Fru talman! Värderade åhörare! Författaren Sven
Delblanc har skrivit i en av sina sista böcker att varje
tid har sin blinda fläck. Steriliseringsdebatten är ett
exempel som tydligt visat att vad som ansågs nöd-
vändigt och önskvärt då uppfattas som hemska över-
grepp i dag. Samma sak gäller Sveriges vägran att ta
emot judiska flyktingar i början av andra världskriget.
Gemensamt i dessa två exempel är att systemets logik
gick före respekten för individen. I båda fallen är
eftervärldens dom hård. Brist på medmänsklighet och
en naiv tro på rationalitet är förödande.
Vilka som blir vår tids blinda fläck vet vi först
efter några decennier. Men just nu, fru talman, är jag
rädd för att våra barn kommer att framstå som den
grupp som glömts bort och blivit förlorare - inte för
att de saknat materiella tillgångar i form av leksaker
eller teknisk utrustning utan för att de inte har fått
tillräckligt med tid, trygghet, respekt och värme.
Detta drabbar alla barn hårt, men särskilt dem som
har det svårast. En sådan grupp är flyktingbarnen,
som i dag står i fokus för denna debatt.
Grundprinciperna i barnkonventionen är att bar-
nets bästa ska sättas i främsta rummet vid alla beslut.
Vikten av att lyssna till barnet och att respektera dess
integritet, rätt till liv och utveckling samt rätt att utan
diskriminering få del av sina rättigheter lyfts tydligt
fram i konventionen. Jag är glad att konventionen inte
bara är av juridisk, utan även visionär, art.
Sedan 1990, när Sverige antog barnkonventionen,
har många viktiga beslut fattats för att konventionen
ska bli verklighet. Men ack, så trögt det har varit!
1997, när Barnombudsmannen gjorde en kontroll, var
det faktiskt bara fyra kommuner i landet som införli-
vat konventionen i sina beslutande organ. Tänk om
alla beslut som vi fattar i den här kammaren skulle ha
så lång genomförandetid! Är det månne så att om inte
barnen själva kan hävda sin rätt, föra sin egen talan
och protestera så tar vi inte deras situation på fullt
allvar?
Fru talman! I konventionens artikel 3 står det att
vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av
offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner,
domstolar, administrativa myndigheter eller lagstif-
tande organ ska barnets bästa komma i främsta rum-
met. Detta gäller även flyktingbarnen!
Jag, liksom de andra i denna kammare, är med-
veten om att vi inte ska diskutera enskilda fall. Det är
självklart. Men det är trots allt de enskilda fallen som
visar hur man tillämpar de beslut som fattas. Det är
tillämpningen som är avgörande för människor, inte
lagtexter. Det är vår plikt att kritiskt granska oss själ-
va och om och när vi fattar felaktiga beslut - för det
gör vi - vara beredda att rätta till dem så att effekten
blir den som är avsedd.
Det finns enligt Rädda Barnen ca 2 000 barn i
Sverige som lever gömda. Många av de här barnen
har varit gömda i många år, och de mår mycket då-
ligt. De har inte kunnat gå i skola, och de får endast
akutsjukvård när de behöver det. Dessa barn omfattas
också av FN:s barnkonvention och har således rätt att
bli sedda utifrån sina behov.
Regeringen svarade vid en hearing med frivilli-
gorganisationerna i september 1997 att de som lever
gömda har valt att hålla sig undan gällande regler och
lagar. Det innebär att de inte kan räkna med att ha
tillgång till samma rättigheter som svenska barn.
FN:s kommitté för barnens rättigheter i Genève
uppmanar faktiskt i år den svenska regeringen att
sluta diskriminera dessa barn. Jag vill fråga Maj-Inger
Klingvall: Vad gör regeringen åt det?
Med tanke på de tragiska skildringar som vi fått
den senaste tiden angående barn som ska avvisas vill
jag rikta ytterligare en fråga till statsrådet. I utlän-
ningslagen 1 kap. 1 § står det: "I fall som rör ett barn
skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa
och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver."
Jag vet att statsrådet också har citerat den paragra-
fen. Accepterar regeringen att en opreciserad hänvis-
ning till samhällets intresse får sätta gällande lagar ur
spel?
En annan fråga som jag vill lyfta fram är de långa
väntetiderna för familjer som söker uppehållstillstånd.
Väntetider på upp till 3-5 år är vanliga i vårt land. Att
leva i ovisshet under så lång tid påverkar barnet ne-
gativt och försvårar såväl integration som återvän-
dande. Enligt min syn borde väntetiden vara högst ett
år. Anser statsrådet att den långa väntetiden är fören-
lig med FN:s barnkonvention?
Avslutningsvis har jag en önskan inför millennie-
skiftet. Det är att de barn som i dag har det svårt ska
få det mycket bättre och att vi som vuxna i alla roller
ska se barnet, låta det komma i fokus och låta enme-
tersperspektivet genomsyra alla beslut. Först när ord
blir handling blir vi trovärdiga och kan hjälpa våra
barn.