Herr talman! Den 29 mars i år blev riksmedierna
uppmärksammade på att två föräldralösa kusiner,
Sharon och Brian Okumu, skulle utvisas till det oroli-
ga norra Uganda trots att de funnit en fristad hos
faster och farmor nere i Kinna. Det blev en pro-
teststorm av väldiga dimensioner, som till slut tving-
ade fram ett nytt beslut i Utlänningsnämnden.
Så här ett par veckor i efterhand kan det kanske
vara befogat att göra en liten snabb analys av förlop-
pet och argumenteringen. Skälet är att vi i dag har en
reservation som har direkt bäring på det som nyss har
hänt.
Initiativet till den här proteströrelsen togs av
Vänsterpartiet i Mark, som samlade de övriga partier-
na i kommunen till ett upprop mot utvisningsbeslutet.
Till slut skrev alla partier på. På kort tid anslöt sig
opinionsbildare, kändisar och skådespelare till protes-
ten. Lars Leijonborg, Alf Svensson och Ingela Thalén
gick ut och krävde ett nytt beslut. T.o.m. Carl Bildt
och Pierre Schori stämde in i protestkören. Man
formligen tävlade i att ropa högst. Och det var ju bra.
Beslutet blev ändrat.
Det bärande argumentet i protestkören var att Ut-
länningsnämnden inte hade tagit hänsyn till barnkon-
ventionen. Skulle det då ha gjort någon skillnad om vi
hade haft barnkonventionen inkorporerad, kan man
undra. Man kan också undra varför de som nu har
protesterat så högt inte har accepterat att barnkonven-
tionen inkorporeras i svensk lagstiftning. Det var ju
faktiskt en period för ungefär ett och ett halvt år sedan
när vi hade en majoritet i utskottet för att inkorporera
barnkonventionen, men det genomfördes aldrig. Det
blev en reträtt där.
Ja - jag tror att det skulle ha haft en viss betydelse
om vi hade haft barnkonventionen jämställd med
svensk lag. Om jag vore försvarsadvokat skulle jag
lyfta fram t.ex. fyra punkter i barnkonventionen som
jag tror skulle ha haft bäring på det här aktuella fallet.
Den första är naturligtvis artikel 3, som alla kän-
ner till: "Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de
vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinsti-
tutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller
lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i
främsta rummet."
Sedan har vi artikel 5: "Konventionsstaterna skall
respektera det ansvar och de rättigheter och skyldig-
heter som tillkommer föräldrar eller, där så är till-
lämpligt, medlemmar av den utvidgade familjen eller
gemenskapen enligt lokal sedvänja, vårdnadshavare
eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet,
att på ett sätt som står i överensstämmelse med den
fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga ge
lämplig ledning och råd då barnet utövar de rättighe-
ter som erkänns i denna konvention."
Jag skulle också åberopa artikel 20: "Ett barn som
tillfälligt eller varaktigt berövats sin familjemiljö eller
som för sitt eget bästa inte kan tillåtas stanna kvar i
denna miljö skall ha rätt till särskilt skydd och bistånd
från statens sida."
Man skulle också kunna använda artikel 22:
"Konventionsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för
att säkerställa att ett barn som söker flyktingstatus
eller anses som flykting i enlighet med tillämplig
internationell eller nationell rätt och tillämpliga förfa-
randen, och oberoende av om det kommer ensamt
eller är åtföljt av sina föräldrar eller någon annan
person, erhåller lämpligt skydd och humanitärt bi-
stånd vid åtnjutandet av de tillämpliga rättigheter som
anges i denna konvention och i andra internationella
instrument rörande mänskliga rättigheter eller hu-
manitär rätt - - -."
Jag tror att det skulle ha haft en viss betydelse.
Det är i och för sig inte givet att man inte kan fatta
tokiga beslut ändå, men om barnkonventionen är
jämställd med svensk lag är man i varje fall tvungen
att ta en viss hänsyn till vad som står där. Det räcker
inte att det står en portalparagraf i utlänningslagen
som säger att man skall se till barnets bästa. Det här vi
ju sett i det här fallet.
Nu har vi fått betänketid, som en tidigare talare
sade. Vi har ungefär en vecka till att ändra oss. Jag
tycker fortfarande att det vore enklare och rakare om
vi inkorporerade barnkonventionen. Det är inga större
problem. Det är många länder som har gjort detta. Jag
tycker också att motiven i vår reservation är glasklara.
Enligt utskottet skulle en inkorporering av FN:s barn-
konvention i svensk lag göra genomförandet effekti-
vare än vid transformering av konventionen.
Det kommer hela tiden att dyka upp nya diskre-
panser mellan den nationella lagstiftningen och barn-
konventionen. Den enda möjligheten att få fullt ge-
nomslag i svensk rätt för konventionen är enligt ut-
skottet att inkorporera den. Jag vidhåller fortfarande
det. Med tanke på det tydliga exempel som gavs -
reservationen skrevs innan detta hände - och att vi
också har tagit upp det här i socialförsäkringsutskottet
när vi antog utlänningslagen menar jag att det kom-
mer att uppstå sådana här saker hela tiden. Jag tänker
yrka bifall till reservation 8 och uppmanar dem som
tidigare var för inkorporering att fundera på om det
kanske inte är helt fel att vi gör det. Nu har ni chan-
sen.
Jag vill avsluta med att ta upp en liten fråga som
ändå är rätt stor och som tål att fundera på. Det gäller
det minskade barnafödandet i Sverige. Vi vet att vi
har fått ekonomisk balans. Det är bra. Men det har
skett till priset av en social obalans. Det är många
som har farit illa för att uppnå den här ekonomiska
balansen. En viktig parameter som man också kan
avläsa direkt är ju det minskade barnafödandet. Det
har gått ned drastiskt från 125 000 till ungefär 95 000
barn.
Vi har en reservation på det området också. Den
reservationen är litet krass, för vi har räknat med att
det här kostar pengar för samhället. I vissa samman-
hang är det bara pengar som räknas. Men vad händer
med ett samhälle där det föds allt färre barn? Det är
också en kostnad som man bör räkna med. Framöver,
när vi har fått ordning på den ekonomiska balansen, är
det viktigt att vi också får ordning på de sociala oba-
lanserna. Därför yrkar jag bifall också till reservation
5.