Fru talman! Jag vet att en partikamrat till Ismail Kamil, Cecilia Malmström, har varit i en del av de här länderna. Hon var också i Libyen under Gaddafitiden och försökte diskutera och teckna avtal om flyktingsituationen. Nu när jag var i Tunisien senast fanns det missnöje där. Man upplever att EU vill betala för att inte få flyktingar men inte har det breda engagemanget. Bilden av att vi inget har lärt, att vi vill betala för att det inte ska komma flyktingar hit, att vi inte har ett flyktingperspektiv och att vi inte ens har konventionerna i fokus får inte sprida sig. Jag tycker att det är djupt allvarligt. Det finns intresse av att höra hur Folkpartiet ser på de här frågorna.
Vi har tidigare här i dag diskuterat vikten av en visumförändring som gör att det blir lätt för dem som är boende i till exempel de nordafrikanska länderna att ha ett utbyte och komma till Europa för studier eller kontakter exempelvis med kommunpolitiker och på många olika sätt.
Sedan finns det grupper som sitter fast därför att de var på väg någonstans eller kanske var gästarbetare. De var inte medborgare. Vi har en stor grupp som sitter i Tunisien i dag. Man vet inte vart de ska ta vägen. Hur ser man från majoriteten på hur man ska kunna lösa de här frågorna? Är det kvotflyktingar? Ska de sändas tillbaka till exempelvis Eritrea? Detta är något som vi måste lösa tillsammans. Många förväntar sig att det kanske inte ska anses vara rimligt att de länder som har fångat upp detta och varit värdländer under en väldigt kaotisk tid ensamma ska kunna hantera denna situation. Där vill jag gärna höra hur Folkpartiet har tänkt.
Hur menar man när man pratar om jämställdhet? Jag ser inte att man understöder den med de här instrumenten, tvärtom. Jämställdheten förpassas oftast till biståndspolitiken. Där minskar de här delarna. Vilken är Folkpartiets politik?