Fru talman! Det är nu snart ett år sedan den unge mannen Mohammed Bouazizi gick ned till centrum i den tunisiska staden Sidi Bouzid och tände eld på sig själv, driven av ilska och frustration över de trakasserier som var en del av den tunisiska diktaturens vardag. Han var uppenbarligen inte ensam om att bära på dessa känslor.
Under det senaste året har människor runt om i Mellanöstern och Nordafrika med stort mod och med risk för sina liv trotsat regionens diktatorer och auktoritära regimer för att kämpa för sina mest grundläggande rättigheter: rätten att få uttrycka sin åsikt, rätten att organisera sig, rätten att välja sina företrädare i demokratiska val och även rätten att få ett arbete och leva ett värdigt liv utan diskriminering. Vi vet så klart ännu inte vad den så kallade arabiska våren kommer att sluta någonstans, men det är min övertygelse att vi, när vi ser tillbaka på 2011, kommer att se tillbaka på detta år som ett år som förändrade såväl mänsklighetens historia som vardagen för miljoner människor.
I dag tävlar EU:s ledare och många ledamöter av denna riksdag om vem som kan stödja demonstranterna i Nordafrika och Mellanöstern mest och med högst rop. Faktum är dock att de folkliga revolterna i Nordafrika och Mellanöstern inte bara synliggjort att de gamla auktoritära regimerna saknade folkligt stöd - de har också satt fingret på EU:s dubbelmoral i relationen till regionen.
Samma politiker som i dag hyllar demonstranterna i Nordafrika och Mellanöstern har utan tvekan exporterat vapen till Saudi-Arabien och Egypten. Samma politiker har inte tvekat att åka till Libyen, sätta sig i Muammar Gaddafis tält och fördjupa de ekonomiska förbindelserna. Samma politiker har heller aldrig tvekat att äta älg med den syriska diktaturen i Arvfurstens palats här i Stockholm.
Att folket i Nordafrika och Mellanöstern har gjort uppror och i flera fall också segrat har inte skett tack vare västvärlden - det har skett trots västvärldens långvariga och omfattande samarbete med regionens förtryckarregimer. Vi har nu på morgonen fått ytterligare exempel på just detta, då SVT avslöjar att regimen i Syrien i detta nu använder sig av mobilsystem från svenska Ericsson för att övervaka sina egna medborgare och söka upp oppositionella som gömt sig. Vi kunde höra på nyheterna i morse hur företrädare för den syriska oppositionen beskrev hur oppositionella i Syrien i detta nu försvinner och torteras på grund av svensk teknologi.
Ansvaret för detta vilar så klart på Ericsson själva, som har producerat systemen och exporterat dem till Syrien. Men ansvaret vilar också på den borgerliga regeringen, som öppet har fördjupat det ekonomiska och handelspolitiska samarbetet med regimen i Syrien. Låt mig ge några exempel på regeringens arbete på detta område sedan den tillträdde 2006.
Mellan 2006 och 2010 gav statliga Exportkreditnämnden 139 miljoner kronor i exportkrediter till svenska företag för att de skulle investera och etablera sig i just diktaturens Syrien. 2009 ledde handelsminister Ewa Björling en näringslivsdelegation till Syrien. I denna delegation ingick också Ericsson.
Vi behöver bara gå tillbaka till den 7 mars. Då satt Syriens vice premiärminister här i Stockholm, i Arvfurstens palats, och åt älg till lunch tillsammans med Ewa Björling för att diskutera hur man skulle kunna fördjupa det ekonomiska samarbetet mellan Sverige och diktaturen i Syrien. När jag i våras lyfte denna fråga i riksdagen och ställde en konkret fråga till handelsminister Ewa Björling om Sveriges handelspolitiska förbindelser med Syrien svarade hon så här:
"Det pågår ju en våg av reformer i hela den delen av världen, och jag hoppas att även Syrien kommer att inkluderas i dessa. Utan våra svenska och västerländska företags och vår närvaro hade det inte varit möjligt över huvud taget."
Det är alltså Ewa Björlings mening att det är tack vare Ericsson som folket i Syrien nu reser sig. Hyckleriet blir inte tydligare än så här. Samma borgerliga regering som nu uttalar sig och kritiserar regimen i Syrien har aktivt bidragit till att ge regimen verktyg för att förtrycka sin egen befolkning och förfölja oppositionella. Jag vet ärligt talat inte om jag ska skratta eller gråta åt att Sverige i dag har en handelsminister som hävdar att revolten i Syrien sker tack vare svenska Ericsson, när det är precis tvärtom.
Fru talman! Nu är det ju inte bara när det kommer till övervakningssystem som samarbetet har varit omfattande - detsamma gäller också migrationspolitiken. Så sent som för ett år sedan framförhandlades ett ramavtal mellan EU och Libyen om migration, trots att Libyen inte har skrivit under FN:s flyktingkonvention. Gaddafi lovades 60 miljoner euro för att stärka kontrollen av Libyens land- och sjögränser och för att samarbeta med EU:s gränskontrollmyndighet Frontex. Sverige var aktivt drivande bakom detta avtal.
Under det svenska ordförandeskapet 2009 skrev migrationsminister Tobias Billström tillsammans med EU-kommissionens viceordförande till regimen i Libyen och vädjade om avtalsförhandlingar kring migrationskontroll. EU-kommissionär Cecilia Malmström mötte så sent som den 15 februari i år Libyens inrikesminister för att komma överens om de praktiska förutsättningarna för att sjösätta ett utökat samarbete runt migration med den libyska diktaturen.
I EU:s arbete med att förhindra människor att komma till vår kontinent och söka asyl på flykt undan krig och förföljelser har de gamla diktaturerna i Nordafrika och Mellanöstern varit nära allierade. Vi ser också konsekvenserna. Från den 1 januari 1993 fram till och med den 8 april 2011 dog 15 181 människor när de försökte korsa Medelhavet, ta sig till Europa och söka asyl i vår del av världen. 15 181 kvinnor, män och barn har fått betala med sina liv för EU:s flyktingpolitik. Sedan läser vi Sverigedemokraternas särskilda yttrande att vi måste stärka gränskontrollen. Det är så att man baxnar.
Fru talman! Det kanske tydligaste exemplet på EU:s dubbelmoral i relationerna till diktaturerna i Nordafrika och Mellanöstern är dock den omfattande vapenexporten från ett flertal medlemsländer. 2004 avvecklade EU sitt vapenembargo mot Libyen. Under de senaste fem åren har EU:s medlemsstater exporterat vapen till Libyen för upp till 8 miljarder kronor.
En rad EU-länder har aktivt bidragit till att beväpna den gamla regimen under Muammar Gaddafi. Italien sålde helikoptrar, och Frankrike uppgraderade Mirage-stridsflygplan. Det är någonting man kanske ska påminna sig om när man förfasar sig över att de libyska stridsflygplanen sattes in mot fredliga demonstranter. Sverige har visserligen inte exporterat några vapen till Libyen de senaste åren, men vi kan knappast vara stolta på detta område.
Det faktiska värdet av Sveriges vapenexport till regionen har ökat från 120 miljoner kronor 2009 till 1 112 miljoner kronor under 2010. Sverige lyckades alltså under 2010 att närmast tiodubbla den svenska vapenexporten till Nordafrika och Mellanöstern. Sverige exporterade vapen till Bahrain, Egypten, Förenade Arabemiraten, Jordanien, Kuwait, Oman och Saudiarabien under 2010, och denna vapenexport har fortsatt under 2011. Man beviljar i år nya avtal med Saudiarabien - samma diktatur som både förtrycker sin egen befolkning och det senaste året även gått in militärt i Bahrain för att slå ned det folkliga upproret där.
Fru talman! Kommissionens meddelande
Ny respons på ett grannskap i förändring
syftar till att formulera EU:s relationer till en region i förändring. Detta hade så klart varit ett utmärkt tillfälle att göra upp med de misstag man har gjort och ompröva EU:s relationer till Nordafrika och Mellanöstern.
Men vid sidan av mindre justeringar ser vi tydligt i meddelandet att det totalt saknas politisk vilja att göra några större förändringar. Även efter kommissionens meddelande kommer det ju att vara möjligt att exportera vapen till diktaturerna i Nordafrika och Mellanöstern. Det kommer att vara fortsatt möjligt att fortsätta med en migrationspolitik som kostat tusentals människor livet och som grundas i samarbete med förtryckarstater. Ewa Björling kommer även efter kommissionens meddelande att kunna fortsätta sin diktaturturné i Mellanöstern och Nordafrika på jakt efter nya marknader för det svenska näringslivet.
Det finns en rad områden där vi från Vänsterpartiet ser att EU:s grannskapspolitik måste omprövas i grunden om unionen verkligen ska bli en kraft för demokrati och mänskliga rättigheter i regionen. Vi måste stödja demokratiska folkrörelser, i synnerhet fackförenings- och kvinnorörelser. I relationerna med de länder där demokratin faktiskt skulle ha kunnat segra, åtminstone delvis, är det helt avgörande att befolkningen nu själv får sätta sin agenda, fatta sina beslut och göra sina vägval.
Men i relationerna till de länder där diktaturer fortfarande styr och där folket fortfarande protesterar är det nu helt avgörande att alla ekonomiska och politiska relationer kopplas till tydliga krav på reformer, demokrati och mänskliga rättigheter. Vapenexporten till diktaturer måste upphöra, och de diktaturer som klänger sig fast vid makten måste mötas av skarpare sanktioner.
Relationerna till ockupationsmakterna Marocko och Israel måste i grunden omprövas för att unionen ska kunna ge sitt tydliga stöd till en folkomröstning om Västsaharas framtid och en tvåstatslösning i Mellanöstern. Ett eventuellt framtida samarbete med regeringarna i Nordafrika och Mellanöstern gällande migrationsfrågor måste ta sin utgångspunkt i Genèvekonventionen och den grundläggande mänskliga rättigheten att få söka asyl.
Jag vill därmed yrka bifall till reservation 3 från Vänsterpartiet.