Fru talman! Jag tycker att det är alldeles utomor-
dentligt bra att den här frågan nu debatteras. Jag hade
tillfälle att göra ett inlägg just kring dödsstraffet i den
utrikespolitiska debatten, och jag tycker att det är
utomordentligt att frågan hålls aktiv och att man får
tillfälle att utveckla olika tankar kring det här.
Den här debatten präglas av att vi alla är överens
om inställningen till själva sakfrågan. Det som där-
emot naturligtvis kan oroa en är bl.a. det som uttrycks
i den debattartikel i DN som har publicerats i dag.
Man blir inte alldeles klar över var debattören egent-
ligen befinner sig. Men för oss som aktivt vill verka
mot dödsstraffet är det naturligtvis väldigt uppford-
rande när han konstaterar att de argument som mot-
ståndarna till dödsstraffet hittills har använt inte läng-
re håller streck. De har inte den skärpa som behövs
för att kunna gendriva den opinion som de som häv-
dar dödsstraffet faktiskt försöker bilda.
Jag skall inte upprepa argumenten mot dödsstraf-
fet och förhållandena kring detta, utan mera konstate-
ra att det bl.a. har skett en kraftig utvidgning av anta-
let medlemmar i Europarådet under 90-talet. Medlem-
skretsen uppgår nu till 40 medlemmar och ytterligare
några europeiska stater väntar på att få bli medlem-
mar. I samband med att nya medlemmar tas upp i
Europarådskretsen får man, precis som utrikesminis-
tern framhåller i sitt svar, förbinda sig att ansluta sig
till stadgan om de mänskliga rättigheterna och det
tilläggsprotokoll som där finns om att dödsstraffet
inte får användas i fredstid. Det finns faktiskt även en
begränsning i tilläggsprotokollet som det naturligtvis
finns anledning att fundera över.
Eftersom jag har förmånen att vara svensk delegat
i Europarådet har jag haft möjlighet att diskutera de
här frågorna rent praktiskt. Det har jag gjort bl.a. med
den nya medlemsstaten Ukraina, som så sent som för
ett år sedan trots sina förpliktelser mot Europarådet
faktiskt tillämpade dödsstraffet och som dessutom
gjorde det på ett mycket uppseendeväckande sätt.
Jag har hört argumenten från parlamentskamrater-
na från Ukraina. Jag har hört hur de resonerar kring
den allmänna opinionens inställning i deras hemland
och alla de frågorna. Då är det naturligtvis väldigt
uppfordrande att från svensk sida kunna delta i debat-
ten och påverka utvecklingen i de 15, 20 nya med-
lemsstater som på tio år har tillkommit. Där har
dödsstraffet faktiskt också kunnat avskaffas, antingen
de facto eller genom moratorier på olika sätt. Så det
är en väldig framgång som mänskligheten på det sättet
har fått.
Det som också oroar mig mycket är den allmänna
opinionen, och det har även uttryckts av flera talare.
Det fordras alltså mer kunskaper kring de här frågor-
na. Ett sätt att öka sina egna kunskaper och att också
föra dem vidare till andra är att studera det som vår
tidigare kollega, Hans Göran Franck, mycket utförligt
och insiktsfullt skriver om dödsstraffet i den bok som
han nyligen gett ut och som har titeln Det barbariska
straffet.
Avslutningsvis skulle jag återigen vilja väcka frå-
gan om det inte är dags för regeringen - och då när-
mast skolministern - att ta initiativ till att försöka få
in den här frågan också i undervisningen i skolorna på
olika nivåer. Jag tror att det är väldigt viktigt att man
tidigt kan ingjuta ett stabilt motstånd mot dödsstraffet
också i den uppväxande generationen.