Fru talman! Tekniska uppfinningar har varit den
viktigaste faktorn för tillväxt under hela 1900-talet.
När det gäller vårt lands ekonomiska tillväxt - det
som är själva förutsättningen för att vi ska klara det
välstånd som vi vill värna om - måste Sverige vara
världsbäst när det gäller konkurrenskraftiga villkor
för företagande och investeringar. Forskning och
teknisk utveckling har en nyckelfunktion, och det är
avgörande för svenska företags konkurrenskraft att
tillräckliga resurser satsas på behovsmotiverad forsk-
ning.
På forskningsområdet har vi mycket som vi kan
glädja oss över och vara stolta för. OECD har studerat
den industrirelaterade forskningen och kommit med
intressanta rapporter under hela 1990-talet. De se-
naste studierna visar att Sverige inom flera områden
ligger i täten som forskningsnation i dag.
Enligt OECD är svensk forskning störst i världen
som andel av BNP. Sverige satsar nästan 4 % av BNP
på forskning. Sverige ligger också i topp när det gäl-
ler antalet patent. Enligt samma OECD-rapport har vi
dessutom mest riskkapital per capita av alla.
Trots detta lysande utgångsläge har Sveriges BNP
utvecklats sämre än i nästan alla andra OECD-länder
under de senaste tio åren. Vi ligger nere på elfte plats
i EU. Trots att vi ligger i topp när det gäller patent
saknas förmåga och incitament till att omsätta upp-
finningarna i produktion.
OECD har också visat att Sverige ligger mycket
lågt när det gäller forskningsintensiteten i mindre och
medelstora företag. Bland 25 länder återfinns Sverige
på tredje plats från bottennivån. Vi ligger långt sämre
till än våra nordiska grannländer när man jämför
forskningsandelen hos de mindre företagen. Vi drar
alltså inte nytta av alla de fördelar som vi har.
Synar man siffrorna bakom forskningssatsningar-
na visar det sig att näringslivet står för tre fjärdedelar
av Sveriges forskningssatsningar, vilket motsvarar ca
3 % av BNP. Av denna forskning står fem företag för
80 %, nämligen Ericsson, Astra, ABB, Volvo och
Pharmacia Upjohn. Den resterande delen svarar i
huvudsak de övriga storföretagen för. Mindre och
medelstora företag har en mycket begränsad forsk-
ning och utveckling.
Enligt OECD är Sverige mindre bra på att överfö-
ra kunskap via teknik till nya företag. Sverige ligger
på 14:e plats i detta hänseende. Vårt land klarar dåligt
att stimulera företag som är teknologibaserade.
Här spelar de fria forskningsinstituten en viktig
roll. Den tillämpande forskningen i världen sker i
första hand, precis som i Sverige, i industrin. Som
god tvåa kommer de fristående industriforskningsin-
stituten. Den svenska industriforskningssektorn är
liten jämfört med omvärldens.
Kunskap och kompetens är av strategisk betydelse
för företagens konkurrenskraft, och behovet av stän-
dig kompetensutveckling ökar. Industriforskningsin-
stituten har en mycket viktig roll som nätverksbygga-
re mellan företag och mellan universitet och högsko-
lor. Forskningsinstituten är särskilt viktiga för de små
och medelstora företagen som inte har möjlighet att
hålla sig med egna teknikavdelningar.
Regeringens hantering av frågan om medel till
den industrirelaterade forskningen har kännetecknats
av kortsiktighet och ryckighet. Statens agerande ska-
pade stor oro i Forskningssverige vid omvandlingen
av myndighetsstrukturen. Frågan är om det över hu-
vud taget gjordes någon konsekvensanalys.
Innovationspolitiken hamnade i kris innan den ens
börjat. Under våren kom alarmerande signaler om att
en minskning av anslaget till industrirelaterad forsk-
ning och innovationsskapande verksamhet för mindre
företag och för europeiskt forskningssamarbete riske-
rade medföra att viktiga delar av svensk industri-
forskning skulle tvingas att monteras ned. Stor osä-
kerhet rådde, och industriforskningsinstituten såg sin
framtid direkt hotad.
Efter alla oroande signaler beslutade näringsut-
skottets utvärderingsgrupp, NUR, att försöka klargöra
fakta angående institutens finansiering. Efter ett
ganska snårigt arbete och med många motsägelsefulla
uppgifter kan jag bara konstatera att mycket av det
tumult som varit hade kunnat undvikas om regeringen
haft bättre framförhållning och bättre planeringsför-
måga.
Vi moderater kritiserade regeringen för det oge-
nomtänkta sätt på vilket man ändrade myndighets-
strukturen. Det klargörande om industriforskningsin-
stituten som regeringen äntligen kommit med i och
med det förslag som är föremål för dagens debatt,
borde ha gjorts före tillskapandet av den nya myndig-
hetsorganisationen och Vinnova.
Industriforskningsinstituten är viktiga, och de
måste garanteras en långsiktig statlig grundfinansie-
ring även efter kontrollåret 2005. Samtidigt är förank-
ringen i näringslivet en självklar grundförutsättning
för institutens existens. Även forskningsinstitut är
utsatta för konkurrens. En kritisk massa av kluster är
vidare avgörande för att forskning ska kunna utnyttjas
och spridas mellan företagen och skapa ekonomisk
tillväxt genom produktion. Det krävs alltså både när-
het och täthet.
Den omstrukturering av instituten som regeringen
föreslår är befogad, och ekonomiskt stöd i den pro-
cessen behövs. Men det är inte statliga pekpinnar som
ska styra denna förändring. Detta klarar instituten och
näringslivet av ren självbevarelsedrift. Omstrukture-
ringsprocessen är för övrigt redan i gång. Fyra av
Sveriges största institut för tillämpad forskning har
slagits samman.
Målstyrningen mot de angivna forskningsområde-
na bioteknik, informationsteknik, elektronik och
materialteknik samt kunskapsfrämjande projekt som
berör svensk basindustri är vi överens om.
Jag vill särskilt understryka det som vi också skri-
ver i betänkandet om att detaljstyrning bör undvikas.
Från statens sida, vid utformningen av regleringsbre-
ven, måste detaljstyrning undvikas. Utskottet är också
helt enigt om behovet av uppföljningar och utvärde-
ringar som ska delges riksdagen.
Men kraftfulla åtgärder måste också till för att
komma till rätta med Sveriges akilleshälar. Sverige
ligger dåligt till när det gäller de mindre företagens
forskningsandelar. Detta är ett problem som Vinnova
måste engagera sig i genom att utarbeta ett program
för att öka de mindre företagens forskningsintensitet.
Men detta är också ett allvarligt problem som
staten borde engagera sig i mer övergripande. Rege-
ringen borde analysera orsakerna och genom
benchmarking ta reda varför andra länders företag
forskar mer än svenska. Varför förmår Sverige inte
att dra nytta av våra framsteg? Varför misslyckas vi
när det gäller att omsätta en världsledande position
inom patentområdet till produktion? Vad är det som
hindrar akademiskt entreprenörskap? Det är ju så
vanligt förekommande i exempelvis USA.
Är det de negativa attityderna till företagande och
entreprenörskap som socialdemokratin står för som
spelar in? Är det brister i incitamentsstrukturen som
skapats genom en långvarigt allmänt småföretagaro-
vänlig politik som är orsaken? Är det de hämmande
skatterna och betungande regelsystemen som brom-
sar?
Teknikutveckling har varit och är den viktigaste
tillväxtfaktor såväl för Sverige som för vår omvärld.
Det är därför oroande att Sverige är det enda land i
världen där utbildningsnivån i naturvetenskap och
teknik sjunker. Bristen på utbildade lärare i skolsys-
temet är alarmerande. Färre söker till tekniska hög-
skolor. Dessa oroande fakta borde ge regeringen
mardrömmar.
Regeringen borde analysera svagheterna i det
svenska systemet och utarbeta en strategi för att stär-
ka incitamentsstrukturen. Syftet ska vara att fler ska
finna det mödan värt att bli entreprenörer och företa-
gare och att redan verksamma företag ska vilja ex-
pandera bl.a. genom forskning. Särskilt bråttom är det
att utarbeta en strategi för att få en större svensk andel
av EU:s forskningsmedel. För att bädda för ett fram-
gångsrikt svenskt deltagande i EU:s sjätte rampro-
gram måste regeringen agera omedelbart. Enligt upp-
gift har flera institut och universitet av kostnadsskäl
lågprioriterat förberedelserna inför det nya rampro-
grammet.
Det sjätte ramprogrammet kommer att bli mycket
omfattande - 17 miljarder euro under en femårsperi-
od. Ska Sverige få ordentlig utdelning inom detta
måste arbetet i institut, universitet, högskolor och
företag börja nu. Nätverk och Centers of Exellence
behöver byggas upp, och projekt behöver förberedas.
Svenska institut, universitet, högskolor och företag
måste hitta sina EU-partner nu. Ska svenska företag
kunna spela med måste medel för svensk motfinansi-
ering i tillräcklig mängd också finnas tillgängliga.
Den 1 januari 2003 ska förarbetet vara gjort. Det
är bara drygt ett år fram till dess. Regeringen säger att
staten har en betydelsefull roll att främja deltagande i
EU:s ramprogram, men här räcker det inte med vack-
ra ord i en proposition. Regeringen och Vinnova bör
högprioritera denna fråga. Regeringen har ett ansvar
för att Sverige ska kunna delta fullt ut. Dessutom har
man ett ansvar för att uppdraget till Vinnova ges
rimliga förutsättningar att lyckas.
Med detta yrkar jag bifall till den gemensamma
borgerliga reservationen.