Fru talman! Penningpolitiken är, som vi har hört tidigare, någonting som påverkar de allra flesta i det här landet. De senaste månaderna har många människor funderat på om det är dags att binda räntorna eller om man ska avvakta ytterligare något.
Det är viktiga politiska beslut som fattas av Riksbanken. När penningpolitiken bestäms av en självständig, oberoende riksbank är det väldigt viktigt att vi i riksdagen lägger kraft på att utvärdera, kontrollera och granska.
Finansutskottet har under ganska lång tid jobbat med detta betänkande om penningpolitiken, och vi får väl säga att vi har lärt oss en hel del. Förmodligen kommer det att innebära att debatterna om penningpolitiken blir vanligare framöver, och vi kanske också blir mer insatta. Jag vill passa på att tacka Ulla Andersson för att hon har bidragit till att det har blivit en debatt. Det är mycket bra.
Jag vill redan så här i början slå fast att det är min och Folkpartiets fasta övertygelse att politiken med en självständig och oberoende riksbank är riktig och bra. De förändringar som gjordes av det svenska ramverket på 90-talet är en av huvudförklaringarna till att vi nu kan skörda. I den omläggningen var en självständig, oberoende riksbank ett avgörande sätt att skapa förtroende för svensk ekonomisk politik. Utvärderingen visar också att Sveriges riksbank tillhör de mest framgångsrika i världen. Det är också Folkpartiets och utskottets bedömning.
Fru talman! Den förda penningpolitiken har tjänat Sverige väl. Men det är klart att inget är så bra att det inte kan bli bättre. I det här fallet handlade det framför allt om prognoserna. Penningpolitiken tar sikte på hur ekonomin utvecklas de kommande åren. Beslut om räntenivån måste därför bygga på prognoser om framtiden. Man ska fundera på konjunkturläge, arbetsutbud, hur arbetsmarknaden fungerar, hur produktiviteten utvecklas, tillgångspriser och mycket annat och göra en bedömning av hur detta förändras och hur det påverkar inflationstrycket.
Under de senaste åren är det framför allt produktivitetsutvecklingen och hur globaliseringen påverkar importpriserna som har varit svårt att förutsäga. De strukturella förändringar som har skett i världsekonomin, ökad globalisering, ny informationsteknik och annat, har gjort att vi producerar mer och smartare. Riksbanken har missat kraften i denna utveckling, och det har också alla andra prognosmakare gjort.
Den överraskande starka produktiviteten har i sin tur inneburit att man har underskattat tillväxten och överskattat inflationstrycket i ekonomin. Samtidigt har den globala konkurrensen inneburit att importpriserna hållits nere. Mycket talar nu för att produktivitetsutvecklingen håller på att avta. Det brukar ju vara så när konjunkturen går in i en mognare fas, men vi har ju blivit överraskade förr. Jag tycker personligen att det är ganska skönt att det inte finns några prognoser om framtiden som stämmer exakt. Det är skönt att man inte i detalj kan förutsäga vad som kommer att hända om några år eller ens om några veckor. Så länge människan är fri att förändra sin egen vardag är varje prognos om framtiden osäker. Därför finns det all anledning att vara ödmjuk i det här läget. När detta är sagt måste man ändå också säga att vissa felprognoser får större konsekvenser än andra.
Finansutskottet och utvärderarna konstaterar gemensamt, som vi hört från tidigare talare, att riksbanksdirektionens prognosmissar, som i sin tur innebar att man höll för hög reporäntan under en period, sannolikt lett till högre arbetslöshet och sämre produktion. Det är inga stora fel. Det handlar om tiondelar av procent, men det har fått konsekvenser som berör människor. Samtidigt ska vi dock komma ihåg att vi i detta läge redan hade en rekordlåg ränta. Reporäntan har varit nere på 1 ½ procent. Man måste nog fundera på vad ytterligare en sänkning skulle kunna innebära för realekonomin och om det kanske skulle skapa nya problem, till exempel på tillgångsmarknaderna.
Man kan hävda att Riksbanken borde vara bättre än alla andra på att göra just inflationsprognoser, och så är det nog. Därför är det viktigt att Riksbanken nu visar att man tar till sig den kritiken. Det är bra att man redan har inlett ett arbete med att bättre förstå hur den reala ekonomin och arbetsmarknaden fungerar.
Fru talman! I detta sammanhang vill jag lyfta upp några andra granskningar av prognoser som Riksrevisionen har gjort. När Riksrevisionen granskade den förra regeringens ekonomiska prognoser kom man fram till följande: Regeringens prognoser skiljer sig dock på en punkt från de andra prognosinstitutens prognoser. Under de år som granskningen avser har regeringen systematiskt redovisat mer optimistiska prognoser för den öppna arbetslösheten.
Så skriver riksrevisorerna i sin granskning. Det var kanske anledningen till att det aldrig kommer några tillräckligt kraftfulla jobbåtgärder.
Jag tar inte upp detta för att klandra den gamla regeringen utan för att visa att prognosfel är ganska vanliga. Det är inget unikt för just denna utvärdering. Men det får också konsekvenser för den politik som förs. Därför är det viktigt med ödmjukhet och sans och balans även i denna debatt.
Fru talman! Utskottet konstaterar, liksom utvärderarna, att öppenhet är viktigt. När riksdagen delegerar penningpolitiken är det viktigt med insyn och öppenhet. Riksbanken ligger redan bra till i internationella jämförelser. Man är en av de bästa också på detta område. De penningpolitiska rapporterna publiceras kontinuerligt, och där kan var och en läsa vilka bedömningar som görs. Finansutskottets öppna utfrågningar är en del av utvärderingen. Det är viktigt att de bibehålls. Protokollen offentliggörs, vilket också är viktigt för öppenheten. Det är bra att detta sker på frivillig basis. Folkpartiet har tidigare argumenterat för att det också bör skrivas in i lagen. Jag tycker fortfarande att man bör vara öppen för att överväga en sådan lagstiftning.
Riksbanksdirektionen har dessutom aviserat att sätta namn i protokollen. Även om jag i grunden sympatiserar med denna ökade öppenhet vill jag ändå ta tillfället i akt att markera att detta inte får innebära en ökad försiktighet i diskussionerna.
Penningpolitiken är viktig, men man kan inte lösa alla Sveriges problem med reporäntan. Sverige har under lång tid haft för hög arbetslöshet. Vi haft en hög ungdomsarbetslöshet, och vi har haft ett stort utanförskap. Detta kan inte skyllas på penningpolitiken. Det krävs olika medel i den ekonomiska politiken. I det läge vi nu befinner oss i är det till exempel viktigt att finanspolitiken fungerar på ett sätt som gör att man ökar arbetskraftsutbudet och att den och inflationspolitiken gemensamt drar åt samma håll.
En viktig del i det här betänkandet handlar om riksdagen och utskottet och att vi måste bli bättre på att utvärdera penningpolitiken framöver. Jag ska gärna erkänna att jag tycker att vi har varit lite för försiktiga och haft för få penningpolitiska debatter i riksdagen tidigare. Jag hoppas att vi, trots den breda överenskommelse som nu finns, också får en debatt framöver. Jag vill särskilt säga att jag tycker att det är bra att Miljöpartiet nu också ingår i den breda överenskommelsen om en självständig, oberoende riksbank. Jag tror att det är viktigt för Sverige.
Nu är det Vänsterpartiet som mäler ut sig. Man ska komma ihåg att det som Vänsterpartiet i sin reservation kallar institutionaliserad nyliberalism har inneburit lägre inflation, vilket gynnar dem med få tillgångar, lägre räntor, vilket inte minst barnfamiljer har fått känna av, och allmänt stabilare ekonomisk utveckling i Sverige, vilket har varit bra för oss alla.
Nu ser vi också att jobben kommer på bred front. Jag lyssnade väldigt intresserat på replikskiftet tidigare mellan Ulla Andersson och Pär Nuder. Där sades det att det var ett givande och tagande när s, v och mp gjorde upp om budgetarna. Då kan man konstatera att i det givandet och tagandet valde tydligen Vänsterpartiet att acceptera ett system som man egentligen tycker är nyliberalt.
Fru talman! Jag vill med detta yrka bifall till utskottets förslag.