Herr talman! Ministern och jag brukar stå i kammaren och diskutera dessa viktiga frågor och den oro som vi båda känner för att sjukskrivningarna ökar samt hur man ska kunna åtgärda dem. Målet är nog gemensamt för oss alla här, att försöka minska inflödet, att det förebyggande arbetet måste bli ännu mer effektivt och att rehabiliteringsåtgärderna måste stärkas och bli effektivare för att de ska bli individanpassade så att fler kommer tillbaka i arbete.
Jag tillsammans med flera här satt med i Socialförsäkringsutredningen. Utredningen arbetade i fyra och ett halvt år. Jag hade förmånen att vara med i fyra år. Det hade lagts ned väldigt mycket möda och experthjälp på att få fram den produkt och det betänkande som vi presenterade. Det var en kompromiss, ett givande och tagande på alla dessa 1 500 sidor. Vi lade fram en mängd olika förslag. Jag känner mig väldigt besviken på att vi i dag inte i stället debatterar, föreslår och beslutar om dessa åtgärder.
Just borttagandet av den bortre tidsgränsen var vi ju alla väldigt tydliga med, att detta bara går att genomföra när rehabiliteringsåtgärderna har blivit effektivare och finns på plats för den enskilde. Nu kommer den bortre tidsgränsen att försvinna utan att detta är säkerställt.
Då är min fråga till ministern: Hur säkerställer ministern att människor från februari 2016 kommer att få tydligare och bättre rehabiliteringsåtgärder för att komma tillbaka i arbete? Det måste ändå vara det som är målsättningen.