Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 4 och 7.
Vi ser allt fler tecken på en global återhämtning. Denna globala återhämtning kan ge Sverige en möjlighet att bryta den starkt negativa ekonomiska utveckling vi har sett under den senaste tiden. Men då behövs det en ny färdriktning. Det behövs en stark ekonomisk politik, en politik som vänder utanförskap till arbete och underskott till överskott. Det är en politik som sätter stopp för skattesänkningar på lånade pengar och i stället investerar i det som är så viktigt: jobben och välfärden. Det krävs en politik som gör att vi delar på bördorna rättvist.
I den socialdemokratiska budgetmotionen föreslås en politik som ger en starkare budget än regeringens, med mindre underskott. I vår budget föreslås en politik för jobb och utbildning till 100 000 fler människor än regeringen åstadkommer.
Fru talman! När Anders Borg var nybliven finansminister fick han en fråga av en radioreporter. Det gick som tåget då, med 150 000 jobb under det sista året av vår mandatperiod. Frågan löd: När kommer jobben som orsakas av din politik? Efter många om och men sade Anders Borg att det tar ett par år.
Sedan dess har vi fått bedövande vetenskapliga bevis för att de jobb som inledningsvis kom 2007 och 2008 hade att göra med den starka konjunkturen, inte alls med regeringens politik. Bland annat har Finanspolitiska rådet påpekat detta.
Men nu när Anders Borgs ekonomiska politik har fått bita ett par år är det dags att börja utvärderingen. När regeringen tillträdde var det ett överskott på 70 miljarder kronor. Det hade vi tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet arbetat upp. Trots att man i Bankerydöverenskommelsen lovade att inte genomföra ofinansierade skattesänkningar har skatterna sänkts med 100 miljarder. Ända sedan den första budgeten har det funnits med ofinansierade skattesänkningar från Anders Borgs sida.
Valmöjligheten man hade med stort överskott har man använt till att sänka skatten, men också till att försämra och fördyra a-kassan, så att 500 000 löntagare lämnade försäkringen precis innan krisen slog till. Valmöjligheterna använde man till att skära ned på vuxenutbildning och högskola. Valmöjligheterna gjorde att man också ignorerade experternas utvärderingar, som sade att en väl fungerande arbetsmarknadsutbildning är något mycket effektivt i kampen mot arbetslösheten. Detta skar man ned drastiskt. Trots goda valmöjligheter har man försatt kommuner och landsting i en situation där folk sägs upp. Man späder på de varsel som industrin har levererat det senaste året.
Facit av Borgs jobbexperiment är att Sverige har drabbats hårdare än de flesta andra länder. För tre år sedan hade Sverige en arbetslöshet som var den 13:e lägsta inom EU:s 27 länder. Nu är arbetslösheten den 17:e lägsta. För tre år sedan hade Sverige en arbetslöshet som var väsentligt lägre än arbetslösheten i Finland. Nu har Sverige en arbetslöshet som är i det närmaste lika hög eller lite högre än i Finland. För tre år sedan hade Sverige en arbetslöshet som låg väsentligt lägre än Europas. EU-kommissionen gör nu bedömningen att Sverige under år 2010 kommer att ha samma arbetslöshetsnivå som övriga Europa. Ungdomsarbetslösheten är en av de högsta i Europa. Sverige halkar efter. Vi har redan en arbetslöshet som är över 8 procent. 400 000 människor saknar jobb, och antalet arbetslösa väntas växa.
Sysselsättningen, hur är det med den? Den är väsentligt lägre än för tre år sedan. Enligt Statistiska centralbyrån faller nu sysselsättningsgraden väsentligt i samtliga åldersgrupper, mest bland de unga. Nu kommer också tecknen på att allt fler arbetslösa riskerar att slås ut permanent. Särskilt oroande är att långtidsarbetslösheten nästan har fördubblats på ett år.
Men de som är anhängare av politiken måste ändå kunna hävda att man någonstans kan se att förvärvsavdrag, försämrad a-kassa och försämrad sjukförsäkring gör att allt fler vill arbeta. Någonstans måste det väl synas? Nej, verkligheten är en annan. Andelen som tillhör arbetskraften i dag är inte högre, utan sjunkande jämfört med för tre år sedan. Allt fler lämnar nu arbetskraften. Det betyder minskad sysselsättning och att färre ska försörja fler.
Jämviktsarbetslösheten då, det som Anders Borg utnämnde till sitt viktigaste mål? Det var jämviktsarbetslösheten han skulle sänka, det vill säga den långsiktiga arbetslösheten, den arbetslöshet som vi kan nå under nästa högkonjunktur. Den sjönk tio år i rad när Socialdemokraterna satt i regeringen. Nu stiger den varje år och de kommande åren. Så är det med det centrala målet för Anders Borg.
Det som händer är att fler arbetslösa slutar söka jobb och hellre lämnar arbetskraften. Det som händer är att den breda arbetslösheten - det som Moderaterna definierade som utanförskapet - växer.
För oss i Socialdemokraterna är uppgifterna inför nästa mandatperiod mycket stora och ansvarsfulla.
För det första är risken stor att arbetslösheten biter sig fast på mycket höga nivåer. En av tre av de arbetslösa riskerar att slås ut permanent.
Varje arbetad timme behövs. Vi har inte råd att slösa med människors vilja till arbete.
För det andra måste välfärdens kvalitet och långsiktiga finansiering säkras. Vi har en åldrande befolkning. De demografiska förändringarna sätter allting på sin spets.
Arbete
är en förutsättning för välfärden. Varje arbetad timme bidrar till välfärdens finansiering.
För det tredje handlar det om att Sverige ska konkurrera med kunskap och kompetens, inte med låga löner. Den oroväckande tendensen till en allt lägre produktivitet i näringslivet måste brytas. Det är kunskap, kreativitet och innovationer som är Sveriges framtid, inte att pressa lönerna för vanligt folk. Vårt mål är att ta Sverige tillbaka till den europeiska toppen. Då behövs varje arbetad timme.
Den globala krisen har slagit mot alla länder. Sverige har utmärkt sig som ett land med en modell där alla delar bördorna till följd av globala kriser. Det kontraktet har den borgerliga regeringen brutit. Nu ska var och en själv bära sin börda.
Ungdomarna är ett exempel. Vi har nu historiskt mycket stora ungdomskullar. Men regeringen har valt att stänga dörrarna för dessa ungdomar. Möjligheterna till utbildning har försämrats. Billig förvaring är modellen när man möter arbetslös ungdom - detta i stället för arbete, praktik och utbildning.
I en tid när arbetslösheten överstiger 400 000 personer är det försämrad a-kassa och försämrad omställning som gäller. Det får nu dramatiska konsekvenser. Många av de metallarbetare som förlorat jobbet - inom industrin är det nu 80 000 personer som fått lämna jobbet - får nu en ersättning från a-kassan som är hälften av den gamla lönen. Möjligheterna till omskolning och utbildning har inskränkts.
Nu krävs det en ny politik. Utmaningarna är stora. Men vi har erfarenhet av att ta Sverige ur kriser, för vi har gjort det förr. Det gör man genom att hålla fast vid och utveckla den svenska modellen. Där bygger man broar mellan de gamla jobben och de nya jobben.
Tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer vi att ta Sverige ur krisen också denna gång. Då är målet full sysselsättning, och då krävs det breda insatser.
Det som skapar jobb måste prioriteras. Den svenska modellen med skyldigheter och rättigheter måste stärkas. Sverige har byggt hela välståndet genom att vara öppet för global konkurrens och global handel. Vi har en fackföreningsrörelse som har välkomnat den strukturomvandlingen. Det har den gjort just därför att vi har en modell där man inte står ensam när strukturomvandlingen stenhårt slår mot enskilda orter och enskilda individer.
Men den modellen river ni ned, med syftet att pressa ned lönerna och att få en lägre anslutningsgrad till facket och större inkomstklyftor. Det som då händer är att Sverige blir mer räddhågset. Man blir rädd för strukturförändringar. Sverige blir mer av ett genomsnittligt europeiskt land som blir protektionistiskt i stället för att vara ett frihandelsvänligt land där också fackföreningsrörelsen vill ha frihandel.
Hela Sverige tjänar på en politik för frihandel och global konkurrens. Således måste vi dela på konsekvenserna och bördorna när strukturomvandlingen slår till, när företag och branscher sveps bort och när enskilda människors försörjning sveps bort.
Nästa mandatperiod måste präglas av en ekonomisk politik där det investeras i de löntagare som drabbas av strukturomvandlingen så att man får jobb inom en ny bransch - ofta i en växande tjänstesektor - och kanske på en ny plats och med nya, högre kunskapskrav.
Vi vill investera i ett brett kunskapslyft. Det är nödvändigt för att människor inte permanent ska slås ut. Vi vill omskola människor så att de får en chans att ta jobb i de nya branscher som växer fram. Vi föreslår därför 50 000 fler platser inom vuxenutbildning, yrkesutbildning och högskola. Därmed står människor rustade när konjunkturen vänder.
Unga arbetslösa ska inte behöva vänta i sex månader på att få en förvaringsplats. De ska i stället direkt ha praktik, jobb eller utbildning om Arbetsförmedlingen gör bedömningen att de behöver det. Den som saknar en fullgjord gymnasieutbildning ska på en gång få en chans till en sådan. Vi vill också satsa på lärlingsplatser. För de arbetsgivare som anställer en arbetslös vill vi avskaffa arbetsgivaravgiften. Fler unga ska få möjlighet till akademisk utbildning.
Omställningen måste också underlättas. En fungerande a-kassa är där helt nödvändig. Ingenjörer, undersköterskor och industriarbetare ska ha skydd i a-kassan vid arbetslöshet. Kostnaden för medlemskap ska sänkas så att fler kommer med. Taket måste höjas så att tryggheten ökar och ersättningsnivån förbättras så att människor inte riskerar att hamna i fattigdom vid kortvarig arbetslöshet.
Det är i de små företagen som framtidens jobb kommer fram. Vi vill underlätta för entreprenörer att starta företag och att anställa, expandera och exportera. Det gör vi genom att införa ett riskkapitalavdrag, genom att tillföra riskkapitalmedel via Vattenfall till en riskkapitalfond och genom att sänka skatten för entreprenörer vid den första anställningen.
Vi vill satsa på framtidens jobb genom att investera i en starkare infrastruktur och bygga Sverige mer klimatsmart. Det handlar om vägar och järnvägar och om att renovera och bygga om miljonprogramsområdena och göra dessa mer energieffektiva.
En stark solidarisk välfärd är en av pelarna i den svenska modellen. Regeringen själv bedömer att 60 000 jobb försvinner i välfärdssektorn åren 2008-2011. I går rapporterade SCB att i år har redan nu 30 000 personer fått lämna kommunerna. Nu krävs det långsiktiga och tydliga besked. Vården och barnens skola går före ofinansierade skattesänkningar! Det måste bli ett slut på att skyffla över kostnader från staten till kommunerna.
Om vi ska ta Sverige ur krisen måste alla hjälpas åt. Vi måste få underskott att bli överskott. Vi måste ha utgiftstak och överskottsmål som styråror i den ekonomiska politiken. Välfärd kostar. Vill man ha en bra välfärd finns det inte utrymme för gigantiska ofinansierade skattesänkningar.
De som har stora förmögenheter och höga inkomster måste vara med och bidra. Det ska löna sig att arbeta. Men, Anders Borg, det ska också löna sig att
ha arbetat
. Att pensionärer ska straffbeskattas och att regeringen som ett svar på pensionärernas ilska ökar straffbeskattningen och klyftan i förhållande till löntagarna är, tycker vi, djupt omoraliskt.
I vår budget lägger vi fram konkreta förslag om att halvera klyftan mellan den skatt som en löntagare betalar och den skatt som en pensionär betalar. Vi kommer inte att ge oss förrän pension och lön beskattas lika.
Nu behövs det, fru talman, en ny färdriktning med investeringar i kunskap, i framtid och i trygghet och välfärd. Arbetslinjen måste återupprättas. Vi måste ta vägen bort från ett allt större utanförskap och i stället få in allt fler i arbete. Vi måste komma bort från ett ökat socialbidragsberoende. Allt fler måste försörja sig på eget arbete. Skattesänkningar på lånade pengar måste bytas mot investeringar i sjukvård, skola och framtidens jobb.
(Applåder)