Fru talman! Utrikesministern! Interpellanten och
meddebattörer! I söndags var det den 8 mars. Jag vet
att utrikesministern var en av de många som upp-
märksammade kvinnornas situation i Afghanistan och
det förtryck som kvinnor utsätts för där. Och även där
praktiseras ofta dödsstraffet. Man kan bl.a. bli avrät-
tad därför att man översätter Koranen till något annat
språk än arabiska.
Jag har också med mig en bok av Salman Rushdie
här framme. Det är ett sätt för mig att markera en
avsky även för den typen av dödsdomar som utfärdas.
Men det är inte bara långt borta i andra länder som
inte har så välutvecklad demokrati, eller som kanske
inte har demokrati över huvud taget, som dödsstraffet
tillämpas. Det finns, som vi har hört här, även i vårt
närområde. Dödsdomen och avrättningen i USA av
Karla Faye Tucker, som tas upp i interpellationen,
satte dödsstraffet i en blixtbelysning. Jag tror att det
var mycket obegripligt för många människor att den
här dödsdomen verkställdes.
Det grundläggande skyddet för mänskliga rättighe-
ter återfinns i den allmänna förklaringen om de
mänskliga rättigheterna som antogs av FN:s general-
församling 1948. I några av artiklarna behandlas
frågan om rätten till liv och olika typer av bestraff-
ning. Vi kan läsa att envar har rätt till liv, frihet och
personlig säkerhet i artikel 3. Vi kan läsa att ingen må
utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förned-
rande behandling eller bestraffning i artikel 5.
Men det finns ännu inte någon internationell över-
enskommelse om ett totalförbud för dödsstraff. Där-
emot finns det specifika internationella instrument,
t.ex. Internationella konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter. Den antogs av FN:s general-
församling år 1966 och är bindande för alla stater som
ansluter sig till den. Alla stater har inte gjort det.
I artikel 6 i konventionen förklaras att varje män-
niska har en inneboende rätt till livet och att denna
rätt skall skyddas genom lag. Vidare står i artikeln att
dödsstraffet skall kunna användas vid allvarliga brott i
enlighet med den lag som gällde vid tiden då brottet
begicks. FN:s kommitté för de mänskliga rättigheter-
na har framhållit att artikel 6 i denna konvention vis-
serligen inte förbjuder dödsstraffet men behandlar det
i ordalag som tyder på att avskaffandet av dödsstraffet
är önskvärt.
FN har under en lång rad år försökt att få gehör
för tanken på att dödsstraffets användning skall mins-
kas och att straffet på sikt helt borde avskaffas.
Många nationer är ense om s.k. miniminormer, som
bör respekteras i länder som fortfarande tillämpar
dödsstraffet. Vissa resolutioner om dödsstraffet har
under årens lopp antagits av generalförsamlingen. I
resolutionen från 1968 behandlas vissa rättssäkerhets-
garantier för personer som anklagas för brott på vilka
dödsstraff kan följa. Det är resolution 2393.
I en annan resolution från 1971 anges som en mål-
sättning att man gradvis skall minska det antal brott
för vilka dödsstraff skall ådömas. Det tilläggs i en
mycket försiktig formulering att önskvärdheten av att
avskaffa detta straff i alla länder därvid skall beaktas.
Det är resolution 2857.
Jag är också ledamot i utrikesutskottet. Där har vi
tagit upp frågan om dödsstraffets avskaffande vid ett
flertal tillfällen i samband med frågor kring mänskliga
rättigheter.
Jag tror att det är bra att man tar upp de här frå-
gorna i ett sammanhang där vi riksdagsledamöter har
möjlighet att påverka och att ministrar tar upp det i
sina överläggningar. Men det är även viktigt att man
inte bara talar klart och tydligt utan också mycket
högt. Jag hade hoppats att vår utrikesminister, Lena
Hjelm-Wallén, hade kunnat ta upp det här direkt med
företrädare för den amerikanska regeringen. Då menar
jag det amerikanska dödsstraffet och fallet med Karla
Faye Tucker.