Herr talman! Jag tackar Aron Modig för detta. Nu känns det som om vi är på väg att kunna hyfsa denna debatt något.
Sanningen att säga, som sagt, tror jag inte att vi ska kasta dessa siffror på varandra i någon del. Sanningen är att när vi senast hade en uppgång vidtog regeringen Persson kraftfulla åtgärder 2003. Det var ett halveringsmål och ett elvapunktsprogram. Det var också medfinansiering. Det innebar att när alliansregeringen tog över hade sjuktalen sjunkit ganska radikalt. Detta accentuerades sedan delvis av de reformer som också alliansregeringen införde. Vi har nu valt att behålla en del av dem, nämligen de delar av rehabiliteringskedjan där det faktiskt görs en prövning. Det görs inte vid den bortre tidsgränsen, utan där åker man bara ut.
Jag måste verkligen påpeka att regeringen inte bara tar bort den bortre tidsgränsen. För två månader sedan presenterade regeringen ett brett åtgärdspaket inom sju olika områden - flera av dem har lyfts fram här i dag - med 25 olika åtgärdspunkter. De handlar om alltifrån det förebyggande, till arbetsgivarnas ansvar, till förstärkningar av hälso- och sjukvården och till förstärkningar på Försäkringskassan för att man ska kunna göra prövningar vid de tidiga tidsgränserna.
Jag förstår därför inte riktigt vad företrädarna för de borgerliga partierna talar om. Mycket av detta vilar dessutom på den parlamentariska socialförsäkringsutredningen som vi båda har varit delaktiga i.
Men vi som regering kommer inte att stå kvar vid den åtgärd från alliansregeringen som var den absolut mest misslyckade, där man försatte människor i fattigdom och inte bidrog till att göra människor friskare utan som snarare handlade om ett siffertrixande. Den här regeringen vill göra skillnad på riktigt för de människor som är sjuka.