Barnfrågor

Herr talman! Nu skall vi tala om någonting annat.

I detta betänkande behandlas regeringens skrivelse

med redovisning av arbetet med de allmänna barnfrå-

gorna. Det är 26 motionsyrkanden med anledning av

skrivelsen. Ett nittiotal motionsyrkanden från den

allmänna motionstiden finns fogade till betänkandet

och ytterligare två yrkanden med anledning av pro-

positionen om kvinnofrid, som överlämnats till utskot-

tet från justitieutskottet.

Det första som slår en när man tar del av skrivel-

sen är att den inte på långt när ger en korrekt bild av

vad den dåvarande borgerliga regeringen gjorde och

vad den socialdemokratiska regeringen har gjort för

barnen i Sverige. Det är minst sagt anmärkningsvärt

att regeringen i en vad man hävdar historisk redogö-

relse för vilka åtgärder som vidtagits under i stort sett

hela 90-talet inte med ett enda ord nämner den reform

som den borgerliga regeringen genomförde 1994,

nämligen rätten för alternativa barnomsorgsformer att

erhålla samma stöd som offentliga, avdragsrätten för

barnomsorgskostnader och vårdnadsbidraget. Den

reformen gav, herr talman, föräldrarna en verklig rätt

att välja, baserad på vad som var bäst för just den

enskilda familjen och i förlängningen också vad man

bedömde var bäst för barnet.

Barnets bästa sattes i fokus, barnets bästa kom

verkligen i centrum. Utskottsmajoriteten har dessvärre

anammat regeringens minst sagt något inskränkta syn

på vad valfrihet för föräldrar är och vad som är bäst

för barnet. Utifrån texten har utskottet konstaterat att

bl.a. den ekonomiska krisen, arbetslösheten och ned-

skärningarna drabbat barnfamiljerna mer än andra

grupper. I samma andetag påstår utskottsmajoriteten

att den rådande familjepolitiken sätter barnets bästa i

centrum, att den möjliggör flexibla lösningar i olika

familjesituationer och främjar jämställdhet och gynnar

en god fördelningspolitik.

Vidare i texten säger man att de senaste årens

strama finanspolitik med åtföljande effektiviseringar

och besparingar inom de flesta sektorer i samhället

har påverkat barn och ungdomar. Jag måste tyvärr

konstatera att jag har svårt att hänga med i det reso-

nemanget. Samtidigt som den här gruppen har drab-

bats mer än andra av den socialdemokratiska politiken

har den förda politiken gynnat just den här gruppen

och, hör och häpna, satt barnet i främsta rummet. Det

är precis det här det skall handla om, herr talman,

nämligen att sätta barnets bästa i främsta rummet.

När nu regeringen väljer att till riksdagen över-

lämna en skrivelse om barnfrågor i stället för konkreta

förslag till åtgärder när det gäller barnfamiljernas

utsatta situation blir det enligt mitt sätt att se ett sam-

melsurium av motsägelsefulla påståenden. Vad värre

är ger inte heller utskottet i sitt betänkande besked i

väsentliga frågor, utan utskottsmajoriteten ansluter sig

till regeringens diffusa formuleringar. Inga ansträng-

ningar har heller gjorts för att analysera grundorsa-

kerna till att alltför många barnfamiljer lever på mar-

ginalen, ofta beroende av det offentligas stöd i olika

former. I det här sammanhanget hade det nog varit

önskvärt att man åtminstone hade berört sambandet

mellan den förda högskattepolitiken och barnfamil-

jernas allt mindre marginaler.

Herr talman! Skattehöjningarna har ökat hushål-

lens behov av bidrag, vilket i sin tur leder till krav på

ytterligare skattehöjningar för att finansiera den ökade

omfattningen av bidrag. Tala om att hamna i ett

ekorrhjul!

Det här kan inte socialdemokraterna vara omed-

vetna om. Men det kanske just är av det här skälet, att

man faktiskt vet, man inte vill tala om det. Och det är

allvarligt. Man vet men egentligen vill man inte veta.

Vad som är ännu allvarligare är att det inte heller

framgår vare sig av skrivelsen eller av utskottsmajori-

tetens förslag hur man vill komma till rätta med det

uppenbara missförhållandet att många människor i

dag - och det gäller i allra högsta grad barnfamiljer -

inte kan leva på familjens samlade inkomst.

Vid beskattningen av lönearbete tas i dag ingen

som helst hänsyn till hur många som skall leva på

familjens samlade inkomst. Det är därför vi moderater

anser att det är så viktigt med en skattesänkning för

låg- och medelinkomsttagare. Det är en viktig social-

reform, kanske rent av den viktigaste, om den dess-

utom kombineras med ett grundavdrag för barn. Vi

har konkreta förslag för att förbättra villkoren för

barnfamiljerna och därmed också barnens villkor.

Socialdemokraterna vet, något annat är inte möjligt,

men vill egentligen inte veta. Vad värre är vet man

inte vad man skall göra.

Ett exempel på att man inte vet vad man gör är att

barnbidragshöjningen från årsskiftet äts upp av den

höjning av egenavgifterna som trädde i kraft samti-

digt. Barnfamiljerna blir även fortsättningsvis bi-

dragsberoende. Detta bidragsberoende kan komma att

öka. Det här rimmar väldigt dåligt med utskottsma-

joritetens påstående att den rådande familjepolitiken

sätter barnets bästa i centrum och möjliggör flexibla

lösningar i olika familjesituationer.

Vilken frihet och vilken valfrihet har en barnfamilj

som är i behov av bidrag av olika slag? Vilken möj-

lighet har en barnfamilj att långsiktigt ta ansvar för

och planera sitt och sina barns liv när man hela tiden

är beroende av politiska beslut? Är det inte rimligt att

de allra flesta människor borde få en chans att leva på

sin lön? Gäller inte detta i allra högsta grad barnfamil-

jer?

Jag upprepar: Alltför många människor är beroen-

de av bidrag för sin egen och sina barns försörjning.

Då har man ingen valfrihet.

Herr talman! Då har man kommit i beroendeställ-

ning. Då får man tacka och ta emot det som bjuds,

och detta tror jag inte att människor i allmänhet vill.

Man vill själv ta ansvar, och det kan - enligt mitt sätt

att se det - de allra flesta människor göra. De kan

också välja under förutsättning att det finns något att

välja mellan.

Jag upprepar: Sänk skatten för låg- och medelin-

komsttagare! Ta hänsyn till hur många som skall leva

på familjens samlade inkomst! Detta är ett konkret

förslag från oss moderater.

Ända sedan regeringsövertagandet 1994 har före-

trädare för regeringen i olika sammanhang betonat

vikten av att barnets bästa skall sättas i främsta rum-

met. Ett av de första förslagen som nämndes var att en

barnbilaga skulle biläggas budgeten med analyser av

vilka konsekvenser olika förslag skulle få för våra

barn. Av detta blev intet. Såvitt jag har förstått har

man inte heller för avsikt att åstadkomma ett sådant

dokument.

I stället säger man i skrivelsen att man överväger

att i sina anvisningar för de statliga myndigheternas

budgetarbete rekommendera myndigheterna att i

anslutning till sina budgetframställningar också analy-

sera vilka effekter budgetförslagen har för barn. Jag

kan bara tolka detta på ett sätt, att andra skall göra det

som regeringen redan borde ha gjort.

Man vill också skaffa sig mera kunskaper om

barn, skriver man. Därför vill man ha basstatistik om

barn och deras familjer. Statistiken skall utgöra ett

underlag dels för politiska beslut, dels för en upp-

följning och beskrivning av regionala och lokala be-

slut. Då frågar sig vän av ordning: Det är väl i högsta

grad nationella beslut, beslut fattade av Sveriges riks-

dag i denna kammare - för att inte tala om alla beslut

som hade behövt fattas, men som inte har blivit fatta-

de - som i allra högsta grad har haft konsekvenser för

familjer och barn? Borde man inte ha gjort denna

analys innan man fattade beslut om omfattande skat-

tehöjningar som främst har drabbat barnfamiljer?

Borde man inte ha analyserat vilka konsekvenser som

uppkom då man försämrade möjligheterna för handi-

kappade barn och deras föräldrar när man urholkade

gällande lagstiftning på området? Vilken analys gjor-

de man då man kraftigt försämrade levnadsvillkoren

för änkor med minderåriga barn? Det var väl mindre

en tanke än en sinkadus att man inte fullföljde de

förslag som avsåg barnpensionerna.

Herr talman! När man debatterar barnfrågor och

barns villkor i det svenska samhället går det inte att

förbigå arbetslöshetsproblematiken. Det är alldeles

självklart att den stora arbetslösheten har påverkat

våra barn.

I skrivelsen sägs det att det inte finns en fullstän-

dig bild av de effekter som förändringarna under 90-

talet har inneburit, bl.a. om barn har påverkats av

arbetslösheten och hur barnens syn på sina egna

framtida utsikter på arbetsmarknaden påverkas av att

deras föräldrar eventuellt är arbetslösa. Jag kan hålla

med om att vi kanske inte har den fullständiga bilden,

men så mycket vet vi att våra barn- och ungdomspsy-

kiatriska mottagningar i dag har köer och oacceptabla

väntetider. Personalen där vet att arbetslösheten på-

verkar barn och barns syn på framtiden.

Jag kan bara beklaga att det saknas konkreta för-

slag i regeringens skrivelse och i utskottsmajoritetens

text om hur man skall ta tag i de stora problem som

finns i dag och som vi kommer att få se ganska

mycket av i framtiden, om ingenting görs tämligen

omedelbart.

Vi moderater har till betänkandet fogat fem reser-

vationer där vi föreslår konkreta åtgärder för att för-

bättra rådande situation för familjer och inte minst för

barn. Regeringens skrivelse är för min del en mycket

stor besvikelse. Jag hade hoppats på konkreta förslag.

Man tar inte upp de bakomliggande problemen. Man

drar märkliga slutsatser. Man presenterar en egen-

domlig historieskrivning när det gäller olika åtgärder

för att sätta barnens bästa i främsta rummet. Jag får en

känsla av - och det är inte roligt - att detta är ord utan

handling bakom. Detta oroar mig, eftersom jag tycker

att detta är viktiga framtidsfrågor. Vad som oroar mig

ännu mera är att utskottsmajoriteten faktiskt har ställt

sig bakom denna skrivelse.

Herr talman! Vi moderater står givetvis bakom

alla våra reservationer, men för tids vinnande vill jag

avslutningsvis yrka bifall till reservation 1 under

mom. 1.