Herr talman! I denna sena timma ämnar jag att ta
upp några få åtgärder som jag tycker inte har blivit
behandlade på det sätt som är önskvärt i regeringens
skrivelse. Det finns mycket att säga om barn och
barns villkor i Sverige, men jag har valt ut ett mycket
litet fåtal områden.
Även om de allra flesta barn i Sverige faktiskt har
det mycket bra finns det ändå stora grupper av barn
som befinner sig i utsatta situationer. Det är barn som
lever i familjer där psykisk ohälsa eller missbruk och
misshandel förekommer. Det är barn som utsätts för
övergrepp, barn som drabbas av fysisk eller psykisk
sjukdom och inte minst barn som känner ensamhet.
Det är stor risk att många barn får en ogynnsam ut-
veckling som kan leda till missbruk, kriminalitet och
psykiska störningar.
Det är viktigt att just alla dessa barn uppmärk-
sammas i mycket högre grad än vad som hittills har
varit fallet. Särskilda insatser behövs inom många
områden och utökad forskning om de utsatta barnens
villkor är nödvändigt.
Barn hamnar alldeles för ofta i skuggan av vuxna.
Särskilt gäller det många barn som befinner sig i
utsatta situationer. Lagar och rättstillämpning utgår
alltför ofta från ett vuxenperspektiv. En ökad kunskap
om barnperspektivet är nödvändig för alla som arbetar
med barn, för myndigheter och i politiska församling-
ar.
All politik påverkar barnens situation på något
sätt. Därför menar vi att barnperspektivet måste ge-
nomsyra politiska beslut. Politiska beslut måste därför
föregås av barnkonsekvensanalyser.
FN:s konvention om barns rättigheter skall vara
utgångspunkten för en gemensam grundsyn i allt arbe-
te med barn. Eftersom ansvaret för omsorgen om barn
och unga till stor del ligger på kommunerna är det på
den kommunala nivån som de beslut fattas som avgör
om barnkonventionen över huvud taget skall slå ige-
nom i Sverige. Enligt Barnombudsmannens senaste
rapport är det fortfarande långt kvar tills barnkonven-
tionen genomsyrar de kommunala besluten och verk-
samheterna, även om en förbättring har skett under de
senaste två åren.
Om man jämför Agenda 21 med barnkonventio-
nen kan man tydligt se en skillnad i kommunernas
engagemang. Praktiskt taget alla kommuner redovisar
en handlingsplan eller ett program för genomförandet
av Agenda 21, men det är bara en handfull kommuner
som kan redovisa ett sådant arbete då det gäller ett
införlivande av barnkonventionen. Staten får absolut
inte undandra sig det övergripande ansvaret utan bör
arbeta med genomförandet på liknande sätt som med
Agenda 21-programmet. Det behövs en nationell
strategi för hur barnkonventionen skall genomföras i
hela samhället. Barnfrågor måste också samordnas på
ett helt annat sätt än vad som nu sker mellan departe-
menten, och barnkonventionen måste beaktas i alla
myndigheters verksamhet. De som arbetar med barn
eller fattar beslut om barn måste utbildas i barnkon-
ventionen. Det är också viktigt att se till så att alla
barn får kännedom om den.
Herr talman! Det är samhällets uppgift att stödja
föräldrarna i deras ansvarsfulla roll att skapa trygga
uppväxtvillkor för barnen, men tyvärr saknar dagens
familjepolitiska stöd den flexibilitet och valfrihet som
borde vara en självklarhet i ett modernt välfärdssam-
hälle. Dagens familjepolitik gynnar alltför ensidiga
lösningar och utgår från en traditionell syn på famil-
jebildning.
Under den förra mandatperioden infördes på
Centerpartiets initiativ bl.a. en vårdnadsersättning.
Vårdnadsersättningen tillkom för att få ett mer rättvist
familjestöd och för att öka valfriheten för barnfamil-
jerna. Den reformen raserades av socialdemokraterna.
Nu vill vi i Centerpartiet gå vidare och reformera
hela familjestödet. Vi vill ha ett samlat stöd till barn-
familjerna som ersätter föräldraförsäkring, barnbidrag
och flerbarnstillägg för åldersgruppen noll-sex år.
Stödet skall garantera barnfamiljerna en grundtrygg-
het. Det skall skapa rättvisa och valfrihet. I dagens
föränderliga samhälle är det viktigt att familjestödet
utformas för att följa med sin tid och inte förhindrar
möjligheterna att tillgodose olika behov. Det är detta
som bäst gynnar barnen.
Herr talman! Det är också nödvändigt att samhäl-
let på olika sätt erbjuder stöd i föräldraskapet. Genom
föräldrautbildning får föräldrar stöd och kunskap som
bidrar till att skapa trygghet i föräldrarollen och däri-
genom också goda uppväxtvillkor för barnen.
Föräldrautbildningen bör vara en rättighet för alla
vuxna. Den bör starta tidigt och pågå under barnens
hela uppväxt, alltså också under skoltiden. Den måste
breddas till att också innefatta psykologi. Jämställd-
hetsaspekterna borde i högre grad tas till vara. De
särskilda pappagrupperna måste fortsätta och utvid-
gas.
I USA och England har sedan länge forskning be-
drivits om föräldraskapets betydelse för barnens ut-
veckling. Någonting motsvarande har vi praktiskt
taget inte i Sverige. Brister i föräldraskapet har i
forskningen visat sig vara en mycket viktig orsak till
att barn och unga utvecklar våldsbeteende. Genom att
hjälpa föräldrar att skapa bättre relationer till sina
barn kan man hejda utvecklingen mot ökat ungdoms-
våld. Föräldrautbildning har i forskningsprojekt i
England framgångsrikt använts även vid behandling
av föräldrar med problem. Vi anser att den metoden
bör prövas i behandlingsarbete också i Sverige.
Slutligen, herr talman, vill jag också peka på att
samhället i högre grad måste genomsyras av det fak-
tum att alla vuxna har ett ansvar för att barn skall
känna trygghet och delaktighet, även om det är föräld-
rarna som i första hand har ansvaret för barnens upp-
växt och fostran. Vi i Sverige skulle verkligen behöva
leva mer i enlighet med det afrikanska ordspråket "It
takes av village to raise a child".
Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation nr
2, som handlar om barn- och familjepolitiken, men
jag står givetvis bakom alla våra reservationer.