Fru talman! Jag skulle egentligen polemisera mot
Gustaf von Essen. Det är ju en engagerad människa i
andra människorättsfrågor, såsom jag känner honom.
Men i det här fallet blir jag förskräckt när jag ser att
på hemmaplan, bland dessa skrämda barn som göm-
mer sig och mår förfärligt dåligt, finns inte den här
förståelsen. Det är väl det som gör att moderaterna i
det här sammanhanget skiljer ut sig från den övriga
riksdagsmajoriteten när det gäller hur vi ser på barn-
konventionen.
Det finns mycket intressant i de här frågorna. Bl.a.
skulle vi kunna titta lite närmare på Barnombuds-
mannens rapport 1999. Där påpekas det som också
Lena Ek nämnde, nämligen att det inte finns någon
strategi eller något systematiskt sätt att hantera barn-
konventionen ute bland myndigheter och institutio-
ner.
Vi får inte glömma att det handlar om barn som
finns här omkring oss. Det är inga brottslingar, de
äventyrar inte någonting. De har inte gjort någonting,
de utgör inget hot. Ändå är det just de som jagas och
tvingas leva i den ständiga rädslan för att bli skickade
någonstans dit de inte vill och där det oftast inte finns
någon säkerhet eller något skydd. Det är inte deras fel
att föräldrarna går under jorden.
De här barnen finns, som sagt var, runtomkring
oss. Att utsätta dem för sådan skräck och ensamhet
och, som jag ser det, utdragen mental misshandel är
inte värdigt Sverige. Vi kan inte skylla på föräldrarna,
vi kan inte skylla på reglerna. Vi måste i första hand,
tycker jag, uppträda som medmänniskor.
Ofta dyker frågan upp: Tar vi inte lika stor hänsyn
till barn med utländsk härkomst? Kan det verkligen
vara så? I så fall behöver vårt samhälle satsa mycket
mer på kompetenshöjning vad gäller kunskap om
mänskliga rättigheter.
Det finns en fråga som jag särskilt vill ställa till
ministern. Den har att göra med att barnens situation
förvärras allteftersom de är kvar i Sverige, alltefter-
som vi inte fattar något beslut. Det finns barn som har
varit här i nio tio år. De här barnen förstår någon-
stans att det för att de ska kunna få stanna av huma-
nitära skäl handlar om hur sjuka de är eller hur illa
det är ställt med dem. Detta är en omänsklig press
som vi helt enkelt inte får utsätta dem för. Jag tror att
det behövs en helt annan kompetens bland myndig-
heterna och bland dem som pratar med barnen.
Jag ställde en fråga för några år sedan, om det inte
finns ett stort behov av barnpsykiatrisk kompetens
bland förtroendeläkarna. Jag tror inte att det finns
ännu. Jag skulle vilja höra ministern svara mig på det.
Vad gör man för att öka kompetensen bland dem som
har ansvaret?
Till sist, Gustaf von Essen, hoppar vi givetvis inte
på Utlänningsnämnden. Men visst känns det otill-
fredsställande att tre människor fattar beslut om en
hel familjs framtid. De kanske inte ens är ense, ändå
blir det ett beslut som avgör hela framtiden för de
barn och vuxna det är fråga om.