Fru talman! Jag tycker om namnet på kommissionens meddelande. Det antyder att det skulle kunna bli ett totalt omtag i relationerna med våra grannar, och det är vad jag anser behövs.
Ny respons på ett grannskap i förändring
- namnet förpliktar och visar att det inte handlar om en återgång till tidigare sätt att hantera våra grannrelationer, utan det handlar om något nytt.
EU ska enligt meddelandet lära av tidigare misstag och i stället inrikta sig på stöd till demokrati. Det är inte en dag för tidigt, även om demokrati och mänskliga rättigheter också tidigare har stått med som grund för relationerna - åtminstone i teorin. Värre har det varit i praktiken, vilket kommissionen också redovisar.
Även utskottet resonerar i utlåtandet på s. 10 om vad som har skett i praktiken. Utskottet menar där att det finns anledning för EU att självkritiskt reflektera över den roll som unionen har spelat. Utskottet menar också att EU:s agerande gentemot de länder vars invånare nu har störtat diktatoriska regimer i alltför hög grad har fått styras utifrån kortsiktiga politiska och ekonomiska intressen i stället för ett långsiktigt agerande i linje med de värderingar som EU grundas på och har till uppgift att sprida. Om EU i stället i sina relationer med länderna i Nordafrika hade främjat demokrati och mänskliga rättigheter skulle unionen ha stöttat verklig och hållbar stabilitet och utveckling. Det är lätt att vara efterklok. Men det är inte för sent att göra rätt den här gången.
Fru talman! Miljöpartiet har vid många tillfällen här i kammaren tagit upp den dubbeltydiga relation vi och övriga EU-länder har till våra grannländer. Jag brukar kalla den omoralisk. Jag börjar känna mig som en riktig moraltant här i kammaren, men jag tycker faktiskt att det är omoraliskt att sälja vapen och övervakningsutrustning till diktaturer. Jag tycker att det är omoraliskt att i utbyte mot handelsavtal förmå länder som inte ens har undertecknat Genèvekonventionen att skriva under återtagandeavtal av flyktingar. Jag tycker att det är omoraliskt att köpa fiskerättigheter och överexploatera fattiga länders fiskevatten. Jag tycker att det är omoraliskt att tvinga på fattiga länder handelsavtal som de inte känner sig mogna att ingå etcetera, etcetera.
Inte minst tycker jag att det är osedvanligt korkat av de länder som gör sig beroende av diktaturers oljeleveranser, vilket sedan kan leda till att det är så gott som omöjligt att få till sanktioner mot länderna i fråga när de går över styr, som till exempel i Syrien.
EU-länderna har genom våra relationer till nu fallna diktatorer och diktatorer på fallrepet legitimerat diktatur, förtryck och fattigdom. Vi har inte stått på folkets sida utan på förtryckarnas. Vi har accepterat att demokratiska EU-ledare har gått på bordell med eller låtit sig bjudas på allehanda semestervistelser etcetera av diktatorer. Vi har till och med underlättat för diktatorerna att förtrycka sin egen befolkning genom att sälja lämplig utrustning. Vi har en hel del att skämmas över, så också Sverige.
Fru talman! Hur bör då EU:s nya respons vara? Det är svårt att säga, och jag tror inte att kommissionens meddelande ger alla svar, även om det ser relativt bra ut när man läser igenom det. En del fattas dock helt, bland annat frågan om kvinnors roll för att bygga varaktig demokrati. Under den arabiska våren och nu också hösten har kvinnorna spelat en mycket viktig och aktiv roll, vilket har rönt stor internationell uppmärksamhet.
I dag är det omöjligt att med någon som helst säkerhet uttala sig om hur utvecklingen i våra södra grannländer kommer att se ut och vilka relationer de nya makthavarna kommer att vilja ha med oss - det oavsett hur många meddelanden kommissionen skriver om våra framtida relationer.
Det handlar ju inte bara om vad
vi
vill, att
vi
anser att våra relationer ska se ut på ett visst sätt och att
vi
kräver vissa saker för att ge annat i gengäld. Det handlar lika mycket, eller kanske mer, om vad för slags relation de nya makthavarna i våra grannländer kommer att vilja ha med oss. Det är inget som säger att det är vi som kommer att sätta dagordningen för alltid, som vi har vant oss vid.
God grannsämja bygger på ömsesidighet och en känsla av att båda parter har något att vinna. Jag är därför övertygad om att EU måste tänka om från grunden och varken i det korta eller långa perspektivet bara ha EU-ländernas bästa för ögonen, som hittills. I ett längre perspektiv kommer EU-länderna och EU-medborgarna att förlora stort på att bibehålla en fortsatt storebrorsattityd gentemot våra grannar. För alla länder kring Medelhavet handlar det om att goda relationer med de närmaste grannarna ligger i allas intresse.
Det innebär inte att EU inte ska förmedla de värden vi tror på och som vi menar är avgörande för att ha goda relationer med oss i EU-länderna. En fråga som absolut inte får kompromissas bort i utbyte mot oljeleveranser eller vapenförsäljning är respekten för kvinnors rättigheter och möjligheter att delta i beslutsfattande och uppbyggnaden av de nya rättssystemen. Om man ska tro utvärderingen av tidigare genomförd grannskapspolitik ser det nämligen ut som om demokrati och mänskliga rättigheter lätt har kunnat kompromissas bort hittills eller helt enkelt inte har prioriterats.
Länderna i det södra grannskapet kommer att behöva hjälp under ett antal år framöver. Denna hjälp ska naturligtvis innehålla de grundläggande värden som EU-länderna står för, som demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Detta har också demonstranterna krävt. Men som sagt måste det hela utgå från att bygga partnerskap på lika villkor, till skillnad mot hur det sett ut hittills, och inte bara i teorin utan också i praktiken.
Fru talman! De revolutioner vi sett har med undantag av Libyen skett i form av fredliga massdemonstrationer som - i kraft av det stora stöd de har fått - har tvingat makthavare att lämna makten. Det vi ser nu i den andra fasen av revolutionen är att andra än initiativtagarna till demonstrationerna har tagit kommandot över den politiska processen och att det inte alltid är särskilt uppskattat av demonstranterna.
Det vi i EU har lärt av tidigare misstag är dock att inte lägga oss i människors fria val när "fel" parti vinner. Det är positivt. Tunisiernas rätt att välja sina egna företrädare kan vi inte lägga oss i. Det har vi tydligen fattat, och det är bra.
När vi i väst lade oss i palestiniernas val av Hamas ledde det till en försämrad ekonomisk situation för palestinierna som grupp. Det visar med all tydlighet att man inte kan tänja på demokratins spelregler beroende på vad som är mest fördelaktigt för någon av parterna för tillfället. Ett parti som ställer upp i val måste man också kunna rösta på. Allt annat är otänkbart i en demokrati, som jag ser det.
Jag undrar om vi har lärt oss också av andra misstag. Det verkar inte så när det gäller flyktingarna åtminstone. I stället har jag fått signaler om att frågan om att ta emot återvändande flyktingar har högsta prioritet i EU:s nuvarande diskussioner med de nya makthavarna. Oljeleveranser verkar också stå högt på dagordningen, oavsett hur demokratiska eller odemokratiska de nya makthavarna förmodas vara.
Jag har inte fått några signaler om att en ny respons på ett grannskap i förändring alls är på gång i relationerna till de nya makthavarna i nuläget. I stället är det mer av detsamma. Å andra sidan är ju meddelandet bara ett meddelande än så länge. Men det är också nu som de nya relationerna ska börja byggas. Och det är nu vi ska göra rätt från början i stället för att vänta på att byråkratins kvarnar hinner i kapp verkligheten.
Fru talman! Utlåtandet tar inte upp situationen i ett av våra grannländer som EU har ett fördjupat partnerskap med, det vill säga Marocko. Carina Hägg tog upp detta i sitt inlägg tidigare. Även om Marocko har kommit förhållandevis långt när det gäller till exempel jämställdhet, vilket vi naturligtvis ska gratulera Marocko till, innebär inte det att EU har anledning att acceptera ockupationen av Västsahara. EU gör i dag alldeles för lite, eller snarare ingenting, för att få ett slut på ockupationen av Västsahara. Miljöpartiet har därför tillsammans med Socialdemokraterna en reservation, som Carin Hägg nämnde, med ett tillägg om Västsahara eftersom frågan inte nämns i utlåtandet.
Jag yrkar bifall till reservation 1.
Miljöpartiet har också ett särskilt yttrande om Stockholmsprogrammet som vi
inte
tycker är en ny "respons på ett grannskap i förändring", snarare en gammal respons.