Fru talman! Det finns ju ändå positiva tendenser i
samhället. Det finns ganska många svenskar som både
enskilt och i grupp arbetar mot dödsstraff. Det har
nämnts en del om kristna grupper i USA. Jag vet att
kyrkorna i Sverige arbetar för en manifestation i på-
skveckan mot dödsstraffet. Sveriges kristna råd arbe-
tar med detta. Man hoppas få en rejäl manifestation
som också kommer att synas i massmedierna. Man
vill också ha en internationell manifestation. Då utgår
jag från att man också tar kontakt med sina trosbröder
och trossystrar i USA.
Här i riksdagen har vi en MR-grupp som träffas
varje månad. Vi skriver brev till styrande i världen
och protesterar mot dödsstraffet. Både i teorin men
framför allt i praktiken tar vi upp aktuella fall - män-
niskor som är dödsdömda eller som redan har avrät-
tats. Vi tar förstås även upp tortyroffer och brott mot
mänskliga rättigheter. Det är Amnesty som hjälper oss
med det praktiska arbetet i detta sammanhang. Vi får
ofta svar på breven. Även de som har avrättat männi-
skor eller fattat beslut om detta får svara på varför de
har gjort det. Jag tror att även det är ganska viktigt.
Skolan är förstås viktig, vilket Göran Magnusson
tog upp. Som gammal lärare vet jag ju att undervis-
ningen är oerhört viktig i denna typ av frågor. Frågan
om mänskliga rättigheter och dödsstraff intresserar
många ungdomar, och den bör säkert tas upp betydligt
mer än vad som är fallet i dag. Jag tror att t.ex. riks-
dagen och regeringen behöver ge våra lärare litet mer
råg i ryggen. Det är jobbigt att vara lärare i dag. Det
är mycket arbetsamt. Jag var på en demonstration
utanför riksdagen för några timmar sedan där blivan-
de lärare, lärarkandidater, visade att de är oroliga för
sin framtid. Man måste tala om för dem att de har en
viktig uppgift också när det gäller att informera om
vad demokrati och mänskliga rättigheter är. Jag tror
att det något underlättar deras svåra situation när de
kommer ut som lärare.