Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i utlåtandet och avslag på de reservationer som finns. Jag måste också säga att det är väldigt välkommet att läsa texten i utlåtandet. Bodil Ceballos från Miljöpartiet tog upp mycket av det som är kärnan i utlåtandet. Det handlar om ett uppvaknande i EU där man inser att man inte har skött de här frågorna på ett korrekt och riktigt sätt tidigare.
I utlåtandet hänvisar man bland annat till artikel 21:1 i Lissabonfördraget, som reglerar hur EU:s grannskapspolitik ska hanteras. Det blir ganska tydligt hur man kapitalt har misslyckats med detta. Jag tror att det är något mycket allvarligt som ligger till grund för det. Man har sett på en del av våra grannländer, framför allt i Nordafrika och Mellanöstern, som om de har varit länder som inte har varit kapabla att resa sig och kräva demokrati. Man har sett det som att de inte har haft samma längtan till frihet, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet som vi har haft i Europa. Detta perspektiv är ganska allvarligt.
För ett år sedan var det nästan ingen i denna kammare, inklusive jag själv, som faktiskt hade vågat tro att vi i dag skulle stå och diskutera hur man kan säkerställa en demokratisk utveckling i de nordafrikanska länderna. För ett år sedan trodde de flesta av oss att det fortsatt skulle vara diktaturregimer som skulle styra. Vi kunde inte se tecken på att folket skulle resa sig. Nu har man vågat göra det.
Resningen har skördat många offer, och en hel del mod har investerats av människor som har vågat ställa sig upp mot förtryckarregimer. Men resningen i sig kanske har varit det enkla - när gnistan väl är tänd är det lätt att få i gång en brand. Det svåra är nu att bygga demokratiska stater, och ingen av oss ska inbilla sig att vi är annat än långt ifrån färdiga med detta.
Därför är det viktigt att man från utskottet är tydlig med att kritisera hur man tidigare har skött grannskapspolitiken. Det är också tydligt att man har haft ett centralistiskt perspektiv från EU:s sida, som har kommit att handla mycket om regimerna i de här länderna. Man har valt att utveckla handelsförbindelser, vilket på ett sätt kan vara bra för att det stärker ekonomin och kan ge en grogrund för oppositionella krafter att växa fram, men handelsförbindelserna kan också ha varit något som har bidragit till att regimerna har kunnat hålla sig kvar vid makten betydligt längre än de annars hade kunnat göra.
Det är också tydligt att man från EU:s sida egentligen totalt har misslyckats med det som är grunden i ett demokratibygge: att stärka kvinnorättsorganisationer, hbtq-rörelser och yttrandefrihetsrörelser och att stärka människors möjlighet att organisera sig. Det är lätt att prata om detta i ett land som Sverige, som har en lång tradition - 100-150 år - av fri organiseringsrätt. Vi är vana att ha en stor flora av partier och en bred och utbredd press som har stått fri från centralmaktens påverkan. Det är lätt att tro att vårt demokratiska system utan vidare är överförbart på andra länder.
Här måste saker och ting byggas från grunden. Där borde mycket av EU:s fokus samlas framöver. Samtidigt är det viktigt att man inte glömmer vikten av inbyggda belöningssystem. Jag tror att en del i problematiken tidigare har varit att man inte har haft värden som mänskliga rättigheter, demokrati, fri organisering, mäns och kvinnors lika rätt och värde och så vidare som grundparametrar i förhållande till de här regimerna, utan man har valt att förhandla med dem nästan som om man bedömt att folken där inte har denna längtan.
I dag bör vi fokusera på att lägga in de parametrarna i EU:s grannskapspolitik för att kunna stärka rätt typ av framväxande krafter. Med rätt typ av krafter menar jag inte att centerpartistiska partier ska ta över dessa länder, men jag menar att länder som bygger på demokratisk grund, alla människors lika rätt och värde, respekt för de mänskliga rättigheterna och yttrandefrihet ska belönas genom att vi har en betydligt generösare och öppnare attityd emot dem.
Vi kan också se hur vissa länder inom Europeiska unionen, framför allt kring Medelhavet, har haft starka intressen, både ekonomiska och politiska, av att upprätthålla en del av de här regimerna. I migrationsdebatterna här i kammaren har jag själv många gånger kritiserat det avtal som Italien ganska nyligen - det är knappt två år sedan - slöt med Libyen för att Libyen skulle bromsa migrationen till Europeiska unionen, så att Italien inte skulle få fler migranter. På så sätt har vissa politiska ledare i Europa kommit att understödja regimer av förtryckande karaktär runt om i Medelhavsområdet.
Det är egentligen synd att det ska behöva gå så långt som att folken reser sig innan Europeiska unionen vaknar. Vi ska komma ihåg att det är snart ett år sedan det började, och det är först nu som Europeiska unionen agerar.
Jag tillhör dem som är starka vänner av det europeiska samarbetet. Jag har full respekt för att det ibland tar mycket lång tid att samordna oss när vi har många olika viljor. Samtidigt är det ett misstag när de länder som kanske har de största möjligheterna att agera och verka i demokratisk riktning har tagit så lång tid på sig. Det är inget annat än ett svek mot våra vänner som har samlat mod och rest sig mot dessa krafter.
Samtidigt är det en ganska komplicerad bild man får i debatten här. Jag ska apostrofera några av mina kolleger som varit uppe tidigare i debatten här. Jag tycker att Carina Hägg från Socialdemokraterna har en lite förenklad bild av svårigheterna. Hon menade i sitt inlägg att Sverige har varit saktfärdigt att agera och att stödja den ena eller andra kraften.
Jag tror att man ska vara varsam här. Sverige ska inte ha några intressen av vilka politiska krafter som växer fram. Däremot kan vi stödja generella principer om organisering, demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Men det skulle ha varit oerhört problematiskt om till exempel den svenska regeringen och riksdagen hade ställt sig helhjärtat bakom den libyska oppositionen, som ju inte heller har ett klanderfritt agerande. Den som lyssnade på morgonnyheterna i dag kunde höra att man nu har börjat granska hur de många gånger modiga rebellerna i Libyen också har utfört en hel del dåd som vi aldrig kan stå bakom. I en blodig konflikt hade risken varit att Sveriges riksdag hade ställt sig bakom en hel del övergrepp som vi aldrig hade kunnat försvara. Vi måste ha det i åtanke.
Carina Hägg menade också att vi från Sveriges sida var väldigt sena att agera när det gällde till exempel Libyen. Jag vill minnas den aktuella debatt vi hade om Libyenfrågan här. Då kunde Socialdemokraterna inte leverera besked om vilka insatser man var beredd att ställa upp på. Det försinkar ju också möjligheten för regeringen att fatta beslut.
När det kommer till viktiga internationella insatser anser inte jag eller regeringen att vi bara ska plöja på för att få en majoritet, utan det är viktigt att ha med oss så många partier som möjligt, så att vi kan säga att en stor bredd av Sveriges riksdag står bakom detta. Det handlar om svenska soldater som ska agera och om svenska resurser. Det kan komma att kosta liv, och det kommer att kosta oerhört mycket pengar. Då är det viktigt att man har en politisk förankring som är ännu bredare än en egen majoritetsregering.
Jag hade tänkt argumentera lite med Hans Linde också, men han var tyvärr tvungen att avvika, så jag avstår från det.
Jag kan bara avrunda med att säga att jag ser fram emot att utskottet fortsätter att agera i den tydliga riktning som man nu har valt. Jag är också övertygad om att utrikesminister Carl Bildt kommer att fortsätta följa den linjen, så att vi kan få den tydliga och lite mer aktivistiska hållning som finns i utskottet. Det är sällan som utskotten är så tydliga i kritiken av det som har varit som man faktiskt har varit här. Jag ser fram emot att det inte bara blir fina ord, som i Lissabonfördraget, utan att det nu i grannskapspolitiken konkretiseras och leder till konkreta åtgärder.