Herr talman! Det sistnämnda är rätt. Statistiken talar för att de som redan läser mycket läser ännu mer och att de som inte läser blir fler. Deras barn följer samma mönster.
De barn, framför allt flickor, som har mammor som läser mycket läser själva mycket, medan de pojkar vars pappor inte läser börjar inte själva läsa - enligt statistiken. Det är klart att det finns undantag från den statistiken, men det finns anledning att ta den på stort allvar.
En samlad åtgärd är att lyfta fram skolan och koncentrera skolan till ett kunskapsuppdrag, se den enskilda eleven och hjälpa henne och honom att söka nya kunskaper. Det gäller även det läsfrämjande vi tar upp i detta betänkande. Läsfrämjande ska inte bara utgå från vad som har fungerat tidigare, och inte bara utgå från vad som finns i dag, utan det handlar om att verkligen lära sig vad som fungerar. Vilka är de läsfrämjande projekt som ger effekt i verkligheten?
Det framgår av reservationerna i betänkandet att man vill så gärna bevara det man tycker finns och har varit bra. Men det är inte säkert att det alltid är bäst för framtiden.
Vi behöver en diskussion om vad som är läsfrämjande på riktigt och vad som har god effekt. Den kunskapen tror jag att Litteraturutredningen kan hjälpa oss med.
När det gäller skolbiblioteken trädde skollagen i kraft för inte så länge sedan. Det man kan göra är att skapa en tydlig lagstiftning och att det finns en tydlig inspektion av att lagstiftningen följs.
Vi har sett till att skolbiblioteken finns med i skollagen, och vi har sett till att det finns en skolinspektion som granskar att skollagen följs och därmed ser till att skolbibliotek finns tillgängliga för alla elever. Vi har ännu inte fått den effekt vi skulle vilja ha, men jag tror att detta är den väg vi måste gå.