Herr talman! Jag vill börja med att ställa mig bakom Sverigedemokraternas särskilda yttrande och yrka bifall till reservation 4.
Det är kanske en aning okonventionellt att ägna inledningen till en sådan här debatt åt att prata om arbete, även om föregående talare var inne på samma ämne fast med en annan infallsvinkel. Men jag tänkte göra det i alla fall.
Precis som flera talare var inne på då vi debatterade ett annat utgiftsområde häromdagen är arbete själva grunden till att det finns någon välfärd över huvud taget. Det känns nästan lite larvigt att behöva säga det, men det behövs tydligen. Villfarelsen att det finns en stor aldrig sinande kassa att ösa pengar ur tycks tyvärr spridas alltmer i vårt land bland såväl politiker som opinionsbildare. Men så är det alltså inte. Det finns ingen sådan kassa.
Därför behöver Sverige och alla andra nationer och statsbildningar som vill hålla sig med någon typ av välfärd medborgare som arbetar och betalar skatt. Ju högre ambitioner rörande välfärden, desto viktigare är arbetet.
Samtliga Sveriges politiska partier har, åtminstone i en internationell jämförelse, väldigt höga ambitioner för välfärden. Så är det faktiskt. Även om vi träter i den här kammaren, i våra utskott och på andra ställen har vi fortfarande allesammans relativt höga ambitioner för vårt lands välfärd.
Sverigedemokraterna håller välfärden högt. Jag läser en kort passus ur avsnittet om välfärd i vårt principprogram:
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning
"Att själv leva i överflöd utan att bistå grannar och landsmän som lider nöd är moraliskt förkastligt. Stora klassklyftor och sociala orättvisor hotar tryggheten och sammanhållningen, riskerar att slita isär nationen och måste därför motverkas. Samtidigt är det viktigt att poängtera att en alltför långtgående fördelningspolitik också kan få negativa konsekvenser. I ett företagarvänligt och tillväxtorienterat samhälle måste det löna sig att utbilda sig, arbeta och ta risker."
Det är bland annat denna utgångspunkt som ligger till grund för vår största satsning inom det utgiftsområde som vi debatterar i dag.
Klyschan är så sliten att den nästan riskerar att falla sönder när jag uttalar den; jag vet det. Men den är ganska talande, så jag säger den ändå: Dagens små företag blir morgondagens stora företag och arbetsgivare.
Att små företag i färd med att växa och nyanställa är extra känsliga för den ekonomiska risk det innebär att anställa någon med bräcklig hälsa eller någon med ett funktionshinder som kan innebära större sjukfrånvaro är ett faktum. Ju hårdare konkurrens och ju snävare marginaler, desto högre tröskel in för den som av olika skäl har varit eller är sjuk på något sätt.
Sverigedemokraterna vill ta bort den tröskeln. Vi vill se en reform av sjuklöneansvaret så att varje företag får dra av sjuklönekostnader för upp till nio genomsnittliga anställda. På så sätt tar staten över en mycket stor del av den ekonomiska risken med att anställa människor som har en sjukdomshistoria, människor som kanske mest av alla är i behov av att komma in på arbetsmarknaden.
Reformen skulle gälla alla företag men, som alla förstår, primärt gynna mindre företag som växer samt såklart gynna såväl samhället som alla de människor som med förslaget får en lägre tröskel in på arbetsmarknaden.
Herr talman! Jag vill runda av med att tala mig varm för innebörden av reservation 4, vård av närstående. För lika mycket som jag tycker att samhället ska finnas där när till exempel en äldre människa behöver hjälp med ett läkarbesök eller liknande, lika mycket tycker jag att det är behjärtansvärt och välkommet att en närstående bistår med detta när förhållandena så tillåter. Jag ser fram emot den dag detta förslag vinner riksdagens gehör och vi kan få till ett sådant system.