Fru talman! Den första delen gällde synpunkter som vi framförde i ett tidigt skede, och det var ett av skälen till att jag som representant för Socialdemokraterna åkte till Egypten. Jag åkte dit för att visa att vi hade en annan ståndpunkt. Vi stödde demonstranterna. Vi stöder fredliga krav på demokratiutveckling och respekt för mänskliga rättigheter. Tar vi detta ansvar och stöder dem ökar vi också möjligheterna för att dessa krafter, när det sker en omvälvning eller en revolution, får utrymme. Att stå passiv betyder också att man ger större utrymme för de krafter som kanske har en annan agenda och som inte riktigt har formulerat sig i dessa frågor. Det handlar alltså inte om att inte ta ställning. Det handlar om att ta ställning. Där menar jag att regeringen har sviktat.
När jag talar om det som jag har kallat rättvis kommunikation har jag inte talat om att Sveriges regering ska gå in och reglera eller att vi kanske ska tala om förbud i första hand. Jag menar att man måste ha en helhetssyn på vad man gör. Vi kan inte driva en politik som medvetet försätter människor i fara utan att de själva är medvetna om det.
Man kan mycket väl inventera företag i denna sektor, föra en diskussion och driva på. Kan man göra en sektorsöverenskommelse? Hur kan man jobba tillsammans? Hur kan man skapa en rättvis kommunikation? Man behöver alltså inte spetsa till det utan dra lärdom av det som vi har sett och förklara för kommunikationssektorn att det långsiktigt faktiskt också ligger i deras intresse att ha förtroende i dessa frågor.
Sedan vet vi att det är av stort värde för oss personligen som är engagerade i olika samhällsrörelser och politiska partier, men också för näringslivet, att i denna värld kunna använda mobiltelefoner och internet. Det är en tillgång, men vi måste våga se att det kan finnas problem och också våga ta initiativ och inte skjuta allt som inte är strikta handelsfrågor åt sidan.