Fru talman! Man brukar säga att en optimist är
någon som löser korsord med bläckpenna. Efter att ha
lyssnat på Inge Carlsson utgår jag ifrån att han bara
använder bläckpennor. Jag ser att han visar en sådan.
Det var väl det jag misstänkte.
Han har en partikollega i Göteborg - kommun-
fullmäktiges ordförande - som strax innan den nume-
ra nedlagda Ny Tid försvann ifrån presshimlen skrev
följande: Det kan inte plötsligt ha blivit så många
knäppskallar på en gång. De drabbade måste tas på
allvar.
Det är en ovanligt förnuftig partikollega till Inge
Carlsson.
Den samlade vetenskapen, sade Inge Carlsson
också, tycker så här. Det är det som är det största
problemet; det finns inte någon samlad vetenskap. Vi
vet vad den samlade vetenskapen sade när Sem-
melweis på 1800-talade om vad som hände om man
inte tvättade händerna när man var läkare. Vi kan
bara konstatera att de drabbade - kvinnorna - visste
att chansen att inte få några problem vid förlossning-
en var många gånger större om man lät en barnmors-
ka klara av det i stället för en läkare som nyligen hade
obducerat. Vi vet väldigt ofta lite, och vi ska visa
ödmjukhet inför dessa brister i kunskap som vi har.
Jag har framför mig en brevkopia som jag vet att
åtminstone tre av oss som debatterar i kväll har fått
från en nära anhörig till en professor på Karolinska
Institutet som dog häromåret och som själv hade
sysslat med frågor som hade med miljöfaktorer vid
uppkomst av cancertumörer att göra. Han utgick
ifrån, liksom hans nära har gjort, att detta faktum att
han hela tiden satt och arbetade i ett hus med mobil-
master på taket och bodde i ett hus med mobilmaster
på taket måste vara en av de faktorer som gav honom
denna cancer, som tog hans liv.
Han säger det inte rätt ut, men han misstänkte det.
De misstänkte det. Helt ödmjukt ber de Lars Engqvist
- det är till honom som detta brev var ställt - att se
till att detta kommer med som en del i pusslet för att
man ska kunna få säkerhet och visshet när det gäller
forskningen kring detta.
I motion 2000/01:MJ801 har jag och en medmo-
tionär tagit upp ett par saker. Vi tycker att vi ganska
stillsamt har begärt två saker, nämligen en strikt till-
lämpning av försiktighetsprincipen - vi vet att det i
dag görs undantag från den, bl.a. genom regeringsbe-
slut - och en samordnad forskning.
Behövs det då en samordnad forskning? Ja, det
gör det verkligen. Det är inte bara på den sida där
man anser att det inte föreligger några hälsorisker
som det är brister i samordningen, utan vi kan faktiskt
också se hur man i den forskning som sker där man
kommer fram till andra resultat bara behandlar vissa
delar. Jag kan som exempel ta professor Per-Arne
Öckerman i Göteborg som med sin stora utredning
häromåret kunde peka på hur mycket högre värden av
fria radikaler det var i blodet hos dem som var över-
känsliga för magnetstrålning och som hade utsatts,
exponerats, för detta. Eller jag kan ta en internationell
auktoritet, som docenten Olle Johansson på Karolins-
ka, som sysslar med dermatologi och neurologi. Jag
har läst alla hans forskningsrapporter. Uppenbarligen
är inte dessa någonting som man använder sig av i det
här utskottet i alla fall. Vi kan konstatera att han kan
peka på ett klart samband, liksom flera av hans inter-
nationella forskningskolleger, mellan de skador som
har uppstått hos folk och att de har varit utsatta, ex-
ponerade, för den här typen av strålning.
Det är väldigt lätt att prata om det här som prin-
ciper. Men när man väl besöker någon av dem som
har drabbats av detta märker man att det inte är prin-
ciper och fall. Detta är människor. Detta är våra
medmänniskor, enskilda individer, som har råkat illa
ut.
Jag tror att jag tidigare i kammaren, när vi har
diskuterat de här frågorna, har tagit upp som exempel
en av de finaste forskarna bakom Jas-projektet i Saab,
som skrattade åt alla de här knäppskallarna som hade
för sig att de hade blivit sjuka på grund av strålning.
Han sitter numera i ett elsanerat hus och arbetar vid
ett gammaldags ritbräde. Han har ingen som helst
elektricitet. En dag slog nämligen allt det här över.
Han fick hudförändringar och annat. Det fanns ingen
som helst annan förklaring till det än att han hade
suttit och, ursäkta uttrycket, häckat framför dataskär-
mar i flera år, i stort sett dygn ut och dygn in. Sedan
hände det som hände.
Den mänskliga organismen har en oerhörd tole-
rans. Men när den marginal som sträcker sig utanför
det normala överskrids är det ofta försent att komma
med åtgärder. Ofta samverkar då en hel del av de
överkänsligheter av olika slag som människor har.
Nu tycker inte jag att det här är en partipolitisk
fråga. Vi borde egentligen kunna samlas över grän-
serna kring detta. Jag är därför lite förvånad. Jag
kommer inte att kunna rösta på ett par av de här re-
servationerna, som finns, som faktiskt ställer sig
bakom Per-Samuel Nissers och min motion därför att
man i sina förslag till beslut skriver att man ska bi-
falla sina egna motioner. Det gäller alltså både reser-
vation 7 och 8. Samtidigt avslår man den motion som
vi har skrivit. Det är för mig en princip att inte stå och
rösta mot min egen motion. Man har alltså gjort par-
tipolitik av det här i stället för att ta in alla de här
förslagen. Det är mycket tänkande och vetande, inte
bara tyckande, Inge Carlsson, bakom de motionerna.
Genom att ta in dem under samma paraply och sam-
sas kring det här hade man kanske kunnat få åtmins-
tone samma ställningstagande som näringsutskottet
hade häromveckan. Det är lustigt att två utskott i
riksdagen kan komma till så olika resultat i det här
sammanhanget.
Det var en ödmjuk begäran från vår sida om en
bättre samordnad forskning och om att man strikt ska
tillämpa försiktighetsprincipen. Så sker icke i dag.