Fru talman! I april 2005 fattade riksdagens finansutskott efter förslag från dess dåvarande socialdemokratiske ordförande Arne Kjörnsberg beslut om att genomföra en extern och oberoende utvärdering av penningpolitiken under 1995-2005. Två internationellt välrenommerade utländska professorer fick uppdraget att granska om Riksbankens mål är rätt utformat och om penningpolitiken uppfyllt inflationsmålet samt lämna förslag till att Riksbanken bättre kan fullfölja sitt uppdrag i olika hänseenden.
Även om utvärderarna inte hade till uppgift att se över själva grundbulten i den penningpolitiska regimen, nämligen Riksbankens oberoende och självständighet, finns det skäl att inledningsvis säga något om den saken. Det råder i dag bred enighet världen över om att penningpolitiken bäst hanteras av en oberoende och självständig centralbank som hämtar sitt mandat från ett folkvalt parlament. I Sverige väljer följdriktigt folket riksdagen som väljer riksbanksfullmäktige som väljer riksbanksdirektion som i sin tur bestämmer räntan. Så ser delegeringskedjan ut.
Riksbanken är en myndighet underställd riksdagen. Av detta följer en uppenbar parallell. De flesta myndigheter i vårt land är underställda regeringen som utses av en statsminister som väljs av riksdagen som väljs av folket. Regeringen får inte intervenera i de enskilda ärendena vid dess underlydande myndigheter. Lika lite får riksdagen styra de enskilda penningpolitiska besluten. Det följer av grundlagen i regeringsformen i båda fallen. Den ordningen har vi socialdemokrater varit med om att införa, och den står vi bakom.
Ett sådant arrangemang ställer emellertid stora krav på öppenhet och granskning av den institution som anförtrotts uppgiften att fatta ett så avgörande myndighetsbeslut som räntebeslutet är. Räntan är, som alla vet, avgörande för såväl enskildas ekonomi som för hela samhällsekonomin.
Den offentliga debatten om penningpolitik får inte föras uteslutande av experter och sakkunniga. I slutändan är det bedömningar gjorda av enskilda individer med olika erfarenheter, kunskaper och värderingar i form av Riksbankens direktion som sätter räntan, inte datorer fullmatade med avancerade kalkylprogram.
Riksdagen är det naturliga forumet för debatt och granskning av penningpolitiken. Det är svenska folkets valda företrädares skyldighet att aktivt debattera, granska och utvärdera samtliga politikområden, så även penningpolitiken. Det kommer också att ske än tydligare framöver. Det kommer i dag beslut om att riksdagens och finansutskottets granskning och utvärdering av Riksbanken och penningpolitiken ska förstärkas och tydliggöras. Att se tillbaka, utvärdera och lära av framgångar och misstag måste även ske i penningpolitiken.
De två oberoende utvärderarnas allmänna omdöme är att Riksbanken och den svenska penningpolitiken tillhör de mest framgångsrika i ett internationellt perspektiv. Utvecklingen har enligt utvärderarna främjats av en bra styrning av landet och en regeringspolitik inriktad på en ansvarsfull finanspolitik, finansiell stabilitet och en ökning av produktiviteten. Vi delar den uppfattningen.
Samtidigt noterar finansutskottet att inflationen konsekvent underskridit inflationsmålet under senare år, vilket sannolikt bidragit till att arbetslösheten varit högre och produktiviteten lägre än vad den annars skulle ha varit. Det är ett viktigt konstaterande. Riksdagen kommer i dag att ge rätt till dem som kritiserade Riksbanken för några år sedan. Riksbanken misslyckades med sin fundamentala uppgift, att bedöma inflationens utveckling och därmed sätta räntan på rätt nivå. Det bidrog till högre arbetslöshet. Finansutskottet noterar samtidigt med tillfredsställelse att Riksbanken tagit lärdom av dessa år och nu bygger ut sin förmåga att bedöma den reala ekonomins utveckling.
Det råder bred enighet i det svenska samhället om att det nuvarande inflationsmålet är väl avvägt och definierat. Finansutskottet anser dessutom att den nuvarande ordningen med ett av Riksbanken fastställt inflationsmål som riksdag och regering ställer sig bakom fungerar väl. Någon ändring på den punkten är inte nödvändig.
Ett annat viktigt beslut som riksdagen i dag kommer att fatta är att den svenska penningpolitiken bör bedrivas på ett flexibelt sätt, det vill säga att politiken bör inriktas på att stabilisera såväl inflations- som sysselsättnings- och produktionsutvecklingen. Finansutskottet konstaterar att Riksbanken redan tagit steg i den riktningen men bör ytterligare tydliggöra sin penningpolitiska strategi och utveckla beskrivningen av vad flexibiliteten innebär. Likaså bör Riksbanken tydligt ange och diskutera om och varför till exempel husprisutvecklingen påverkat direktionens bedömning av inflationen. Tillgångspriser ska inte utgöra självständiga mål för penningpolitiken.
Fru talman! LO-ekonomen Gösta Rehn myntade uttrycket "Vi måste hata inflationen". Bakom detta märgfyllda citat finns insikten om att hög inflation gröper ur vanliga löntagares köpkraft, omfördelar resurser från dem som inte har till dem som har fasta tillgångar och dessutom driver upp räntan, så att investeringar hämmas. Gösta Rehn hade varit nöjd med det senaste decenniets inflationsutveckling. Hans efterträdare som LO-ekonom, Per-Olof Edin, gjorde en banbrytande insats då han under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet lyckades övertyga den samlade fackföreningsrörelsen om att lönebildningen måste stå i samklang med vad samhällsekonomin och den internationella konkurrenskraften tillåter.
Som inga andra har svensk fackföreningsrörelse bidragit till att knäcka inflationen i vårt land. Detta tillsammans med en stark finanspolitik har gjort jobbet lättare för Riksbanken. Löntagarna har följdriktigt under det senaste decenniet fått reallöneökningar.
Det är för tidigt att summera årets avtalsrörelse. Riksbanken kan emellertid alltjämt förlita sig på en ansvarsfull fackföreningsrörelse. Det framgår av de avtal som hittills har slutits på arbetsmarknaden. Det är inte de lågavlönade kvinnornas rättmätiga krav på högre löner som äventyrar inflationsmålet. Nu ankommer det på arbetsgivarna att hålla emot den lokala löneglidningen. Inte minst måste de sifferlösa avtalen i tjänstemannasektorn rymmas inom de samhällsekonomiska ramarna.
Samtidigt kan vi konstatera att finanspolitiken har lagts om sedan valet förra året. Stora ofinansierade skattesänkningar eldar på i högkonjunkturen, skattesänkningar som till avgörande del hamnar hos redan högavlönade och förmögna. Det skapar spänningar i samhället och kommer att bidra till högre räntor. Finanspolitikens utformning och dess inverkan på penningpolitikens utformning har vi olika uppfattningar om här i riksdagen. Men om spelreglerna, ramarna och den penningpolitiska regimen råder bred politisk enighet. Det är bra för Sverige att riksdagen från tid till annan kan visa stor samsyn i för nationen avgörande frågor.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i finansutskottets betänkande nr 27.
I detta anförande instämde Agneta Gille, Hans Hoff, Sonia Karlsson, Tommy Ternemar och Christina Zedell (alla s).