Herr talman! Ulla Andersson vill tala om den svenska modellen. Vi vet hur det var. Sverige fungerade bättre vad det gäller tillväxt, sysselsättning och arbetslöshet under 50- och 60-talen.
Då fungerade den svenska modellen. Den präglades av låga skatter för vanliga människor, väl fungerande flexibel arbetsmarknad, strama bidragssystem, stora investeringar i utbildning och forskning som höll ihop inkomstfördelningen, starka fackföreningar som tog ansvar för lönebildningen, ett stramt makroekonomiskt ramverk byggt på deltagande i Bretton Woods-systemet.
Sedan kom vänsterpolitiken vällande in över Sverige. Vanliga löntagare, låginkomsttagare kom upp i marginalskatter på strax under 40 procent. Sedan dess har det genererats färre jobb, mindre tillväxt och mindre välstånd än tidigare. Den svenska modellen som jag beskrev den fungerade väl men inte på det sätt den förvreds av vänstervågen på slutet av 60-talet.
Vi vet hur det gick med rättvisan under Ulla Anderssons period i regeringsställning. Förmögenhetskoncentrationen förstärktes, inkomstskillnaderna växte, fler människor hamnade i utanförskap. Deras ekonomi slets långsiktigt sönder. Deras liv slets långsiktigt sönder av att de inte fick känna tillfredsställelsen av att vara på arbetsmarknaden.
Vi vet att det var 70 miljarder i kompensation för egenavgifter, avskaffad arvs- och gåvoskatt, kraftiga sänkningar av fastighetsskatten. Det var de åtgärder som Ulla Andersson under den tid det var socialdemokratisk och vänsterpartistisk regering i Sverige genomförde: arvsskatten, gåvoskatten, fastighetsskatten, kompensationen för egenavgifter.
När vi utvärderar det här ser vi att det finns skillnader. Det är inte några jätteskillnader mellan kompensation för egenavgifter och jobbavdrag, men skillnaden ligger i att en större andel av skattesänkningen låg på den fjärdedel som har de högsta inkomsterna när ni genomförde kompensationen för egenavgifter. Det var orättvist.