Fru talman! Jag tycker att vi i år, då vi skall hög-
tidlighålla förklaringen om de mänskliga rättigheter-
nas 50-årsminne, har en stor möjlighet. Då skall vi
göra det över hela spektrumet. Det handlar om alla
slags mänskliga rättigheter. Men det handlar natur-
ligtvis om rätten till liv. Detta skall vi göra i skolor,
tillsammans med ungdomar, vid ungdomens riksdag,
osv. Ungdomarna är nämligen mycket viktiga i detta
sammanhang.
Jag tycker att det, just i samband med att vi minns
Förintelsen och hur ondskan i det sammanhanget
sattes i system, går väldigt bra att koppla vidare och
att mera allmänt fortsätta resonemanget om rätten till
liv. Det skall vi göra i skolor och i organisationer.
När vi arbetar med detta är det naturligtvis ange-
läget att visa vad vi som individer kan göra och att det
betyder någonting. Jag tror på detta med droppen som
urholkar stenen. Jag tror också på de enskildas enga-
gemang. Det må gälla att framföra saker i brev eller
på annat sätt. Det betyder någonting. Det handlar då
om organisationer och, naturligtvis, om politiken -
vad vi gör här hemma och internationellt. Internatio-
nellt när vi möter företrädare för Kina, som ju befin-
ner sig i en speciell situation med de väldigt många
dödsstraffen där - och detta gäller även USA, där
sådant här är en ökande trend - tar vi givetvis upp
dessa frågor och kritiserar denna tendens. Det är en
självklarhet från mina utgångspunkter.
I den svenska grundlagen, i 2 kap. 4 § regerings-
formen står det tydligt och klart: "Dödsstraff får icke
förekomma." Det tycker jag säger allt. Det sägs på ett
klart och tydligt sätt, på det sätt som vi behöver ut-
trycka det. I alla sammanhang skall vi verka för rätten
till liv, för det är ändå den allra mest grundläggande
rättigheten.