Herr talman! Den här regeringsskrivelsen är fak-
tiskt ett riktigt bra dokument. Den tar upp en mycket
viktig fråga, nämligen fattigdomen i världen.
Det är över en miljard människor som somnar
hungrande. Det är någonting som vi inte beständigt
kan tillåta att det existerar. Vi måste bidra till att
skapa förutsättningar för de fattiga länderna att själva
ta sig ur sin fattigdom. Vi vet också av erfarenhet att
detta är fullt möjligt.
Fattigdomens utrotande har vi från moderat sida
haft som övergripande mål för vår biståndspolitik i
ganska många år vid det här laget. Världsbanken har
också drivit fattigdomsutrotandet som en av de vikti-
gaste frågorna. Den skrivelse som nu ligger på vårt
bord visar att regeringen också har vaknat för de här
frågorna, och det är alldeles utmärkt.
Grunden för att avskaffa fattigdomen är en hållbar
tillväxt. Det framgår också av den skrivelse som vi
har fått från regeringen. Därmed är den gamla dis-
kussionen om huruvida tillväxt är nödvändig eller inte
sannolikt avklarad i riksdagsdebatterna.
Man kan se att det på 20-30 år är fullt möjligt att
avskaffa fattigdomen. Stillahavsasien har visat detta,
även om man nu har ett tillfälligt uppehåll. Asien är
på god väg ur fattigdomen. De har en tillväxt som
visserligen inte är säker och stabil, men som ändå
inger betydande hopp. Stora delar av Latinamerika
har sedan de öppnade sina ekonomier blivit magneter
för internationellt kapital för investeringar.
Problemet är Afrika. Vi kommer senare under den
här perioden att diskutera de speciella Afrikaproble-
men. Här finns tre grunder för fattigdomen:
1. slavhandeln, där Sverige var en aktiv part
2. kolonialismen
3. socialismen, där Sverige också har varit en ak-
tiv part.
Tillväxten kräver frihandel. Med tanke på att u-
ländernas handel är tio gånger större än biståndet är
frihandeln grundläggande för att man skall få den
tillväxt som kan avskaffa fattigdomen. Det kräver
naturligtvis att vi är mycket noggranna med att undvi-
ka klausuler för att skydda egna industrier mot kon-
kurrens. Sådant är skadligt både för de egna väster-
ländska länderna och för u-ländernas möjlighet att få i
gång sin produktion.
Viktigt för tillväxten är naturligtvis också det som
vi har talat om längre än någon annan, nämligen re-
spekten för mänskliga rättigheter, för demokrati och
för jämlikhet. Det är nödvändigt med ett fungerande
rättssamhälle, där avtal hålls så att handeln kan ske på
klara premisser.
Det är nödvändigt med marknadsekonomi. Det
kan man se världen över. Marknadsekonomins seger
behöver knappast diskuteras. Men marknadsekonomin
behöver stärkas i väldigt många av dessa länder, inte
minst marknadsekonomins institutioner.
Man måste också skapa bra investeringsklimat,
inte minst med tanke på att de investeringar som görs
i de här länderna i botten i regel handlar om pen-
sionspengar från västvärlden.
När man skall avskaffa fattigdomen är det natur-
ligtvis viktigt att göra det effektivt. När man skall
göra det effektivt är det nödvändigt att kunna mäta
vad man gör, att inte bara tala om hur mycket pengar
man betalar ut, utan tala om hur många flickor som
får en grundläggande utbildning, hur många hushåll
som får rent vatten. Världsbanken är en av många
institutioner som testar den här typen av målsättning-
ar. Dem bör vi ta till oss i det framtida arbetet.
Det krävs också, när vi nu effektivt skall utrota
fattigdomen, att vi samarbetar bättre än vi gör nu. Det
är många aktörer ute på det här fältet, och de sam-
ordningsvinster man kan göra är med all sannolikhet
mycket stora. Först och främst måste vi alldeles
självklart samverka med utvecklingsländerna i ett
partnerskap, men ett partnerskap som innebär ansvar,
krav och vad man internationellt kallar performance
för att man skall ge det budgetstöd som många gånger
kan behövas. Det behövs samarbete med de övriga
nordiska länderna, med EU, med FN-organen och
med Bretton Woods-institutionerna. Det här är rörigt
och det är ineffektivt. Jag tror att det är utomordent-
ligt angeläget att vi försöker finna någon form av
organisation där man kan optimera insatserna och var
och en specialiserar sig på sina insatser.
Skuldavskrivningar är ett viktigt sätt att avskaffa
fattigdomen. Det är det bästa sättet på vilket man kan
låta en ny utvecklingsvänlig regim slippa bära bör-
dorna från en gammal korrupt eller utvecklingsfientlig
regering. Men man måste samtidigt vara vaksam. Jag
menar inte att man med skuldavskrivningar skall ge
en korrupt regim ett förnyat låneutrymme, som gör
det möjligt för den att sitta kvar och förtrycka landet
ännu längre. Där är alltså de restriktioner viktiga som
även Jubel 2000 har anfört i sin skuldavskrivnings-
kampanj.
Jag vill understryka att vi som enda parti i vår
budget har en post på 803 miljoner för skuldavskriv-
ningar med inriktning på Afrika.
Det enda som är gemensamt för alla u-länder är
fattigdomen. Det är den som skall utrotas. Det är
därför vi moderater säger att det övergripande målet
för den svenska biståndspolitiken eller för utveck-
lingssamarbetet måste vara fattigdomens utrotande.
Vi menar att vi skall ersätta det gamla enprocentsmå-
let, som är ett rent utbetalningsmål. Det är uppfyllt när
pengarna har betalats ut. Det är ett radikalt nytt grepp
att tala om vad man skall nå. Det är en målsättning
som vi vet att vi kan nå på 20-30 år.
När man skall göra målformuleringar är det viktigt
att man gör klara formuleringar, formuleringar som
accepteras av alla, som är lättförståeliga för alla in-
blandade, som är tillämpbara och som är genomförba-
ra. Där är utrotandet av fattigdomen enligt vår upp-
fattning det viktigaste av alla mål i vårt samarbete
med u-världen.
Den skrivning som finns, där utskottet skriver att
det är ett överordnat mål att utrota fattigdomen, är ett
positivt steg i rätt riktning. Jag tror att vi ganska snart
i den här kammaren skall kunna enas om att gå på den
moderata linjen, att utrotandet av fattigdomen skall
vara det övergripande målet för den här politiken,
herr talman.
Tack!