Herr talman! Ulla Andersson ger här bilden av att svensk fackföreningsrörelse har tappat sin ställning i europeisk jämförelse. En svag, krossad fackförening ligger i spillror, utan makt och inflytande. Lönerna ska sänkas kraftigt.
Låt oss samla ihop kraven till den avtalsrörelse vi har framför oss. Vi har LO:s riktlinjer, vi har TCO, Kommunal, Handels, Metall, Pappers, Transport. Vi kan väl lägga dem på en linje och räkna ihop alla minustecken som står där: minus 10 procent, minus 20 procent, minus 30 procent. Vi har ju nu förött den svenska fackföreningsrörelsen enligt Ulla Andersson. Vi har genomfört de stora skattesänkningarna, och då måste vi väl se de stora lönesänkningarna som fackföreningsrörelsen förväntas acceptera i vår.
Men så är det inte. Det föreligger alldeles normala löneökningskrav från fackföreningarna, och det kommer att ske en alldeles normal förhandling. Vi har nämligen bevarat kärnan i den svenska modellen och den svenska lönebildningen, och så kommer det att vara i vår.
Skräckpropagandan om de krossade fackföreningarna finns bara i Vänsterns fantasivärld. Sverige har alltjämt bland de starkaste fackföreningarna i Europa och kommer alltjämt, om vi får ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav, att ha starka, breda och ansvarsfulla fackföreningar som tar ansvar för både lönebildning och jobb.
När det gäller rättvisan blir det nästan komiskt. Arvs- och gåvoskatt avskaffade man, och jag förstår att det var Lars Ohly som ville det. Er kompensation för egenavgifter på lite över 70 miljarder har sämre fördelningskonsekvenser än jobbavdraget och ger högre andel till den fjärdedel som har de högsta inkomsterna. De stora sänkningarna av fastighetsskatten blir upp till 10 000 kronor på en Stockholmsvilla.
Det är helt verklighetsfrånvänt att stå och angripa vår politik när man själv i riksdagen har röstat igenom en politik som har sämre fördelningskonsekvenser på avgörande punkter.