Herr talman! Det som vi behandlar i dag är vad
man skulle säga något av kärnan i det svenska bistån-
det. Vi skall tala om det övergripande målet, nämligen
att höja de fattiga folkens levnadsnivå.
Den skrivelse som vi har fått har på ett ganska bra
sätt lyckats att mejsla ut en tydligare profil för fattig-
domsinriktningen när det gäller det svenska biståndet.
Vi skall komma ihåg att det inte bara är denna skri-
velse som hör till sammanhanget, utan regeringen har
levererat några till. Vi har egentligen ett paket som vi
inte behandlar i dag men som vi totalt skall behandla
under vårriksdagen. En skrivelse handlar om demo-
krati och mänskliga rättigheter, en handlar om en ny
Afrikapolitik och en tredje kommer som handlar om
våra insatser i Asien.
Biörsmark har här tydligt pekat på hur den globala
fattigdomen ser ut. Det är bara tråkigt att se att situa-
tionen fortfarande är så svår, att det trots allt har hänt
så litet under alla de decennier som vi har jobbat med
biståndsfrågorna.
Fattigdomen ökar i Afrika. Den minskar i andra
delar av världen, men i Asien bara i en takt som vi
kan vara något så när nöjda med. Därför finns det alla
skäl att stärka fattigdomsbekämpningen i biståndet.
För detta behövs naturligtvis en strategi. Grunden för
en sådan strategi måste naturligtvis vara att vi skall se
till att de fattiga själva kan ta sig an sina problem. Vi
skall ge dem ett sådant stöd att de får förmågan att
själva lösa sina problem. Grunden i ett sådant bistånd
är ju, som vi skriver i vårt betänkande, att det finns
goda politiska förutsättningar, att det finns en politisk
vilja till förändringar och en förmåga att ändra på
situationen.
Viktigt är naturligtvis också att samarbetsländerna
är intresserade av att bygga upp demokrati och
mänskliga rättigheter, att vi ser en positiv utveckling i
den riktningen. Men det är också väldigt viktigt att
länderna har en stabilitet, inte minst på det ekonomis-
ka området. Det blir inte mycket till utländska inves-
teringar om det inte råder stabilitet och självfallet
också ett fungerande rättssystem.
Den offentliga sektorn måste naturligtvis ha en
god styrning. Om inte den offentliga sektorns styrning
fungerar i mottagarländerna kommer biståndet att
rinna ned i tomma hål. Det är väldigt viktigt med en
fri marknadsekonomi och, som vi skriver i betänkan-
det, på en social grund. Det leder till en ekonomisk
utveckling som ger en socialt acceptabel fördelning
av resurserna, dels från biståndet men också från de
resurser som kan skapas. Det leder i sin tur till en
rättvis och jämlik tillväxt.
Jag tycker att man i regeringens skrivelse på ett
väldigt fint sätt stryker under vad man menar med
jämlik tillväxt, och jag vill peka på de sex punkterna:
Ett hållbart utnyttjande av naturresurserna, att ha ett
jämställdhetsperspektiv när vi talar om jämlik tillväxt,
att tillväxten skall omfatta många sektorer i samhället,
att den skall vara så jämnt fördelad som möjligt geo-
grafiskt, att den skall ge positiva inkomsteffekter för
majoriteten av befolkningen och att den skall bidra till
att öka sysselsättningen. Men viktiga grunder är också
satsningen på miljöfrågorna och jämställdhetsfrågor-
na, som under senare har kommit in som särskilda mål
i svenskt bistånd.
I denna skrivelse liksom i en del andra skrivelser,
bl.a. Afrikaskrivelsen, påpekas att vi har anledning att
förändra relationen mellan givar- och samarbetslän-
der. Vi talar nu på ett tydligare sätt om partnerskap.
Det behövs en ömsesidighet, att vi sluter ett kontrakt
med varandra, att vi båda tar ansvar och att vi har en
samsyn i de åtgärder vi vidtar.
Vi pekar också på vikten av att man ser sambandet
mellan olika nivåer. Det gäller den lokala nivån, den
nationella nivån och den globala nivån. Detta synsätt
leder till behovet av ett ökat folkligt deltagande och
av större aktivitet i det civila samhället.
På det lokala området är det naturligtvis väldigt
viktigt att stödja utvecklingen av lokal demokrati. Det
gäller politisk demokrati men också lokal demokrati
på annat sätt. Man måste ge det civila samhället det
stödet som ett komplement till de traditionella åtgär-
derna med utbildning, sjukvård, hälsovård och möj-
ligheten att få försörjning. Utan de åtgärderna får man
ju inte heller möjlighet att bygga demokratin. Dessa
delar hör ihop.
I det nationella perspektivet gäller det att vi får ett
brett partnerskap, som vi säger. Detta breda part-
nerskap bör involvera staten, de enskilda organisatio-
nerna och den privata sektorn. När vi talar om detta
talar vi både om oss som givarland och om samarbets-
landet. Det är litet av Agenda 21 från Rio över det här
faktiskt. Man skall ha ett bredare engagemang. Det är
inte bara staten och de offentliga institutionerna som
skall vara engagerade i ett förändringsarbete utan
också folket i sig.
På det internationella planet gäller det att vi nu er-
sätter det givarcentrerade sättet att hantera biståndet
och går mot ett mer programinriktat bistånd. Det är en
följd av den här partnerskapstanken. Det är också
viktigt att vi inte missar att göra stora insatser - kan-
ske inte bara på det internationella planet utan också
nationellt - för konfliktlösning. Det är oerhört viktigt
att förebygga att vi får konflikter i världen. Jag tror att
väldigt många inte inser att biståndet faktiskt är en
säkerhetshöjande faktor som minskar konflikterna och
som också skyddar oss själva. Det är ett budskap som
vi nog litet till mans bör hjälpas åt att föra ut i det
svenska samhället.
När vi pratar om det internationella perspektivet är
det naturligtvis också oerhört viktigt att arbeta med att
lösa de skuldproblem som finns och som är mycket
stora. Vi är väl alla överens om att det här HIPC-
initiativet, som bl.a. Världsbanken är fadder till, är
mycket positivt. Det stöd som de här skuldavskriv-
ningarna kan få av olika frivilligorganisationer är
viktigt. Vi har särskilt poängterat att vi ser väldigt
positivt på den kampanj som kyrkor, TCO och andra
organisationer i Sverige och andra länder driver som
kallas för Jubilee 2000. Vi behöver det opinonsstödet
som politiker för att kunna driva de här frågorna.
I det sammanhanget vill jag säga till Bertil Pers-
son att Moderaterna ju inte är det enda parti som
avsätter pengar till skuldavskrivningar. Det lät i hans
anförande som om det skulle vara på det sättet.
Efter de här litet mer allmänna reflexionerna
tänkte jag kommentera reservationerna och något av
de särskilda yttrandena. Jag skall med en gång, så att
jag inte glömmer det, tillstyrka utrikesutskottets för-
slag i betänkandet, yrka bifall till hemställanspunkter-
na och föreslå att skrivelsen läggs till handlingarna.
Jag yrkar samtidigt avslag på de reservationer som
finns.
Jag kommer att dela de här kommentarerna med
Agneta Brendt. Jag tar upp biståndsramen och målen.
Jag säger kanske också något om miljöfrågorna och
det här avsnittet som handlar om effektivitet och ut-
värdering. Kanske snuddar jag något vid u-ländernas
skuldsättning igen, det vet jag inte. De andra frågorna
kommer Agneta Brendt att ta upp efter mig.
I den första reservationen säger kristdemokraterna,
folkpartisterna, Vänstern och Miljöpartiet att man vill
ha en omedelbar återgång till enprocentsmålet. Man
säger samtidigt, och jag citerar: "Under nuvarande
regering har biståndsramen sänkts ---" Och det är ju
sant. Så säger man: "--- och t.o.m. underskridit den
biståndsnivå som FN rekommenderar som miniminivå
för i-länderna."
Jag skulle gärna vilja ha en kommentar från er
som står bakom den här reservationen. Vad har ni för
källa för att påstå detta? Jag har ingen information
som säger att vi är i den situationen att vi har under-
skridit de 0,7 % som är FN:s rekommendation. Det
skulle vara intressant att höra hur ni har resonerat.
Ni säger också i den här reservationen att rege-
ringen utåt vill ge sken av att vi skall förbli ett före-
gångsland. Vi ger inte bara sken av att vi är ett före-
gångsland. Vi anser att vi är ett föregångsland. Och vi
kan säga att vi har ganska god grund för att hävda det.
Vi är så långt jag vet ett av fyra länder bland ca 190 i
det här hänseendet. Alla dessa länder är i och för sig
inte industriländer som ger bistånd, men låt oss säga
att vi är ett av fyra länder bland 40-50 som har upp-
nått FN-rekommendationen. Då kan vi väl ändå hävda
att vi är ett föregångsland?
Sedan är det faktiskt så att vi har utfäst oss att
återgå till att uppnå enprocentsmålet så fort statsfi-
nanserna ger möjlighet till det. Vi talar om att vi skall
gå tillbaka så snart statsfinanserna tillåter det. Det är
klart att det kommer att ta tid, det inser man ju, efter
de ekonomiskt svåra år som vi har haft. Det här har vi
upprepat vartenda år. Trots det säger Ingrid Näslund
att vi skulle ha problem med själva enprocentsmålet.
Vi står fast vid enprocentsmålet. Vi har inte lämnat
det. Den kommentaren tycker jag är något sned.
Det här är en viktig fråga för oss. Det är en sym-
bolfråga. Jag kan instämma i mycket av vad Ingrid
Näslund själv har motiverat enprocentsmålet med. Vi
delar alltså ambitionen på den punkten.
Sedan har vi frågorna om målen. Det finns en mo-
derat reservation som tar upp att fattigdomsbekämp-
ningen skall vara det övergripande målet. Det är pre-
cis vad vi föreslår i skrivelsen och vad vi har stått för
väldigt länge. Det är litet lustigt att det står i motionen
- och Bertil Persson dristar sig här till att upprepa det
- att Moderata samlingspartiet under väldigt många år
tämligen ensamt har drivit frågan om utrotandet av
fattigdomen som det centrala målet för biståndspoliti-
ken.
Om jag minns rätt så har Ingrid Näslund och jag
själv läst på att det här arbetet inleddes 1962. Det var
visserligen under begreppet "höja de fattiga folkens
levnadsnivå", men det är ju precis det vi syftar på; att
utrota fattigdomen. Jag förstår därför inte vad det är
för ny upptäckt som Bertil Persson och ni andra som
är motionärer har gjort här om att det skulle vara
Moderata samlingspartiet som tämligen ensamt har
drivit det här.
Däremot var ni ensamma om att koppla samman
fattigdomsmålet med tillväxten som ett övergripande
mål. Men nu ser jag att ni har lämnat det i era motio-
ner. Det tycker jag är en tillnyktring. Jag tycker inte
att tillväxt är ett mål. Det är ett medel för att utrota
fattigdom.
Så försöker ni sätta enprocentsnivån i relation till
det övergripande målet. Nu har både Biörsmark och
Näslund varit inne på det, och kanske någon mer. Det
lever ju så att säga sitt eget liv. Det skall inte stå i
motsatsställning till det övergripande målet. Om man
skulle söka efter vad som kan vara Moderaternas mål
i den här debatten - eftersom tydligen alla andra är
överens om enprocentsmålet - så skulle det väl vara
att minska biståndet successivt. Det skulle kunna vara
det mål som Moderaterna har för sin politik. Det är
den enda slutsats som jag kan dra.
Sedan har vi Folkpartiet, som lyfter fram demo-
kratifrågorna och vill ha dem som ett särskilt mål.
Man säger i sin reservation att demokratimålet länge
har utgjort en dekoration. Det är väl inte något kläd-
samt språkbruk - även om arbetet med demokrati har
givits bättre förutsättningar efter det kalla kriget. Vi
har kunnat jobba mer intensivt med det. Men vi har
jobbat med det hela tiden. Det har inte varit någon
dekoration.
Däremot tycker vi inte, som Folkpartiet, att man
skall upphöja ett av de sex målen så att det får en
högre status än de andra. Vi tycker att resurstillväxt,
ekonomisk och politisk självständighet, ekonomisk
och social utjämning, demokratisk samhällsutveck-
ling, miljöomsorg och jämställdhet skall vara jäm-
ställda under det övergripande fattigdomsmålet.
Jag hade tänkt säga något om handel och miljö,
men eftersom jag redan har gjort ett så pass stort
tidsöverdrag hoppar jag över det. Jag går till nästa
reservation. Den handlar om att Folkpartiet vill ha en
biståndspolitisk utredning.
Det kan synas vara intressant att få en sådan. Det
är ett gammalt folkpartikrav. Men vi har ju valt mo-
dellen att jobba med en kontinuerlig omprövning av
biståndet. Det visar vi nu genom de här skrivelserna
som jag nämnde. Vi tycker att det är ett bättre tillvä-
gagångssätt. Den nya regeringen har börjat arbeta i
dialog med oppositionen, med alla partier, för att
forma den här förändringen. Det tycker vi är ett mer
praktiskt sätt. Det är vår inriktning som vi ser läget nu
i alla fall.
I en reservation från Moderaterna, Folkpartiet och
Kristdemokraterna framförs krav på ett oberoende
utvärderingsinstitut enligt den gamla modellen som
fanns under den borgerliga regeringens tid. Jag vet
personligen inte hur det fungerade under den tiden,
om det fanns några särskilda problem eller inte. Men
vi tycker att den konstruktion som vi nu har och som
innebär att Sida har en utvärderingsenhet och också
utnyttjar oberoende experter och att vi har en expert-
grupp som också har en relativt självständig ställning
fungerar bra. Vi tror att det är ett sätt som vi kan
arbeta vidare på. Om det efter hand skulle visa sig att
det inte fungerar bra får vi väl ta upp den frågan till
diskussion då. Men för tillfället tycker vi att detta är
en bra avvägning mellan självständighet och åter-
koppling av verksamheten.
Min talartid är slut, men jag får väl återkomma
med ytterligare klarlägganden om det blir någon de-
batt med anledning av detta anförande.