Fru talman! Det är alltid bra med utvärderingar, för att se resultaten och kunna genomföra förändringar. Därför välkomnar Vänsterpartiet även denna utvärdering. Den har lett mig till tankar om de stora frågorna, tankar om demokratins utveckling och dess brister. Utvärderingen har inte skrivits med det syftet, och troligtvis har inte så många som deltar i debatten i dag funderat i de banorna.
Den proposition som förelåg före beslutet om Riksbankens ställning 1999 ägnade fyra rader och ett ord åt demokratin. Demokratin hade inte någon större betydelse när beslutet togs - annat sågs vara överordnat. Som medborgare har man svårt att förstå vad som kan vara viktigare än just demokratin, men vi fick en så kallad fristående riksbank - fristående från just demokratin.
På s. 16 i utvärderingen kan man läsa: "I en demokrati är det alltid med viss olust man lämnar över makt över politiska beslut som påverkar så gott som alla medborgare till icke folkvalda tjänstemän."
Sedan kommer man fram till att det är en olust som medborgarna ska stå ut med. Men det här är faktiskt en kärnfråga - och en märkvärdigt otuggad kärnfråga, en som försvinner i tekniskt prat om antalet ledamöter i direktionen, mandatperiodens längd för de oavsättbara eller utformningen på diagram.
Lotta Fogde säger i Dagens Nyheter i maj: "När riksbanksledningen missar inflationsmålet, till priset av högre arbetslöshet och lägre produktion än annars vore möjligt, händer - ingenting. Det är svårt att komma på någon grupp i samhället vid sidan av kungen som åtnjuter samma privilegium. - - - Kungen får man åtminstone kritisera. När Riksbanken får kritik blir det debatt om kritiken."
Sedan slutet av 80-talet har den ekonomiska politiken avdemokratiserats. Vi har sett avregleringar, privatiseringar, en minskande offentlig sektor, behov av ökad avsättning för kapitalet med behov av en alltid tillgänglig arbetskraftsreserv. Lägg därtill de tvångströjor som de förtroendevalda har klätt sig i för att tillmötesgå marknaden, överskottsmål, budgettak och en så kallad fristående riksbank - allt för att anpassa oss till EU:s stabilitetspakt.
Sedan början av 90-talet har vi haft en för oss ovanligt hög arbetslöshet. Allmänhetens intressen har underordnats marknadens. Ja, då blir det möjligt att frångå målet om full sysselsättning men ändå låtsas som att det inte har hänt.
Det är utifrån den historiska tillbakablicken vi också måste se utvecklingen av penningpolitiken.
Den ekonomisk-politiska retoriken är naturligtvis fylld av prat om jobb. För de breda folklagren är full sysselsättning fortfarande det som är överordnat. Många människor kanske till och med tror att det är så i politiken. De kanske har missat att en majoritet i riksdagen har beslutat att Riksbanken enligt lag ska ha prisstabilitet som det överordnade målet och att Riksbanken ska vara helt fristående, alltså från de demokratiska politiska besluten. I förarbetena till riksbankslagen står det till och med uttryckt att Riksbanken kan och ska motverka en förbättrad sysselsättning om den menar att denna sysselsättningsökning står i motsättning till den egna bedömningen om jämviktsnivån på arbetslöshet.
Vi menar att det här är både samhällsekonomiskt och demokratiskt problematiskt.
I utvärderingen uttrycks det dessutom mycket tydligt, vilket inte har gjorts i den politiska debatten, att Riksbanken styrs utifrån en teori om jämviktsarbetslöshet. Det här låter tekniskt, som någonting som experter skruvar och rattar med. Men det är mycket viktigare än så.
Utgångspunkten har i stället varit teorier om att det finns en naturlig nivå på arbetslösheten, att inflationen ökar om arbetslösheten sjunker under den nivån. Till priset av hög arbetslöshet försöker man därför hålla inflationen nere.
Med andra ord: Arbetsmarknaden betraktas som vilken marknad som helst, där utbud och efterfrågan bestämmer priset på varan. Arbetslösheten blir med ett sådant synsätt så låg som möjligt om det finns så lite som möjligt som hindrar en marknadsmässig prissättning. Då kan utbud och efterfrågan mötas på arbetsmarknaden.
I en sådan marknadsmodell är det naturligt att fackföreningars krav på goda och kollektivt framförhandlade lönevillkor eller en arbetsrättslagstiftning som skyddar arbetstagare från godtycke utgör stelheter som stör den fria prisbildningen och därmed höjer nivån på jämviktsarbetslösheten.
Om man beskriver arbetsmarknad på det sättet landar man bekvämt i en politik som sticker rakt högerut. Den ekonomiska politikens uppgift blir i det perspektivet att släppa fram de fria marknadskrafterna. Efterfrågan på arbetskraft eller fördelningen mellan vinster och löner får inte någon vikt i en sådan beskrivning.
Det är uppenbart för de flesta att det här är ett fundamentalt politiskt ställningstagande om hur samhället ska organiseras. Arbetslösheten är inte vilket marknadsproblem som helst. Människor som går eller inte går till jobbet en vanlig dag är inte varor som blir kvar eller inte blir kvar på hyllan. Och mellandagsrea på sommarkläder har inte samma effekter på samhället som lönesänkningar eller timanställningar.
Dagens penningpolitik utgår från en märklig marknadsliberal världsbild. Här blir ökad sysselsättning eller lönelyft till grupper som kräver sin rättmätiga del av tillväxten ett problem som Riksbanken måste ta tag i. Och i stället för stimulanser i ekonomin som kan öka efterfrågan på arbete, som till exempel Vänsterpartiets förslag om byggande av hyresrätter eller satsningar på järnvägar eller välfärd, är fokus på det man kallar arbetsmarknadens funktionssätt. Lösningarna blir fler visstidsanställningar, sänkta ersättningsnivåer i a-kassan och press nedåt på lönerna. Det är mumma för högern, men socialdemokraterna borde stå för något annat.
Riksbanken har varit dålig på att uppnå sitt eget inflationsmål. Målet har systematiskt och långvarigt underskridits, vilket enligt utvärdering har lett till såväl onödigt hög arbetslöshet som produktionsbortfall.
Även om man skulle acceptera synsättet att det finns en jämviktsarbetslöshet som inte penningpolitiken kan bidra till att rubba bör man kunna se att arbetslöshet på kort sikt också får långsiktiga effekter, till exempel i och med att människor förlorar kompetens och kanske inte kan komma tillbaka till arbetsmarknaden när arbetslösheten kommit ned till sin så kallade korrekta nivå. Det är katastrofalt både för individen och för samhället, för alla vill vara behövda.
I utvärderingen lyser dessutom samhälleliga maktförhållanden helt med sin frånvaro. Men penningpolitik kan inte särskiljas från en samhällspolitisk debatt. Därför är det inte heller en slump att husprisernas inflytande på inflationsbedömningen blir föremål för väsentligt större diskussioner än arbetslösheten. Det torde ha samband med vilka samhällsskikt som först och starkast påverkas av förändrade huspriser respektive hög arbetslöshet.
Den penningpolitiska debatten har präglats av en syn på inflation som nästan gett intryck av att det är en katastrof som diskuteras. Allt över 2 procent ±1 procent är en stor olycka. Men är detta rimligt? Tillväxtforskningen yttrar sig genom regressionsanalyser där många signifikanta effekter testas på tillväxttakten. Där går det förstås att hitta studier som pekar på ett positivt samband mellan låg inflation och högre tillväxt. Men det finns samtidigt gott om empiriska studier som visar på helt andra resultat.
I den stora EMU-utredningen konstaterade man att den "empiriska forskningen om de samhällsekonomiska kostnaderna av inflation finner i allmänhet att de är relativt små vid en måttlig inflationstakt - under 10 procent".
Flera andra studier pekar i samma riktning. Handelsbankens Mats Kinnwall konstaterar för finansutskottet att i ett urval av 18 OECD-länder sedan 1992, i nästan den största undersökning som har gjorts, har det funnits ett starkt signifikant positivt samband mellan genomsnittlig inflation och genomsnittlig tillväxt. Siffror från Världsbanken visar ungefär samma sak. Den högsta genomsnittliga tillväxten finns i gruppen med en inflationstakt på mellan 4,6 och 7,5 procent, följt av en grupp med högre inflationstakt. Därefter kommer länder med lägre inflation.
Jag misstänker att jag kan få den där typen av tröttsamma på gränsen till infantila motargument som att Vänsterpartiet vill elda på inflationsbrasan och det ena med det andra. Men nej, vi påstår inte att hög eller volatil inflationstakt är eftersträvansvärt. I stället manar vi med dessa konstateranden till ett ifrågasättande av fokuseringen på en mycket låg inflationstakt som en viktig målvariabel för den ekonomiska politiken. Vi menar att de samhällsekonomiska följderna av penningpolitiken i första hand är intressanta om man tittar på bredare samhällsekonomiska effekter och då särskilt följderna för arbetsmarknaden.
Penningpolitiken kan självklart inte enskilt lösa problemen med hög arbetslöshet. Men precis som utvärderingen visar bidrar den till att tusentals arbetstillfällen missas och framför allt att fokus i den ekonomiska politiken flyttas från efterfrågan på arbete till arbetsgivarnas krav på att arbetstagarna ska vara flexibla, underdåniga och inte ställa för höga lönekrav.
Majoriteten i utskottet väljer att kritisera Riksbanken för att den har bidragit till högre arbetslöshet, och de kräver ökad flexibilitet. De vill också utveckla uppföljningen och ansvarsutkrävandet av Riksbanken, vilket i sig är bra, men de väljer ändå inte att ändra i riksbankslagen. Även fortsättningsvis blir kungen och riksbanksdirektionen de enda oavsättbara i vårt land. Även fortsättningsvis kommer vi att styras av en penningpolitik som styrs av tjänstemän. Även fortsättningsvis kommer prisstabilitet att vara överordnat full sysselsättning. Ja, det kanske till och med ska motverka full sysselsättning.
Majoriteten vill debattera penningpolitiken i större utsträckning, och det är bra. Men vem ska vara mottagare? Enligt riksbankslagen får de inte ta emot instruktioner i direktionen när de fullgör penningpolitiska uppgifter.
Majoriteten anser också att regeringen ska fortsätta att avhålla sig från att delta i den penningpolitiska debatten. På så sätt kan en regering fortsätta att ducka för att diskutera viktiga delar av sin ekonomiska politik. Och omvänt kan vi hamna i den märkliga situationen att en regering inte skulle kunna gå i polemik mot en politik som strider mot den egna.
Till sist, fru talman: Det nuvarande systemet skapar en benägenhet att exempelvis peka ut breda samhällsskikts löneökningar som ett problem medan de samhällsekonomiska effekterna av vidgade klyftor och en formidabel inkomst- och förmögenhetsutveckling för de allra rikaste förbigås med ointresse.
I och med den nuvarande riksbanksregimen förpassas viktiga politiska ställningstaganden till en debatt som förmodas vara icke-politisk och från vilken medborgarna förväntas hålla sig undan. Det undergräver det demokratiska systemet mer allmänt.
Därför, fru talman, anser Vänsterpartiet fortfarande att penningpolitiken är politisk och ska styras av de folkvalda, för det handlar trots allt om demokratin.
Jag yrkar bifall till vår reservation.