara rimligt att svenskan ges samma officiella status i Sverige som de nationella minoritetsspråken har samt därför att vi av såväl principiella som säkerhetsmässiga skäl anser det är viktigt att stärka det svenska språkets ställning och att all information av allmänintresse, i synnerhet varningstexter, ska göras tillgängliga på svenska.
Slutligen, herr talman, har vi bifallit motion 325 eftersom vi betraktar den finlandssvenska och den estlandssvenska minoriteten som en del av det svenska folket och av den svenska statens historia. Bevarandet av dessa minoriteters språk och kulturarv borde därmed vara en självklar angelägenhet för den svenska staten och i det här fallet en del av arbetet för Institutet för språk och folkminnen.