Fru talman! Penningpolitiken kanske inte är den vanligaste frågan vid landets köksbord. Men den är och förblir den viktigaste frågan för hushållen och för medborgarnas ekonomiska välfärd.
När riksdagen debatterar den förda politiken bör vi också ta utgångspunkt där. Oavsett vilka mål vi sätter upp för Riksbanken och oavsett hur banken väljer att eftersträva dem är och förblir det yttersta målet en god ekonomisk utveckling och en stigande välfärd i vårt land.
Därför är den utvärdering som har gjorts av de första tio åren med inflationsmålet glädjande läsning. Det har varit en tioårig framgångshistoria med stabila räntor och en god och uthållig tillväxt. Den breda enigheten i utskottet visar också en bred uppslutning bakom det sätt som Riksbanken utför sitt uppdrag på. Det är i alla avseenden ett gott betyg både åt Riksbanken och åt de politiker som enades bakom dess oberoende ställning.
Det förhindrar inte en debatt om Riksbankens verksamhet och de penningpolitiska målen. Tvärtom bidrar en öppen och levande debatt både till ständig förbättring och till en större förståelse och ett stöd för den förda politiken.
Bland alla de åtgärder som vi diskuterar i dag finns en fråga som kommer att få större uppmärksamhet än de övriga. Den handlar om ifall Riksbanken har varit alltför försiktig i sina räntebeslut och om detta har betytt sämre ekonomisk utveckling och en högre arbetslöshet än nödvändigt.
Jag står naturligtvis bakom utskottets yttrande och instämmer i bedömningen att Riksbanken sett i backspegeln kunde ha bedrivit en mer expansiv politik, samtidigt som detta också har haft viss inverkan på ekonomisk utveckling och arbetslöshet.
Jag vill ändå mana till försiktighet i tolkningen av utvärderingen. Slutsatsen om arbetslösheten är inte på något sätt självklar. Den reservationen gör också författarna till rapporten. Den viktigaste orsaken till att vi har högre arbetslöshet i dag än för 20 år sedan är inte penningpolitik utan andra faktorer. Att göra Riksbanken till huvudansvarig för det som är ett politiskt ansvar är vare sig rättvist eller framåtsyftande.
Det är inte heller självklart att den förda politiken har lett till en sämre ekonomisk utveckling. Till att börja med måste vi konstatera att den förda politiken och fokuseringen på inflationsmålet har varit en förutsättning för den höga och uthålliga tillväxten, och inte en broms.
Förmodligen skulle Riksbanken ha kunnat vara bättre på att förutsäga den reala ekonomiska utvecklingen. Analysen hade kunnat vara bättre. Men Riksbankens analys har inte varit dålig. Tvärtom visar utvärderingen att dess prognoser har varit bättre än genomsnittet. Alla tog i början av 2000-talet miste på tillväxtkraften i ekonomin. Det är naturligtvis inte bra, och därför är det ett positivt besked att Riksbanken nu håller på att ytterligare se över sina modeller.
Fru talman! De viktigaste slutsatserna i utvärderingen och även i utskottets betänkande kanske finns i de lärdomar som vi i riksdagen som huvudman för Riksbanken bör dra. Det handlar främst om hur den penningpolitiska debatten ska föras. Jag är helt enig med utskottet om att riksdagens kammare är det naturliga forumet för denna debatt. Jag delar dessutom utredarna Giavazzis och Mishkins beskrivning när det gäller problematiken i om den verkställande makten eller ministrarna ägnar sig åt att debattera eller kritisera centralbanken, i synnerhet om syftet är att påverka centralbankens beslut.
En tredje observation handlar om penningpolitikens mål. När utskottet har uttalat sitt stöd för den mer flexibla politik som Riksbanken för är det viktigt att framhålla att det inte handlar om flera jämställda mål. Målet är fortfarande en stabil prisutveckling. Men när banken utformar medlen måste man också ta hänsyn till arbetsmarknad och produktion.
Den flexibla politiken handlar om hur prisstabiliteten ska uppnås och inte om det ska göras. Det är lärdomar som de politiska partierna och statsråden, oavsett vilken ministär som sitter, bör ta till sig. Vi bär alla ansvar för Riksbankens möjligheter att bedriva en penningpolitik som gynnar tillväxt och välfärd.
Fru talman! Den självständiga Riksbankens arbete med att bevara prisstabiliteten har varit ytterst framgångsrikt. Det har varit så framgångsrikt att vi tillhör den globala elitserien. Frukten av det kommer alla medborgare i vårt land till del genom ökade reallöner, stabila priser och förutsägbara kostnader för våra lån. Det resultat vi uppnått är också något att vara rädd om. Därför välkomnar jag den breda uppslutning bakom målen och instrumenten som dagens debatt visar.
Fru talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets sexpartiuppgörelse i betänkandet FiU27.