Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till förslagen i finansutskottets betänkande.
För nästan exakt ett år sedan stod vi i denna kammare och diskuterade den värsta ekonomiska kris som drabbat världen och Sverige sedan 1930-talet. Vi befann oss nog alla i något av en chock och var väldigt osäkra på var det skulle sluta. Vi stod mitt uppe i en djup finansiell kris, och en djup lågkonjunktur stod för dörren.
Som ett litet, öppet, exportberoende land var Sverige mycket utsatt. Industriproduktionen föll kraftigt och varslen rasade in.
Om vi är ärliga mot varandra togs vi nog alla på sängen av med vilken kraft den finansiella krisen slog mot världen. Det finansiella systemet hotade att haverera.
Den finansiella krisen orsakades bland annat av att man hade börjat handla med komplexa finansiella instrument över hela världen och av att marknaden brast i förmåga att värdera de risker som dessa instrument gav upphov till. Detta möjliggjordes också av bristande tillsyn och bristfälliga regleringar samt inte minst av girighet hos de aktörer som var inblandade.
Genom gemensamma och kraftfulla åtgärder kunde främst EU och USA snabbt enas om åtgärder för att stabilisera läget.
Tänk er ett Europa utan EU, ett Europa utan de under lång tid uppbyggda relationerna mellan Europas regeringar och EU:s institutioner. Det institutionella ramverket fanns på plats och fungerade.
Sammantaget har EU:s medlemsstater ställt 31 procent av bnp till förfogande för olika åtgärder mot den finansiella krisen. Betydande kapitalinjektioner har gjorts i den finansiella världen och garantier har ställts till bankernas förfogande. EU är som bäst när det hettar till.
Även om läget har stabiliserats är det för tidigt att blåsa faran över.
För svensk del är det främst utvecklingen i Baltikum som oroar. Ska de svenska banker som är engagerade där kunna avveckla sina dåliga krediter på ett ordnat sätt och hur stora blir förlusterna?
Även om läget kan sägas ha stabiliserats på den finansiella marknaden är läget fortfarande mycket allvarligt på arbetsmarknaden. Enbart i Europa har fem miljoner förlorat sina arbeten och ytterligare tre miljoner beräknas bli arbetslösa fram till slutet av 2010.
Även i Sverige är arbetsmarknaden dyster. Bilden är dock inte entydig. Betydande varsel och uppsägningar har skett inom industrisektorn. Däremot har handels- och tjänstesektorn klarat sig bättre. Bilden av arbetsmarknaden är tudelad. Tyvärr är det väl så att många av de arbetstillfällen som försvunnit i industrisektorn aldrig kommer tillbaka. Det är ett led i en strukturrationalisering.
Fru talman! Hur mötte Sverige krisen? Riksbanken reagerade med att successivt sänka räntan till nu rekordlåg nivå, 0,25 procent. Riksbanken och Riksgälden var också aktiva genom att på olika sätt ställa kapital till förfogande för den finansiella sektorn så att finansieringen av näringslivet kunde stabiliseras.
Regeringen har stegvis och ansvarsfullt förstärkt krispolitiken. Med ansvar för de offentliga finanserna har regeringen satt in olika åtgärder för att dämpa fallet i sysselsättningen och värna välfärdens kärna.
Det är åtgärder som på sikt ska förhindra att den höga arbetslösheten biter sig fast och bidra till att sysselsättningen ökar snabbare när vi får en uppgång i konjunkturen. Det är åtgärder som också är strukturellt riktiga.
Alliansregeringen har fört en bred jobbpolitik. Den har infört jobbskatteavdraget, denna skattesänkning på arbete som skapar så mycket bekymmer för oppositionen. Vänstern säger tvärt nej till det. Socialdemokraterna säger alltid först nej och accepterar sedan steg för steg. Miljöpartiet säger i princip ja, men vill justera lite grann.
De fyra stegen i jobbskatteavdraget är en viktig del av regeringens jobbpolitik. Genom att göra det lönsammare att arbeta stimuleras drivkraften att arbeta. Då ökar sökaktiviteten och rörligheten för de arbetssökande. Skattesänkning på arbete underlättar dessutom lönebildning och stimulerar efterfrågan.
I en djup lågkonjunktur är det viktigt att föra en aktiv arbetsmarknadspolitik. Lika viktigt är att åtgärderna utformas så att de kan trappas ned när efterfrågan på arbetskraft ökar. Åtgärder ska därför vara tillfälliga och relativt korta. Inlåsningseffekter ska undvikas. Utbildnings- och praktikplatser har successivt byggts ut både inom komvux och yrkesvux och inte minst inom det reguljära utbildningsväsendet där universiteten och högskolorna får 10 000 nya platser.
Även om olika former av utbildningsinsatser är viktiga är det lika viktigt att upprätthålla de arbetslösas sökaktivitet. När man i medierna varje dag informeras om hur hopplöst läget är på arbetsmarknaden kan det vara lätt för en person som har blivit arbetslös att tappa modet. Jobbcoacher är därför viktiga. Av dem kan man få hjälp och stöd att hålla sökaktiviteten uppe och att se alternativa möjligheter både vad gäller yrkesval och var man söker jobb. Trots lågkonjunkturen förmedlas tusentals jobb varje månad. I september förmedlades 48 000 jobb via Arbetsförmedlingen.
Fru talman! Under mandatperioden har regeringen målmedvetet arbetat med att förbättra villkoren för företagandet. En generell sänkning av arbetsgivaravgiften med 1 procent infördes. Förmögenhetsskatten har tagits bort. Trygghetssystemet för företagare har förbättrats. Även kommuner och landsting har haft glädje av sänkta arbetsgivaravgifter.
En historisk satsning på infrastrukturen har skett. I stort sett varje infrastrukturprojekt som var möjligt att sätta i gång under 2009 eller 2010 har nu startat eller kommer att startas nästa år. Dessutom satsas 1 ½ miljard extra på att förbättra underhållet - pengar som gör nytta direkt. Regeringen har under den aktuella finanskrisen och påföljande lågkonjunktur agerat ansvarsfullt och med ordning och reda i de offentliga finanserna som främsta ledstjärna. Regeringen har inte ställt ut några löften som man inte senare har kunnat infria.
Sedan sommaren 2008 har finanspolitiska stimulanser lämnats med 83 miljarder - 48 miljarder för 2009 och 35 miljarder för 2010. Sverige ligger i världsklass när det gäller att stimulera ekonomin. Omfattande bidrag har lämnats till kommunsektorn för att värna välfärdens kärna. SKL räknar med att kommunsektorn nästa år kommer att gå med visst överskott.
Fru talman! Mot en ansvarsfull regeringspolitik står en splittrad opposition som gör anspråk på att lämna en gemensam budget om mindre än ett år. Några gemensamma drag har dock oppositionen. Man har alltid ropat på mer, utom när det gäller skattesänkningar till medborgarna. Då ska det vara mindre. Retoriken har varit omfångsrik, och de kraftfulla slagen i luften ännu fler. Ett tag tyckte oppositionsledaren att vi skulle begåva svenska folket med en bilfabrik. Varför svenska staten var bättre än GM på att driva bilfabrik fick vi aldrig reda på.
I ett så allvarligt läge som Sverige och världen befann sig i för ett år sedan och i viss mån fortfarande befinner sig i gäller det att ha is i magen och inte låta tillfälliga opinionsvindar styra ens handlande.
Som regering måste man i ett sådant läge vara säker på att de åtgärder man vidtar är rätt för tillfället och inte heller motverkar en långsiktigt riktig politik. Det går snabbt att skapa stora obalanser i den offentliga ekonomin, men det kan ta många år att rätta till dem.
Mot regeringens jobblinje med en sammanhållen politik för jobb och välfärd står oppositionens bidrags- och skattehöjarpolitik. Vi bör vara ärliga mot oppositionen. Även om de olika budgetarna spretar har de vissa gemensamma linjer. Tre linjer kan skönjas: högre skatter på arbete, arbetslinjen försvagas i socialförsäkringssystemet och i arbetsmarknadspolitiken och företagsklimatet försämras.
Vanliga löntagare får höjda skatter. En sjuksköterska får med Miljöpartiets politik 250 kronor i högre skatt, med Socialdemokraterna 430 kronor och med Vänstern slår man till med hela 1 000 kronor i högre skatt. Även metallarbetare råkar ut på ungefär samma sätt.
Miljöpartiet ökar skattetrycket med 15 miljarder nästa år, Socialdemokraterna med 20 miljarder och Vänsterpartiet med 45 miljarder. Det måste ändå ge effekt i folkhushållet.
Socialdemokraterna har övergett jobblinjen. De vill kompensera detta med en omfattande satsning på utbildning. Det ska vara högkvalitativ utbildning, säger man i sin reservation. Ca 50 000 nya utbildningsplatser ska det bli. Min stilla undran är: Hur ska man få fram 50 000 högkvalitativa utbildningsplatser utöver dem som regeringen redan har föreslagit?
Av de uppgifter jag har är till exempel 10 000 platser i komvux just det som kommunerna anser sig få fram inom rimlig tid. Socialdemokraterna bortser helt från verkligheten. Högkvalitativa utbildningar kräver högkvalitativa lärare och bra lokaler. Visst låter det fint när man säger: Vi skapar 50 000 fler platser än regeringen! Men det är mest fagra ord.
Fru talman! Oppositionspartiernas politik försvagar budgeten mer än de själva redovisar eftersom de inte beaktar de negativa effekter på arbetslösheten som deras politik leder till både på kort och på lång sikt. Genom kraftiga skattehöjningar för låg- och medelinkomsttagare och återställare av a-kassan och socialförsäkringssystemet blir det mindre lönsamt att arbeta. Då kommer arbetslösheten att stiga. Om sysselsättningen minskar försvagas de offentliga finanserna eftersom färre arbetar och betalar skatt.
Om tio månader är det val i Sverige. Det kommer att bli ett jämnt val där en än så länge splittrad opposition står mot en alliansregering som har styrt Sverige under den värsta ekonomiska kris som vi har varit i sedan 30-talet.
Allians för Sverige står för ansvar i de offentliga finanserna och för en tydlig jobbpolitik med mer pengar till kommuner och landsting, mer pengar till infrastruktur och lägre skatt för pensionärer. Satsningar på utbildning och åtgärder görs för att underlätta omställningen.
Den rödgröna oppositionens alternativ handlar om urholkad arbetslinje. De vill göra det mindre lönsamt att arbeta genom höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare och höjd ersättning för dem som inte arbetar. De har också en rad förslag som skulle försämra företagsklimatet och göra det svårare och dyrare att anställa inte minst ungdomar med minskad efterfrågan på arbetskraft som följd. Det är en politik för minskad sysselsättning och ökat utanförskap. Fler i jobb är det bästa botemedlet mot utanförskap och ökade klyftor.
(Applåder)