Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till samtliga SD:s reservationer i detta betänkande.
Ekonomisk hushållning och måttfullhet hör kanske till de allra viktigaste nyckelorden för alla länder som inte vill hamna i den situation där många EMU-länder befinner sig i dag. Förmågan att så träffsäkert som möjligt prognostisera den ekonomiska utvecklingen blir i detta avseende förstås helt avgörande.
Med det som utgångspunkt är det anmärkningsvärt att både finansminister Anders Borg och Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Tommy Waidelich i våras utfäste att Sverige som land - numera - skulle sticka ut på ett ur ett historiskt perspektiv unikt sätt. Medan andra länder skulle kämpa med skuldproblem skulle Sverige komma att klara sig inte bara helskinnat utan även rejält ekonomiskt förstärkt, och dessutom med rekordlåga arbetslöshetstal. För Socialdemokraternas del skulle dessutom det fantastiska reformutrymme som denna ekonomiska utveckling skulle medföra också bygga hela deras ekonomiska politik.
Man får ju lov att hålla med om att det är en positiv syn på framtiden. Men det hör knappast för den sakens skull till den mer realistiska analysförmåga som krävs när man tar ansvar för statens samlade resursfördelning.
Det är egentligen ganska simpelt: Skuldkrisen i Europa, USA och Japan måste hanteras. Dessutom måste någon betala notan. Den här vetskapen hör till den mest basala kunskapen om ekonomi.
När skillnaden inte är större än 100-200 räntepunkter mellan en hanterbar situation och full panik bland flera av världens större ekonomier måste även vi här hemma i Sverige, trots goda finanser, hålla huvudet högt och tänka oss noga för.
Den kris som vår omvärld byggt upp kommer att slå stenhårt även på Sverige om den spårar ur helt. Sverige har inte bara en av Europas absolut största banksektorer i förhållande till bnp, utan även en hög skuldnivå bland hushållen som till största delen dessutom står i utländsk valuta. Det gör sammantaget att Sveriges utsatthet är större än de flesta andra länders, trots en god bankkapitalisering och trots stabila statsfinanser i sig. Men även om den nuvarande krisen går att stabilisera väntar ändå många år av minskade offentliga utgifter och höjda skatter bland många av Sveriges viktigaste handelsländer.
Konsekvensen av detta måste rimligen bli att efterfrågan i omvärlden minskar, och med den minskar också efterfrågan på svenska varor och tjänster. I det läget blir valet av prioriteringar än viktigare. Särskilt viktigt blir det utifrån förutsättningen som i Sveriges fall, där regeringen under flera år bedrivit en utbudspolitik utan hänsyn till efterfrågan.
Symboliskt i detta hänseende är inte minst den i praktiken öppna arbetskraftsinvandringen av underkvalificerad arbetskraft från tredjeland, men givetvis även den mycket liberala invandringspolitiken som helhet.
Att man från regeringens håll dessutom blundar för samhällets behov av en politik för att matcha arbetskraften efter arbetsmarknadens behov gör att regeringens politik snarast är ämnad att förstärka omvärldens kriseffekter också på Sverige.
Det är en politik som sammantaget inte gör annat än att cementera den situation vi har på arbetsmarknaden i dag med ungdomsarbetslöshet, utanförskap och svårigheter för personer med låg erfarenhet, personer över 50 år, personer med språkförbistringar eller personer med en otillräcklig utbildning att få ett arbete att gå till. Som illustrativt exempel på konsekvenserna av denna politik skulle inte ens med regeringens i våras mest optimistiska oreviderade sagokalkyler hälften av de inskrivna vid landets arbetsförmedlingar få en sysselsättning eller ett arbete att gå till.
Låt oss därför en gång för alla konstatera: Moderaternas arbetslinje som begrepp löser inte den situation människorna har där ute i den verklighet som vi står så långt ifrån i denna kammare.
Moderaternas arbetslinje löser inte de uppenbara riskerna med lönedumpning, som inte minst den öppna arbetskraftsinvandringen skapar, och det särskilt inte när den till och med anses vara en viktig del av regeringens så kallade arbetslinje.
Den löser inte den prekära ekonomiska situation de arbetslösa ställs inför när de, trots arbetslinjen, sägs upp eller misslyckas med att få ett arbete att gå till.
Moderaternas arbetslinje löser inte heller situationen där utrikes födda är kraftigt överrepresenterade vad gäller såväl socialbidrag som arbetslöshet och utanförskap.
En arbetslinje som består i att skapa ett överutbud av arbetskraft, som slår ned på dem som behöver tillfälligt stöd, som är beroende av kostsamma men ändå verkningslösa integrationsåtgärder och vars viktigaste och största ingrediens är skattesänkningar är ingen riktig arbetslinje.
Att sänka skatten är förstås inte fel i sak och heller inget vi av ideologiska skäl till varje pris ska undvika. Men att sänka skatten tillsammans med ett nedmonterande av sociala försäkringssystem, i kombination med ett ständigt påfyllt arbetskraftsutbud, och att sedan kalla det den enda vägen vad gäller arbetsmarknadspolitiken är inte bara väl magstarkt utan också både oärligt och orättvist.
Herr talman! Sverige både kan och behöver bättre! Då duger inte Centerpartiets och regeringens föreslagna kostsamma och ofinansierade restaurangmomssänkning.
Då duger inte finansministerns lovord om att satsa än mer på för samhället mycket dyra integrationsåtgärder, när tidigare försök redan har misslyckats.
Och då duger inte heller en handlingsförlamad opposition, vars enda recept för att komma till rätta med situationen är att göra vissa omfördelningar av i bästa fall redan definierade resurser.
Det går att återskapa ett välmående land, där sjuka, ensamstående, lågutbildade och arbetslösa inte behöver ställas mot friska, utbildade eller dem med arbeten. Men då kan det inte bara löna sig att arbeta, utan det måste också löna sig att ha arbetat.
Då måste även fler vägar öppnas för den som vill eller behöver utbilda sig, så att arbetskraften matchas mot efterfrågan på arbetsmarknaden.
Då måste småföretagande och flit löna sig, så att företagarna både kan och vågar anställa.
Och då måste överutbudet på arbetskraft regleras genom att man inför en ansvarsfull och reglerad invandringspolitik.
Vågar vi sedan kombinera denna väg med ett socialt försäkringssystem, som gör människor trygga i vetskapen att de mellan två jobb, mellan sjukdom och jobb eller i händelse av förändrade familjeförhållanden ändå kan klara sig, och i vetskapen och känslan av att skattepengarna ges ett mervärde i form av en fungerande offentlig service, i form av en bättre sjukvård, skola och omsorg, är jag alldeles övertygad om att Sveriges förutsättningar att klara sig i konkurrensen med vår omvärld väsentligt kommer att förbättras.
Herr talman! Med Sverigedemokraternas budgetmotion visar vi att det är möjligt.
Jag vill därför återigen yrka bifall till Sverigedemokraternas reservationer.