Herr talman! Det är rätt, Carl B Hamilton, att vi vill ta bort klyftan mellan pension och lön, mellan lön och uppskjuten lön, och vi tar det första steget i vårt alternativ till budget. Jag beklagar att ni har gått ifrån ert löfte till pensionärerna.
När det sedan gäller nedsättningen av arbetsgivaravgiften säger, precis som jag har sagt tidigare här i dag, Finanspolitiska rådet och andra bedömare att det är ett väldigt tveksamt sätt att stimulera jobb. Då finns det bättre sätt att stimulera jobb, till exempel traineeplatser för unga, att unga får gå sida vid sida med någon som är i färd med att gå i pension. Då ger man en ung en möjlighet att komma in i ett jobb. Det underlättar också generationsskiftet.
Carl B Hamilton säger att kommunerna inte kompenseras för det här. Kommunerna kompenseras mer än väl. Vi har i och för sig följt beräkningskommissionerna som säger att man inte ska kompensera. Det är hur som helst 2,8 miljarder. Men i vårt alternativ får kommunerna 7 miljarder extra. Det handlar om alltifrån sjukvårdsmiljard till utbildningsvikariat, plusjobb, barnomsorg på obekväma arbetstider, komvuxplatser, där kommunerna själva finansierar mycket av utbildningen på grund av tidigare neddragningar från statens sida, och inte minst gymnasieskolan som nu drabbas av besparingar. Ni har räknat ut att gymnasiereformen ska ge en massa effektivitetsvinster, men nu får vi höra från Sveriges Kommuner och Landsting att nu handlar det om att man måste dra ned på antalet lärare. Samtidigt ser vi hur ungdomarna med den nya reformen väljer bort yrkesinriktad utbildning, för annars stängs dörren till högskolan. Ungdomarna är inte dumma. De vill inte stänga några dörrar inför framtiden. Det leder till att vi får in färre i tekniska yrken där vi ser en brist i framtiden.
Min fråga till Carl B Hamilton är: Var verkligen gymnasiereformen så lyckad? Den var ju Folkpartiets hjärtefråga.