Fru talman! Då konstaterar jag att Folkpartiet och jag nog inte riktigt har samma bild av hur läget är. Jag tror inte att det är så förnöjsamt. Jag möter en annan bild. Det är oerhört viktigt att inte bara säga att vi har lärt utan att Europa verkligen
har
lärt, gör på ett annat sätt i dag och inte har dubbla standarder. Vi får väl återkomma och följa upp det.
Jämställdhet är en fråga som jag är medveten om att Folkpartiet lyfter upp. Men när jag tittar på den konkreta politiken sedan man gick ut på Tahrirtorget och från att man började i Tunisien måste jag säga att vi också måste se till kvinnornas situation. Kvinnorna var inte bara delaktiga. De var ibland de första. I Libyen var kvinnorna de första ute på gatorna. Men det är inte de första som får stöd och uppmärksamhet. Än i dag har man inte sagt att man ska ge stöd och se hur man kan hjälpa de kvinnor som har varit utsatta för sexuellt våld och övergrepp som en del av det som ICC har pekat på kan vara krigsbrott.
Det finns många sådana punkter. Vi behöver stödja kvinnors möjligheter att fritt organisera sig och bygga upp organisationer för att vara delaktiga. Det är viktigt hur vi komponerar våra delegationer och på vilket sätt vi bjuder in människor. Det finns otroligt mycket att göra. Vi har inte utsett en ambassadör för 1325. Det är ett gammalt löfte från regeringen. Den är fortfarande inte tillsatt. Vi vet inte hur det går med en ny handlingsplan. På punkt efter punkt kan vi se att det verbala inte följs upp med de basala åtgärderna. Titta på SRHR-frågorna, där vi har byggt upp en kompetens! Trots det verbala stödet faller stödet över tiden. Det krävs att man också gör insatser. Jag har förväntningar på att Folkpartiet skulle kunna vara en motkraft till den moderata politiken, men dess värre har jag inte sett det, inte heller i talarstolen i dag.