Herr talman! Ja, jag satt i Socialförsäkringsutredningen länge. Jag vet också vilka åtgärder man föreslog som kunde göra att sjukskrivningarna skulle gå ned mycket snabbare, men dem har man inte tagit upp i sammanhanget.
Nu hör jag igen att Rickard Persson säger att om man bara får möjligheter på Försäkringskassan att jobba med de tidigare fallen och se till att göra insatser tidigare i sjukskrivningsprocessen kommer allting att bli bättre. Det är det man nu ska rikta in sig på.
Slutsatsen av det, Rickard Persson, blir att de som når den bortre tidsgränsen ska fortsätta att vara där. De får fortsätta att vara sjukskrivna i all oändlighet, och de får glömmas bort igen. Det är det som den bortre tidsgränsen är till för - att man inte ska glömmas bort. Men nu säger Rickard Persson själv att man ska rikta in sig på de tidigare fallen. Underförstått kommer de långa att få vara långa och längre.
Det står i regeringsförklaringen, och ministern sa, att sjukförsäkringen ska leda människor tillbaka till arbete, inte till fattigdom.
Varför satsar man då inte på att medverka till att samverkan mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och arbetsgivarna fungerar bättre? Varför ger man inte landstinget ett direkt ansvar, som Socialförsäkringsutredningen föreslog, att ta kontakt med arbetsgivarna i ett mycket tidigare stadium i stället för att som nu ta bort den bortre tidsgränsen till ingen nytta?