Herr talman! Under 1990-talets första sex år har
det arrangerats en rad konferenser som syftar till att
finna vägar för att höja de fattiga folkens levnadsnivå.
I det sociala toppmötet i Köpenhamn t.ex. deltog
representanter för 185 regeringar och 117 statsöver-
huvuden. Länderna förband sig då att verka för att
utplåna fattigdomen i världen. Detta sades vara ett
etiskt, socialt, politiskt och moraliskt åtagande. För att
nå målet skall utvecklingsarbetet utgå från det civila
samhällets behov och krav. FN:s utvecklingsorgan
UNDP har givit fattigdomsbekämpningen en övergri-
pande prioritering.
Vår värld har naturresurser, materiella resurser
och kunskapen för att förverkliga en fattigdomsfri
värld inom en generation - eller som Bertil Persson
sade inom 30 år. Det är inte fråga om någon blåögd
idealism att påstå något sådant. Men vad som fordras
är praktisk realism, kloka beslut och kraftfullt ageran-
de. Vår värld har naturresurser som klarar detta, men
de används på ett felaktigt sätt.
Det fordras vilja och handlingskraft för att nå de
mål 1990-talets olika FN-konferenser har satt upp.
Befolkningskonferensen i Kairo, Riokonferensen om
miljön, kvinnokonferensen i Peking, Habitatkonferen-
sen i Istanbul osv. Alla pekar ut färdriktningen. Nu
gäller det att länderna lever upp till de åtaganden de
gjort vid dessa tillfällen.
Flera exempel visar på att det går att utplåna fat-
tigdomen. Under de tre senaste decennierna har ett
dussintal länder visat att det är möjligt att eliminera
fattigdomen.
Herr talman! Fattigdomen har många ansikten. Det
är i dag fråga om mer än låga inkomster. Det gäller
även sådant som dålig hälsa, utbildning, politiska
rättigheter, mänskliga rättigheter, värdighet, självre-
spekt och självförtroende. I fattigdomen döljer sig den
grymma verkligheten av desperata liv utan några som
helst möjligheter att välja något annat.
Omkring 1,3 miljarder människor lever i dag på en
inkomst av mindre än 1 dollar om dagen. Kan vi ta till
oss den siffran? Alltså: 1 300 miljoner människor
lever på mindre än 8 kr om dagen. Nästan hälften av
dessa lever i södra Asien.
I Afrika söder om Sahara finns 220 miljoner
människor som lever under samma omständigheter.
Det beräknas att år 2000 kommer hälften av befolk-
ningen i regionen att tillhöra denna grupp av absolut
fattiga.
Även om möjligheterna finns för att ändra på si-
tuationen, går utvecklingen åt fel håll. Världens fatti-
ga blir allt fattigare, och världens rika allt rikare. I den
bemärkelsen går utvecklingen åt fel håll. Klyftan
växer.
Jag vill lyfta fram några hotbilder:
Vi ser i dag långsam ekonomisk tillväxt, stagna-
tion och även tillbakagång i ungefär hundra utveck-
lingsländer. Det finns exempel - precis som Bertil
Persson har tagit fram - som visar på motsatser. Men
stora delen går åt fel håll.
Pågående krig och konflikter i trettiotalet länder -
de flesta i Afrika - omöjliggör en positiv utveckling.
Svaga framsteg görs på ett sådant viktigt område
som undernäring.
Det alltmer stigande hotet vad gäller hiv och aids
är ett växande hinder för utvecklingen. Skuldbördan
låser många länder i en hopplös situation.
Herr talman! Regeringen presenterar i skrivelsen
De fattigas rätt - vårt gemensamma ansvar förslag på
handlingsvägar som visar hur Sverige med hjälp av
vårt utvecklingsbistånd skall kunna verka för att
minska fattigdomen i världen. Det är positivt att den-
na genomgång görs, och Folkpartiet välkomnar rege-
ringens initiativ. Som jag tidigare påpekat är behoven
skriande. Människor dör av svält dagligen i många
länder.
Samtidigt är det viktigt att framhålla att bilden inte
är helt nattsvart. Efter det kalla krigets slut finns det
större förutsättningar att finna lösningar på våra ge-
mensamma globala problem. Hur människors liv-
schanser kan förbättras är naturligtvis den mest
grundläggande frågan.
Vi har från Folkpartiets sida länge poängterat de-
mokratins betydelse för utvecklingen. Utan demokrati
blir det stagnation och ingen utveckling. Utan mänsk-
liga rättigheter blir det stagnation och ingen utveck-
ling.
Vi har i några reservationer fogade till dagens be-
tänkande utvecklat dessa frågor. Det är bl.a. reserva-
tion nr 3, som jag yrkar bifall till, som gäller demo-
kratimålet. Där för vi ett resonemang om att demo-
kratimålet bör vara det överordnade målet bland de
sex biståndsmålen.
Jag vill bemöta Bertil Persson. Han gör en poäng
av att enprocentsmålet skulle vara ett felaktigt mål
eftersom det är ett utbetalningsmål. Vårt grundreso-
nemang är följande. Det övergripande målet för bi-
ståndet är att lyfta de fattiga människorna till en bättre
levnadsnivå, till ett drägligt liv, till mat för dagen, till
utbildning. I det arbetet finns det vissa komponenter
som är viktiga. Den viktigaste komponenten i detta
arbete är demokratiutveckling. Det är ett av de sex
biståndsmålen.
Vi har också diskuterat det s.k. oberoendemålet.
Vi funderar över att det borde rensas ut bland målen.
Det målet leder tanken fel. Vi går mot en alltmer
globaliserad värld där gränser bryts ned, där handel
mellan länder är viktig för utvecklingen. Oberoen-
demålet, att landet självt skall vara självförsörjande,
leder tanken fel.
Hela detta resonemang vill vi skall tas upp i en ut-
redning. Det framgår i reservation nr 6, där det finns
förslag om en utredning om de biståndspolitiska må-
len. Jag ställer mig naturligtvis bakom den reservatio-
nen samt övriga från Folkpartiet. Men för tids vin-
nande yrkar jag inte bifall.
Slutligen några ord om enprocentsmålet. Jag upp-
fattade Bertil Perssons inlägg i den delen att Modera-
terna önskar se mål som är förståeliga, klara och ge-
nomförbara. Jag anser att enprocentsmålet uppfyller
alla de kriterierna. Det är förståeligt, en procent av
bruttonationalinkomsten skall gå till den fattiga delen
av världen. Det är klart och redigt uttryckt. Det är
genomförbart. Det har denna riksdag visat. Jag skulle
önska att även Bertil Persson och Moderaterna kunde
ställa upp på detta. Det är inte bara fråga om att upp-
fylla målet och därmed ha klarat av utvecklingsdebat-
ten. "Enprocentsmålet är uppfyllt. Den delen är avkla-
rad." Tanken bakom detta är den stora klyftan mellan
den norra delen av jordklotet, den rika delen, och den
södra delen av jordklotet, den fattiga delen, där man
lever på 8 kr om dagen. Det är den omfördelningen
som enprocentsmålet skall klara.