Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till den reservation som Socialdemokraterna har tillsammans med Miljöpartiet och som fokuserar på Västsahara. Vi tycker att det är angeläget att ytterligare lyfta fram det geografiska området. Vi har grundinställningen att Västsahara borde erkännas. Det är en politik som ligger till grund för att vi tycker att det är viktigt att trycka på också i grannskapspolitiken. Vi ser gång på gång att Västsahara tenderar att tappas bort och inte finnas med i de diskussioner som förs inom EU. Man kläms mellan grannländerna. Den positiva utveckling vi vill se i Nordafrika måste omfatta alla människor. Även västsaharierna har rätt till frihet och en positiv utveckling och att leva i ett fritt land.
Vi har också ett särskilt yttrande som trycker extra på jämställdhet och kvinnors situation. Vi socialdemokrater menar att vi måste lära av historiska misstag. Vi måste också se vad som är positivt. EU och Sverige har varit passiva i inledningen av revolutionerna och omvälvningarna i Nordafrika. Man ville vänta och se. När man väntar för att se vem som segrar och vem man vill fortsätta att samarbeta med utan att ta ställning för de demokratiska krafterna och demonstranterna försenas de insatser som vi har möjlighet att göra eftersom vi har etablerade demokratier. Vi har resurser, förmåga och institutioner. Mot den bakgrunden välkomnar vi naturligtvis det meddelande vi har att ta ställning till i dag. Jag känner fortfarande oro för att det inte kommer att leda till de aktiva åtgärder som vi vill se.
Om vi ska hjälpa till och stödja starka civila samhällen ska vi använda resurser som finns i de europeiska och svenska starka samhällenas struktur. Det finns många organisationer som vill bidra, bygga kontakter och dela erfarenheter. Det skulle kunna innebära att vi fick säkerhet på andra plan så att vi kan stödja andra insatser. Där finns en fördröjning.
Jag uttryckte i ett tidigt skede oro för att kvinnor i Libyen systematiskt skulle utsättas för sexuella övergrepp som en del av den konflikt vi såg och som en del av den dåvarande regimens övergrepp på civilbefolkningen. Det har konstaterats att det har förekommit. Vi vet inte omfattningen av det. Både EU och den svenska regeringen har varit på plats och fått information om det. Libyerna säger att man inte har kapacitet att arbeta med de frågorna och undrar om det finns någon som kan hjälpa till. Det finns de som kan hjälpa till, men hur finansierar vi den hjälpen?
Det finns många insatser där vi på ett ganska enkelt sätt kan stödja och hjälpa till. Ett sådant stöd efterfrågas. Men det måste göras. Det finns ingen anledning att dröja med det och tala om 2012 och senare. Det behövs här och nu.
Valet i Tunisien var väldigt positivt. Tunisierna deltog i stora mängder i valet; det var något färre när det gäller ungdomar. Man har kommit ett bra steg på väg. Man har valtal, man har öppnat parlamentet och man ser positivt på framtiden.
Vi står inför val i Marocko. Där har skett en del förändringar utifrån reaktionerna på den arabiska våren. Det krävs naturligtvis långt fler reformer i Marocko. Men Marocko har liksom den palestinska myndigheten haft möjlighet att bli partner för demokrati med Europarådet. Europarådet är en organisation som kan understödja och samverka med EU för att stärka de mänskliga rättigheterna. Det måste vara en bas för EU:s arbete. Det måste vara stopp för double standard, att man säger en sak och agerar på ett annat sätt. Det har med rätta lett till en viss misstro från de nordafrikanska länderna.
I de nordafrikanska länderna ser vi olika utveckling beroende på att länderna är olika. Man har olika grundförutsättningar. Det vi nu känner störst akut oro för är situationen i Syrien och i Egypten. Vi har fått information om att det är vapenvila på gång mellan demonstranter och militär. Det är ju ovant att tala om vapenvila i de här sammanhangen.
När den första vågen av demonstranter kom ut på Tahrirtorget i Egypten gick det fredligt till. Även armén hanterade situationen på ett bra sätt. Man lade en god grund genom att finnas där tillsammans. Kristna, islamister, brödraskapet, unga och gamla - människor från hela det egyptiska samhället skapade tillsammans en fredlig revolution. Det var något fantastiskt att få vara med om för mig som stod på Tahrirtorget de aktuella dagarna.
Därefter har man inte på samma sätt kunnat hantera situationen, förväntningarna och kraven. Armén måste lämna ifrån sig makten, och det måste bli ett civilt styre. Civila krafter har varit förbjudna. Kvinnoorganisationer har varit förbjudna under årtionden. Politiska partier har varit förbjudna. Man formar inte en politisk motkraft och en aktiv opposition på så kort tid. Det måste man ha respekt för.
Nu ska valet äga rum. Det är ett första steg. Jag tror inte att det finns någon väg tillbaka. Det finns så mycket mer att göra. Det är viktigt att ha tryck på den egyptiska regimen och kräva att fängslade demonstranter släpps fria.
När det gäller Syrien är det viktigt att vi stöder den process som Arabförbundet driver. Jag tycker att EU även här förlorade möjligheten att vara aktivare inledningsvis. Nu formar sig den syriska oppositionen. Flera av oss hade möjlighet att träffa dem på ett möte här i Stockholm. De var inbjudna för att kunna träffa varandra. Det följs upp av möten i till exempel Kairo. Att oppositionen formar en alternativ politik och ses som ett politiskt alternativ i Syrien är naturligtvis ett viktigt steg. Det ser fortfarande bekymmersamt ut när det gäller den nära framtiden i Syrien.
Det finns flera frågetecken för den här regionen, och det finns positiva framsteg som vi alla har att noga följa. Förhoppningsvis ger detta yttrande oss möjlighet att driva på EU att vara tydligare i sina ställningstaganden.
Vi välkomnar förslaget att förändra EU:s grannskapspolitik så att kraven på demokrati och mänskliga rättigheter i grannländerna ökar. På grund av dramatiken blir det mer fokus på grannländerna söder om Medelhavet, även om de östliga grannländerna också förtjänar uppmärksamhet.
EU måste agera så att man visar att man står upp för de värderingar som utgör unionens fundament. Man måste ha en tydlig hållning i Västsaharakonflikten som rimmar bättre med unionens uttalande om vikten av demokrati och mänskliga rättigheter i Nordafrika. Det västsahariska folkets rättigheter måste försvaras. Om vi är tydliga kan vi få efterföljare.
Jag välkomnar inte förändringen i Spanien, men det kan möjligen komma något positivt ut av det, nämligen att man lever upp till de vallöften man har givit om att föra en annan politik när det gäller Västsahara. Det återstår att se om man lever upp till det löftet.
Fria och rättvisa val och politiska reformer måste stå i centrum för att utvecklingen ska kunna fortsätta i positiv riktning. Kvinnor måste ges en berättigad roll. Kvinnor har mindre makt i den privata sfären. De har mindre makt inom näringslivet, medierna, de politiska strukturerna och inom myndighetssfären. Om man stöder kvinnor och deras möjlighet att organisera sig kan man också driva på en förändring av de maktstrukturer som finns. Det räcker inte att sätta på sig nya kläder och ha nya bokstavskombinationer och komma tillbaka till makten. Vi måste också granska dem som EU framdeles väljer att samarbeta med. Jag tror att det finns anledning till varning här.
Vi behöver fungerande rättsstater och konstitutioner för den sekulära staten. Den sekulära staten har alldeles för få ambassadörer. Jag vet att det lätt uppstår missuppfattningar i denna fråga, men vi har sett detta till exempel i Turkiet. I den delen har det visat sig ha en god effekt, och detta kan stå som modell. De är också geografiskt närmare än vi. Jag tror att den sekulära konstitutionen och sekulära stater är viktigt för att få en demokratisk utveckling för alla, både män och kvinnor.
Jag vill understryka vikten av demokratiska institutioner och fria kvinnoorganisationer, fackliga organisationer och medier. Vi behöver också ha visum. Visumreglerna ska inte förändras. Vi vill kunna ha de utbyten som vi vill ha och som vi har goda erfarenheter av när det gäller de nu fria staterna. Jag tänker på Estland, som många av oss besökte 20 år efter befrielsen. Vi vet vilket engagemang det fanns. Det går inte att göra en kopia på det i dagens situation, men det finns erfarenheter att dra av vad det betyder när människor kommer samman. Men då krävs också att man rent praktiskt kan besöka varandra. I dag säger våra kommun- och landstingspolitiker: Vi skulle gärna vilja öppna ett samarbete, men det är så besvärligt med visum att det inte längre går att ha de här kontakterna!
De praktiska frågorna, som visum är ett exempel på, behöver undanröjas.